NÅGRA ORD OM NATIONERNAS

FÖRBUND

AV JUSTITIERÅDET ERNST TRYGGER

an behöver endast erinra sig den hundraåriga fredsperiod,

som Sverige genomlevat, för att väl förstå, att vårt folk fått nog av krig under loppet av sin tidigare historia samt kommit till en rotfäst övertygelse om fredens nödvändighet som grundval för kulturella framsteg och verklig folklycka. I detta avseende torde man utan överdrift kunna säga, att en allmän folkmening skapats inom vårt land. Sverige borde följaktligen ha erbjudit den bästa jordmån för de fredsrörelser, som med ökad styrka gjorde sig gällande hos de civiliserade folken. Det har därför icke kunnat undgå att väcka förvåning, då de svenska vänsterpartierna ansett sig i vårt land ha uteslutande privilegium på fredstanken, medan från deras sida samtidigt med kraft gjorts gällande, att den svenska högern skulle vara, om icke ett krigsparti, så dock likgiltig för en lösning av mellanfolkliga tvister genom överenskommelse eller skiljedom.

Varje opartisk vänsterman lär emellertid nog själv numera vara villig erkänna, att olikheten i uppfattning mellan vänstern och högern i själva verket icke gällde fredsfrågan utan frågan om medlen för att kunna bevara landets oberoende och självständighet. Den svenska högern hade på grund av sin längre. erfarenhet i statsangelägenheter lärt sig att vara vaksam mot frestelsen att likställa sina förhoppningar och önskningar med dessas realiserande. Vänstern åter hade svårt att fatta att fredsidén, så gagnande för folkens framåtskridande, skulle sakna kraft att omedelbart göra sig gällande särskilt i en tid, då de utvecklade ekonomiska förbindelserna mellan folken voro ägnade att göra kriget fördärvbringande icke blott för den besegrade, utan även för segraren. Man beaktade emellertid på vänsterhåll icke tillräckligt de oväderstecken, som tydde på att Europa. trots allt drevs mot ett världskrig. För närvarande är man på flera håll i färd med att göra efterforskningar, på vem skulden 1. Svensk Tidskrift 1923.

till världskriget med rätta bör läggas. Jag vill ingalunda göra anspråk på att kunna avge någon dom i nämnda sak. Endast följande vill jag uttala såsom den mening, vilken trängt sig på mig personligen såsom den, vilken står sanningen närmast.

Vad som gjorde förhållandet mellan stormakterna alltmera spänt för varje dag under åren före världskriget, var de ledande statsmännens allt större svårigheter att upprätthålla den egna befolkningens undan för undan höjda levnadsstandard. Alla stormakter gjorde anspråk på en plats i solen för att kunna fylla nämnda krav, och den, som redan var väl placerad, kände det som ett hot, då en annan gjorde anspråk på samma förmån. I stället för att med beaktande av intressenas solidaritet jämka och förlika de gamla och de nya anspråken, hade det ömsesidiga misstroendet ständigt vuxit samt tagit sig uttryck i kapprustningar, som förr eller senare måste leda till en lösning av tvistigheterna förmedelst svärdet. Vilken fara ett krig mellan de mäktiga innebär för de små staterna, har historien vid upprepade tillfällen visat. Den svenska bögern, som icke kunde frigöra sig från tanken på att världskriget med snabba steg var i antågande, ansåg därför sin plikt vara att icke låta vårt folk insövas i fredsförhoppningar utan tvärtom att förmå det att vidtaga militära skyddsåtgärder, ägnade att för alla ådagalägga att vi voro fast beslutna att, om det gällde, även med vapenmakt försvara vår hundraåriga neutralitet. Att detta handlingssätt utgick ifrån ett riktigt bedömande av situationen, torde numera ej kunna bestridas. Sveriges möjlighet att hålla sig utanför världskriget har otvivelaktigt berott icke blott på vår obrottsliga fredsvilja utan till väsentlig grad på vår förbättrade försvarsberedskap.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att fredsidén och viljan att utan krig lösa internationella tvistigheter i själva verket voro lika starka hos samtliga politiska partier i Sverige. Skiljaktigheten i deras uppfattning bestod uteslutande i ett olika bedömande av den före världskriget föreliggande politiska situationen.

I samma mån flera stater indrogos i kriget och dettas förstörande verkningar i ökad styrka gjorde sig gällande, började fredsidén samtidigt växa i styrka, och den utlöste sig slutligen i ett allt starkare krav på att förhållandet mellan folken under skydd av ett nationernas förbund borde regleras icke av den brutala makten utan av rätt och billighet. Att detta sedliga

imperativ med särskild kraft fängslade sinnena inom de neutrala länderna, var helt naturligt, då de, såsom stående utom striden, hade lättare att opartiskt bedöma de krigförande gruppernas handlingssätt såväl före som efter kriget. Jag behöver icke här närmare ingå på de betydelsefulla förarbeten, som i nämnda riktning gjordes inom de tre nordiska länderna, redan medan kriget pågick. Innan dessa arbeten avslutats, hade emellertid frågan om ett nationernas förbund upptagits på fredskonferensen i Paris. En hemställan från de nordiska staterna om rätt att få deltaga i detta arbete såsom en för alla civiliserade stater lika vital fråga rönte emellertid intet tillmötesgående, utan frågan om ett nationernas förbund ansågs liksom fredsförfördraget i övrigt vara en sak, som fölle uteslutande inom de allierade och associerade makternas kompetens. Då förslaget av en av fredskonferensen utsedd kommission med presidenten Wilson som ordförande blivit avgivet, fingo visserligen vissa neutrala stater, däribland Sverige, deltaga i en privat konferens angående förslaget, men detta deltagande skedde under en form, varav tydligt framgick att man betraktade förbundsstadgan såsom en produkt av segrarnas diktatur, och om än vissa erinringar från de neutrala medförde modifikationer i det ursprungliga förslaget, voro dessa dock av relativt underordnad betydelse. Såsom första kapitlet ingick därefter förbundsakten i fredstraktaten i Versailles den 28 juni 1919. Hurusom Sverige på gjord inbjudan ingick som medlem i Nationernas förbund, sedan riksdagens båda kamrar bifallit Kungl. Maj:ts proposition om riksdagens samtycke därtill, veta vi alla, liksom ock att en avsevärd minoritet i båda kamrarna, bestående av medlemmar av högerpartierna, röstade för avslag å den kungliga propositionen. Detta yrkande om avslag grundade sig icke på någon som helst principiell motsättning mot själva förbundsidén utan uteslutande på det sätt, varpå denna idé förverkligats i den framlagda förbundsakten. Det påpekades, hurusom de män, som på ett så lysande sätt gjort sig förtjänta om sina länder genom den kraft de utvecklat till hävdande av deras intressen i världskriget, kanske just på grund därav haft svårt att organisera ett nationernas förbund, där tillräckligt utrymme lämnades åt övriga staters berättigade intressen». Vad man från minoritetens sida särskilt fruktade var, att förbundet syntes äga mera karaktären av en allians under ledning av de segrande stormakterna

än av ett nationernas förbund till mänsklighetens bästa». Till sist förklarades, att den dag, då tillfälle kunde givas oss att inträda i ett nationernas förbund, som, under tillbörlig hänsyn till nationernas frihet och till kulturfolkens så vitt möjligt genomförda likställighet, sökte förena dessa till samverkan för fredens upprätthållande och en fast internationell rättsordnings uppbyggande, skulle finna oss färdiga att med tacksamhet och glad förhoppning göra stora offer för en dylik skapelse av folkens känsla för solidaritet och broderskap.1

Min fasta övertygelse är alltjämt, att om Sveriges riksdag ställt sig på denna ståndpunkt och särskilt om flertalet av de neutrala staterna omfattat densamma, folkförbundet i närvarande stund skulle ha varit långt närmare sin universalitet, än vad nu är fallet, samt att dess moraliska makt hastigare vuxit sig så stark, att även de i kriget segrande makterna tidigare förts in på en väg, som besparat dem själva och folken i gemen mycket av det elände, som gjort åren efter freden till en lidandets och försakelsens period för Europas folk.

Härmed må emellertid vara huru som hälst, då Sveriges statsmakt ansett övervägande skäl tala för rikets inträde i Nationernas förbund, inträdde plikten för varje svensk medborgare att i vad på honom kunde bero verka för att Nationernas förbund kunde utvecklas i den riktning, vari det bäst kunde realisera den folksolidaritetens och folkförbrödringens höga idé, som bör uppbära detsamma.

Huru har nu folkförbundet verkat under den tid, som förflutit efter dess stiftande; huru har särskilt förbundsförsamlingen, i vilken alla förbundets stater äro representerade, fyllt sin uppgift under de tre församlingsmöten, som ägt rum 1920, 1921 och 1922? Man kan icke förneka, att utvecklingen gått i den riktningen att förbundet alltmera frigjort sig från den intima förening, vari det vid sin uppkomst stod till fredstraktaten. Detta åtminstone rättsligt sett; men därmed är dock alltid åtskilligt vunnet, även om rent faktiskt inflytelser understundom göra sig gällande, som sträva mot mål, som äro främmande för förbundet, ja rent av stå i strid med dess uppgift att främja folkens solidaritetskänsla och förtroendefulla samverkan. Utan att på något sätt vilja uttala något klander, måste man erkänna,

1 Se min uppsats l'Entrée de la Suède dans la Société i det av d:r P. Munch, Köpenhamn, redigerade verket La Société des Nations.

att av helt naturliga skäl rådet, vilket såsom ständiga medlemmar räknar de ledande stormakternas representanter, måste vara mera benäget än församlingen att fasthålla vid förbundets nära sammanhang med fredsverket. Sålunda förekom det, om jag minnes rätt, vid första förbundsförsamlingen att en bland rådets mest inflytelserika medlemmar framförde bland annat det argumentet mot en föreslagen ändring i förbundsakten, att denna senare utgjorde en del av fredstraktaten och följaktligen icke borde rubbas. Sådant torde emellertid icke vidare kunna komma i fråga. 1921 års förbundsförsamling antog ock ett flertal paktändringar, vilka visserligen alltjämt vänta på respektive staters ratifikation. Förhållandet mellan rådets och församlingens kompetens är för förbundets framtid av stor betydelse. I vissa frågor hava båda samma kompetens, medan i andra kompetensen tillkommer rådet eller församlingen. Ställer man emellertid upp den frågan, vilketdera av dessa organ för förbundet är det förnämsta, synes svaret icke vara tvivelaktigt. Rent faktiskt är rådet det dominerande organet, ty rådet ligger mera i förbundets verksamhet samt har därvid hela sekretariatet till sitt förfogande. Rådets ställning stärkes ock väsentligen genom stormakternas självskrivna representation i detsamma. Juridiskt sett synes dock församlingen, där alla förbundsmedlemmar äro representerade, böra tillerkännas första platsen, och denna ställning kan församlingen hävda, tack vare sina årliga sammanträden och framförallt sin maktställning beträffande budgeten. Redan vid sitt första möte tog församlingen med allvar hand om budgeten och vid de följande mötena har den största uppmärksamhet ägnats åt såväl inkomststaten som utgiftsstaten. Förhållandet mellan dessa båda stater är det, att sedan budgetens utgiftsposter beslutits av församlingen, slutsumman av dessa, i den mån tillgängliga medel från ett föregående år ej skola tagas i anspråk, fördelas på samtliga medlemmar efter en viss, bestämd skala. Den grund för fördelningen, som ännu gäller, är fastställd i själva förbundsaktens art. 6 genom hänvisning till den fördelningsgrund, som vid tiden för förbundets stiftande gällde beträffande kostnaderna för Världspostföreningens internationella byrå, ett sätt att bestämma kostnadernas fördelning, som formellt är en orimlighet och reellt en skriande orättvisa. Därest emellertid den år 1921 antagna ändringen i förbundsakten blir ratificerad,