spela helgon, utan i stället strängt begränsa sig till att fordra och ge vad från det egna landets synpunkt kan anses rätt och billigt. Annars löper man risken att köpa en personlig applåd från oerfarna meningsfränder med offret av fäderneslandets intressen, ja kanske av dess framtida lycka och storhet.

Men för att återvända till den tillfälliga blandade kommissionen, så ville icke denna uppmana någon makt att minska den militära styrka, som den kunde anse nödvändig för ett försvar mot angrepp utifrån, med mindre rustningsminskningen uppvägdes av en traktatsenligt garanterad bjälp från övriga stater i händelse av ett dylikt angrepp. Denna garanti mellan staterna, som förutsattes såsom ett villkor för möjligheten att minska de egna försvarsmedlen, blev alltså den ena sidan i den enhet, vars andra sida utgjordes av rustningsminskningen. Oskiljaktigt förenade, när de väl kommit till ständ, borde de ock, därest så av praktiska skäl läte sig göra, träda i kraft samtidigt. Jag vill ej redan nu ingå på någon redogörelse för den närmare utveckling, som kommissionen gav denna sin tanke. Kommissionens förslag behandlades av 1922 års förbundsförsamlings tredje kommission, vilken i ämnet avgav förslag till följande av församlingen sedermera antagna resolutioner:

1) Ingen plan till begränsning av rustningarna, på sätt avses i förbundsaktens art. 8, kan leda till ett fullt tillfredsställande resultat, om den icke gäller alla.

2) Under den nuvarande världssituationen skulle ett stort antal regeringar icke kunna påtaga sig ansvaret för en avsevärd minskning i rustningarna, därest de ej samtidigt kunde betinga sig en tillfredsställande garanti för det egna landets säkerhet.

3) En sådan garanti kan åstadkommas genom en defensivöverenskommelse, tillgänglig för alla länder, vilken förbunde parterna att bringa effektiv och omedelbar hjälp efter en på förhand uppgjord plan i den händelse någon av dem angrepes, dock så att skyldigheten att hjälpa ett land, som angripits, principiellt begränsades till länder, belägna inom samma del av jordklotet. I sådana fall likväl, då på grund av historiska, geografiska eller andra skäl ett land löper en alldeles särskild risk att angripas, måste speciella åtgärder vidtagas för dess försvar i enlighet med förut nämnda plan. Då en allmän minskning i rustningarna är målet, som genom föregående resolutioner eftersträvas, och traktaten om den ömsesidiga garantien är

medlet för detta måls uppnående, är det tydligt, att ett avgivet samtycke till rustningsminskningen är första villkoret för ifrågavarande traktat.

Denna rustningsminskning kan ske antingen så, vilket vore mest önskvärt, att ett allmänt avtal därom ägde rum, eller så, att speciella avtal slötes, vilka kunde utvidgas och biträdas av alla länder. I förra fallet medför avtalet en allmän minskning i rustningarna. I senare fallet bör minskningen göras i proportion till den säkerhet, som garantitraktaten innebär. Nationernas förbunds råd skall i samråd med den tillfälliga blandade kommissionen, vilken undersöker de villkor, under vilka det ena eller andra systemet kan tillämpas, ytterligare föreslå, till bedömande och suveränt avgörande av regeringarna, den politiska och militära mekanism, som har att förbereda och förverkliga vad som åsyftas.

Församlingen ber rådet inhämta hos de särskilda regeringarna deras mening angående nu nämnda förslag samt anhåller att den tillfälliga blandade kommissionen ville fullfölja sina arbeten samt, för att giva största möjliga precision åt resolutionerna, utarbeta ett förslag till traktat, grundad på de i dessa upptagna principer.» Att märka är emellertid ytterligare, att församlingen låtit ifråga varande resolutioners antagande föregås av en inledning, vari säges, att församlingen, som granskat den tillfälliga blandade kommissionens betänkande angående en allmän traktat om ömsesidig garanti, ansåge å ena sidan, att detta betänkande icke i något som helst avseende kunde förminska giltigheten av de slutna fredsfördragen eller andra överenskommelser mellan stater, för såvitt dessa överenskommelser vore kända, samt å den andra, att betänkandet inneslöte värdefulla uppslag i fråga om det lämpligaste sättet att göra den ömsesidiga garantien effektiv. Man har svårt att förstå särskilt vad som avses med den sålunda gjorda reservationen beträffande fredsfördragens gällande kraft. Även utan särskild bestämmelse är det åtminstone för mig tydligt, att en stat, som är bunden av en med en annan stat sluten fredstraktat, icke är berättigad att ingå en överenskommelse med andra stater, som skulle inkräkta på de rättigheter, som tillkomma den förra staten. Lika klart är emellertid ock, att om den stat, med vilken den förra traktaten avslutits, själv deltager i den senare traktaten, måste bestämmelser i denna, som stå i strid med den förra, anses gällande, såsom modifie

rande dess föreskrifter. Om något särskilt förbehåll ej gjorts, skulle följaktligen, därest en allmän garantitraktat slutits, vilken avsåg att skydda varje däri deltagande stat mot angrepp från annan stats sida, de i fredsfördragen omtalade sanktionerna, vilka bestode i besättande av någon del av den besegrade statens område, icke utan vidare kunna äga rum. Under samma förutsättning skulle även ett fredsfördrags bestämmelse, att en viss stat icke finge äga ett försvars väsen, överstigande en viss styrka, anses ändrad, om genom det allmänna garantifördraget, som jämväl medkontrahenten i fredsfördraget biträtt, föreskrivits, att ifrågavarande stat liksom övriga i garantifördraget deltagande skulle vara skyldig att vid angrepp mot någon av dessa medverka vid aktionen för dennas skyddande med en efter den i garantifördraget stadgade hjälpplikten avpassad, större styrka. Dessa följder av det allmänna garantifördraget bortelimineras genom ovan angivna förbehåll i inledningen till den tredje församlingens resolutioner i rustnings- och garantifrågorna. Men är detta fallet, ligger den frågan nära till hands, huru det då kan vara möjligt att tänka sig en allmän rustningsminskningstraktat och en allmän garantitraktat, låt vara begränsad till en viss kontinent. Förklaringen, att garantitraktaten är tillgänglig för alla stater, blir vid sådant förhållande en sanning med en högst avsevärd modifikation, ty de stater, som genom fredsfördrag icke äro berättigade att hålla den armé, som fordras för garantiens uppfyllande, skulle följaktligen icke kunna i vederbörlig omfattning uppfylla garantitraktatens förpliktelse, och någon hjälp mot angrepp, som av vederbörande angripare förklarades innebära utövandet av ett i fredsslutet medgivet sanktionsförfarande, skulle ej kunna traktatsenligt tillförsäkras dem. Resultatet av detta skenbart obetydliga förbehåll i inledningen till tredje församlingens ovan upptagna resolutioner blir således det, att de genom världsfredstraktaterna i nu nämnda hänseende bundna besegrade staterna icke kunna effektivt deltaga i en garantitraktat (i fråga om avrustningen äro de ju redan bundna av fredstraktaterna). Skall nu varje särskilt garantiavtal jämväl begränsas till en viss kontinent eller något liknande, skulle de verkliga kontrahenterna i Europas garantitraktat bliva de segrande och därmed likställda staterna samt de neutrala staterna, men utom garantien skulle stå de besegrade, oberoende av garantiavtal till avrustning redan förpliktade staterna. Skulle detta bli det slutliga resultatet av Nationernas förbunds

verksamhet för rustningarnas minskning och därmed för den verkliga fredens befordrande, måste man säga, att resultatet vore föga ägnat att skänka denna stora fredsinstitution någon verklig livskraft. Först har man genom principen om garantiavtalets begränsande till stater inom viss del av jorden i viss mån slagit sönder hela idén om ett nationernas förbund och lagt grunden till ett flertal, de särskilda kontinenternas, förbund, en splittringstanke, som förut fått sig uttryck i Nordamerikas förenta staters vägran att inträda i förbundet och som säkerligen vinner ökad näring av det eländiga finansiella och ekonomiska tillstånd, vari den europeiska politiken efter kriget sänkt Europas folk. Den andra ej mindre betydande svagheten i det av församlingen skisserade garantiavtalet är, att garantiavtalet självt äventyrar freden genom den pariaställning, i vilken de besegrade staterna alltjämt kvarhållas. Komma även de neutrala att ställa sig som en skyddsvakt kring segrarna men måste vägra motsvarande skydd åt de besegrade, därför att dessa i vissa fall ej få skyddas eller äro oförmögna att å sin sida giva en effektiv motgaranti, och sker detta under Nationernas förbunds medverkan, har denna institution uppenbarligen förvandlats till ett redskap för genomförande av de avslutade fredstraktaterna och måste följaktligen avstå från anspråket att vara mänsklighetens och den verkliga fredens tjänare.

Tredje förbundsförsamlingen synes emellertid ha känt på sig, att hela den föreslagna byggnaden med garantifördrag som grund och rustningsminskning såsom kupol, sådan denna byggnad skisserats av den tillfälliga blandade kommissionen och dess underkommission, måste lida av en väsentlig svaghet, låt vara icke den av mig nu angivna utan av en annan, även den av stor betydelse. Denna uppfattning kommer till uttryck i följande av förbundsförsamlingen antagna resolution:

>Med hänsyn därtill att den materiella avrustningen i första rummet förutsätter en moralisk avrustning samt att denna senare icke låter sig förverkligas annorledes än i en atmosfär av ömsesidigt förtroende och säkerhet, förklarar församlingen, att detta förtroende ej kan vinnas, så länge världen fortfar att lida av växelkursernas desorganisation, ekonomiskt kaos och arbetslöshet, samt att det enda medlet att råda bot för detta onda är att göra slut på den ovisshet, som råder i fråga om medlen för återställande av de ödelagda områdena och reglerandet av de

allierades inbördes skulder, och uttrycker den förhoppningen att, för så vitt dessa frågor kunna utan hjälp annorstädes ifrån regleras genom de europeiska folkens ansträngningar, de regeringar, vilka undertecknat de internationella traktater och överenskommelser, som behandla dessa frågor och inom ramen av vilka de böra bedömas, måtte snarast möjligt komma till en lösning i hela deras vidd av skadeståndsproblemet och av frågan om de allierade staternas inbördes skulder.

Slutligen tillstyrker församlingen, att rådet ägnar en ständig uppmärksamhet åt varje försök, som i nämnda hänseende göres av vederbörande regeringar, dock förutsatt att rådet endast i den händelse kan med framgång lämna bistånd vid lösningen av dessa frågor, att det anmodas därom av regeringarna själva.» Församlingen har alltför rätt i detta sitt uttalande och genom detsamma har den visat, att den icke vill för framtiden begränsa sin verksamhet till vissa utredningar och smärre uppgörelser mellan stater och till de visserligen betydelsefulla men relativt mindre viktiga frågorna om den s. k. vita slavhandeln, handeln med opium, bekämpandet av tyfus, samfärdsel- och transiteringsfrågor o. s. v., utan vågar göra anspråk på att få påpeka och eventuellt biträda vid lösningen av de stora finansiella och ekonomiska frågor, på vilka mer än på något annat beror, om någon minskning i rustningar skall kunna äga rum, ja om Europa överhuvud taget skall kunna undgå ekonomisk och social bankrutt. Vad man skulle kunna vilja erinra om beträffande uttalandet i fråga är, att dess form väl mycket påminner om formen i de skrivelser, som de kinesiska mandarinerna brukade rikta till den regerande kejsaren. Samtidigt som ett förslag framställes, ber man liksom om ursäkt för sin djärvhet att taga initiativ eller avgiva ett råd samt ställer sin egen ringa förmåga i skymundan för det kejserliga majestätets stora visdom och upphöjda initiativ. Förklaringen till denna försiktiga form i förbundsförsamlingens resolution ligger i den hegemoni, som de allierade stormakterna alltjämt utöva inom Nationernas förbund, liksom i den omständigheten att församlingens medlemmar bestå av representanter för staternas regeringar, vilka alla som bekant ha tillräckligt stora existenssvårigheter för att icke uppskatta det angenäma i en mera idyllisk samvaro inom Nationernas förbund. Jag hoppas, att vederbörande regeringar, vilka församlingens resolution i själva verket är riktad till, för