Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

lande, någorlunda rationella restriktionerna för arbetslöshetshjälpen är ett steg i sådan ödesdiger riktning. Man får hoppas, att Riksdagens borgerliga partier beakta detta vid behandlingen av den föreliggande arbetslöshetspropositionen och icke genom sin splittring tillspillogiva den borgerliga samling, som instinktivt skett kring den hittills förda arbetslöshetspolitiken, det får sedan gå med den sittande ministaren hur det vill.

Älglösa- Louis De Geers köpegodsakt i Kammararkivet ger redan i målet. yttre måtto forskaren en imponerande bild av de förändringar, varigenom norra Uplands naturtillgångar frikostigt ställdes till vår främsta jārnindustris förfogande. Ingen med vanligt ekonomiskt förnuft utrustad människa kan betvivla det nödvändiga och riksgagneliga i att vad bygden bjöd av bränsle, dragare och dagsverken bragtes att samverka med det kapital och de tekniska insikter, som påtogo sig att göra en av våra yppersta naturtillgångar fruktbärande. Åtminstone för en mansålder sedan skulle man måhända ha funnit en säkrare garanti för att detta skett på ändamålsenligaste sätt, om staten ej varit inblandad i affären. Men i varje fall bör det erkännas, att den näringspolitik, som målmedvetet löste ett föreliggande problem efter sina syften, i insikt icke stod tillbaka för den politik, som länge normalt endast genom avvittringens, nybygges- och hemmansförvärvens omvägar för industrien öppnade åtkomst till de oundgängligen behövliga naturtillgångarna.

De former, vari såväl bruksrörelsens som sågverksindustriens jordförvärv kommit att äga rum, ha efterlämnat ett svårlöst socialt problem, frågan om förhållandet mellan den skogsnyttjande industrien och brukarna av de med skogen sammankopplade jordbrukslägenheterna. Vid sågverksindustriens jordförvärv i Norrland ha svårigheterna oförmedlat trätt i dagen. I den svenska bruksrörelsens vackra historia bildar åbofrågan ett av de mindre ljusa dragen. Om man i alla fall förr nödtorftigt kom förbi svårigheterna, berodde detta i första hand på det nära sambandet mellan industri och jordbruk i en tid då bruken mer än nu voro hänvisade till den närmaste bygdens förmåga att biträda med körslor och annan betjäning. Fastheten på arbetsmarknaden lät därjämte i både husbondens och åbons välförstådda intresse son efter far taga vid i tryggade om än knappa villkor. Och slutligen ägde det patriarkaliska samhället i känslan av ömsesidiga förpliktelser en moralisk tillgång, som icke sällan givit en prägel av humanitet åt ett alltid ömtåligt förhållande.

Numera erinra oss åboförbund, åbokommitté och företeelser sådana som Älglösafallet åter och åter om att vad som kan ha funnits av gammaldags traditionsomgärdad idyll på detta område tillhör en förgången tid.

Vad sakfrågan i Älglösamålet beträffar, ligger den alldeles klar. Hemmanet tillhörde, då det år 1643 såldes till Louis De Geer, de Gustavianska arvegodsen. Åbon, som satt på gården, intog mot jordägaren samma rättsställning som en nutida arrendator. Han var alltså

uppsägbar. Att därpå son efter far fått följa varandra på hemmanet, har naturligtvis ej ändrat något i rättsförhållandet. Jorden tillhör det bolag, som inträtt i De Geerernas ställe, och intet rättsligt hinder finnes för jordägare att i laga tid uppsäga sin arrendator.

Icke desto mindre är det otvivelaktigt en naturlig känsla, som gjort, att allmänheten ganska spontant reagerat mot uppsägningen av Ålglösaarrendatorn. Att ett rättsförhållande som bestått sedan 1600talets förra hälft slites, visar att åter ett av de många små band som tillsammans givit vårt samhälle dess fasthet brustit. Om skulden ligger hos endera eller båda av de tvistande parterna, lär den utomstående svårligen kunna bedöma, ej heller synes detta kunna rättfärdiga ett allmännare intresse för fallet. Det är såsom symtom av tidsförhållanden, vilka givit en förstärkt aktualitet åt frågan om förhållandet mellan skogens och jordbruksjordens nyttjare, denna och liknande episoder nödga till ett ståndpunktstagande.

Den enda synpunkt, som kan ge vägledning vid bedömandet av nyssberörda fråga, är fasthållandet att skogsviddernas utskiftning på jordbruksfastigheterna utöver deras nuvarande husbehov är ett ålderdomligt drag i vår jordfördelning, vilket möjliggjorts genom överflödet på virke och dettas därav följande låga pris. Så snart virket vunnit industriell användning, har det blivit en grundläggande ekonomisk uppgift att ändra denna jordfördelning och att sammanföra skogsmarken i större komplex, tillräckliga för ett uthålligt och ekonomiskt sett effektivt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga. Den lösning detta problem fått har emellertid i stort sett icke upphävt den föråldrade sammankopplingen mellan jord- och skogsbruk; vad som skett är fastmera, att skogsbruket inom den ärvda ramen till följd av skogsviddernas stegrade ekonomiska betydelse kommit att Överskugga jordbruket även i många fall, där jordbruksjorden är fullt brukningsvärdig. Tusentals sidor kommittétryck, förbud, skogsvårdslagar, vanhävds- och arrendelagar i oöverskådlig mångfald vittna om de svårigheter, man ej kan komma förbi, om man låter sig bindas av den nedärvda jordfördelningen. Ut ur virrvarret leder endast en politik, som fast och målmedvetet låter industrien och jordbruket få var och en sitt, bevarar de stora skogskomplex, som utgöra vinsten av övergångstidens brytningar men emanciperar de för skogsvården obehövliga jordbruken, i den mån dessa ha möjlighet att bära sig. En redan fulltygad erfarenhet vittnar om att skogsbrukets uppsving i en ort för kringliggande jordbruksfastigheter medför ett förbättrat avsättningsläge med åtföljande stigande avkastning. För skogsbruket åter skall otvivelaktigt i längden en friare och rikare utveckling av kringliggande jordbruksbygder ersätta de förmåner, som kunna hämtas av ett föråldrat och ovilligt buret husbondevälde.

Norrlands I årets statsverksproposition intager den föreslagna ankolonisering. slagsökningen för kolonisation en undantagsställning, som under rådande ebb i statskassan säkerligen kommer att väcka diskussion. Kostnaderna för detta ändamål ha nämligen visat en stân

dig stegring alltsedan år 1918, då kolonisationen i Norrland vidtog i större skala och efter planläggning av en kolonisationskommitté. Vid 1922 års utgång hade ungefär 420 av kommittén förslagna kolonat tagits i bruk. Av samma kommitté har den 31 maj 1922 avgivits ett omfattande och åtminstone kvantitativt innehållsrikt förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna, vilket för lång tid framåt nog kommer att utgöra grundvalen för koloniseringspolitiken. Åsyftar man ett resultat av någon avsevärd betydelse för möjlig. heten att upptaga det årliga befolkningsöverskottet eller underlätta vår självförsörjning, måste de giorda upplåtelserna allt fortfarande betraktas blott såsom försök. Kostnaderna för dessa försök ha, såvitt man av tillgängliga siffror kan se, hittills uppgått till närmare 3 millioner kronor. De drygaste utgiftsposterna utgöras av dikningsarbeten, vägarbeten, byggnads- och odlingshjälp till kolonister, statens egna byggen samt lagrat material. Utgifterna för varje kolonat kunna beräknas till i genomsnitt 6 000-7 000 kronor. Därtill komma lokala och centrala administrationskostnader. En stor del, dock långt ifrån hälften, av totalkostnaden beräknas återinflyta till statsverket såsom betalning för utbetalda lån till byggnadskostnader m. m. Det mesta utgör en ren utgift, gjord i förhoppning att folkhushållningen på mer eller mindre indirekt väg skall få en vinst, som uppväger statskassans förlust. Därtill kommer värdet av själva marken, som kolonisterna kunna få lösa till sig.

I årets statsverksproposition föreslås upplåtelse av kolonat å ytterligare en del områden inom kronoparker i Norrland och Dalarna. Därjämte begäras medel för kolonisationens fullföljande i än större skala än hittills. För budgetåret 1923-1924 skulle försökskolonisationen, draga en kostnad av 1 110 000 kronor, som Riksdagen alltså i händelse av bifall till propositionen finge anvisa såsom extra reservationsanslag. Och detta är, som redan antytts, ingalunda den enda form för koloniseringsrörelsens understöd. Samma syfte hava till större eller mindre del de i statsverkspropositionen upptagna posterna å 1 200 000 kronor till norrländska avdikningsanslaget, å 300 000 kronor till odlingshjälp åt innehavare av odlingslägenheter, å 70 000 kronor till dikning m. m. ȧ Alträsks kolonisationsområde, 800 000 kronor till odlings- och byggnadshjälp åt egnahemslåntagare samt å 200 000 kronor till kostnader för jordförmedling i samband med egnahemslånerörelOch uppräkningen skulle kunna kompletteras med andra indirektare former för statsunderstöd.

sen.

Det är tydligt, att utgifterna för kolonisation ej äro avsedda att lämna ekonomisk vinst. Förräntning och amortering enligt affärsmässiga grunder av hela understödsbeloppen ha ej ifrågasatts. Något större tillskott till vår självförsörjning lär man nog ej heller kunna vänta av denna nordliga jordbruksbefolkning, ej ens om under en blockad livsmedelsprisen skulle stiga och alla tillgängliga resurser finge tillvaratagas. Den, som gjort sig mödan att på platsen besöka kolonisterna, se på deras jord och byggnader samt låta dem berätta om sitt arbete, kan övertyga sig om deras karga villkor. På sina håll

ha nog, tack vare statshjälpen, välstånd och trevnad uppstått, men förutsättningen är krafter och uthållighet vida utöver vad som behövs för vanligt industriarbete. Man bör ej underskatta fördelen att de obrukade trakterna av vårt land bli hemvist för en härdig och kraftig befolkning. Men något ökat materiellt välstånd för vårt folk kan säkerligen ej komma av denna verksamhet en synpunkt som emellertid ej synes intressera vederbörande.

Farhågorna att de nya jordbruken ej komma att bära sig, tyckas ganska allmänt bagatelliseras, ehuru för närvarande även jordbruk under gynnsammare villkor äro i trångmål. Det nordliga klimatets korta växtperiod med de ständigt hotande nattfrosterna om hösten draga en snäv gräns för jordbrukets utvecklingsmöjligheter. Jordens växtkraft år god, det är sant, men det långa mörkret och kölden uthärda ej alla med friskt mod och arbetshåg, och markens röjning är ett sisyfusarbete. Koloniseringen är visserligen utan fråga ett livligt känt nationellt önskemål. Rörelsens motivering är dock en smula dunkel, argumenten ofta mera entusiastiska än övertygande. När en kritisk riksdagsman från Skåne en gång frågade, om det ej skulle bliva billigare att flytta ned hela befolkningen från övre Norrlands jordbruksbygder till Sydsverige än att subventionera den, fick han intet svar.

Men även om kolonisationstanken i viss mån kan försvaras med känsloskäl, bör man dock göra klart för sig både kostnaderna i deras helhet och den verkliga vinsten. En fullständigare och översiktligare sammanställning av kostnaderna än vad hittills presterats vore onekligen önskvärd, ehuruväl man får medgiva, att en del indirekta utgifter äro rätt svåra att fixera per kolonat.

Vad vinsten av en jordbrukarstam i obygderna angår, kan en objektiv måttstock knappast erhållas. Men man måste erkänna, att även ideella vinster kunna köpas för dyrt. Om kolonaten behöva ständigt större understöd, huru långt skall man gå? Vilket är det högsta belopp, varmed man vill premiera en ur befolkningssynpunkt förstklassig familj, vars inkomst av eget arbete ej räcker för livsuppehället? Hittills har man med glatt mod betalat vad som varit nödvändigt för att kolonisterna skulle kunna leva, och gjort det i oreflekterad känsla av att penningarna nog i alla fall äro väl använda. Förr eller senare måste man dock skrida till någon slags uppskattning även av imponderabilia. De krav, som i en ovanligt brydsam tid ställas på ovanligt riklig statshjälp, framtvinga, får man hoppas, en fördjupad granskning av kolonisationsfrågan; en sådan har alldeles icke presterats i de hittills gjorda utredningarna.

Sporten och För femton år sedan hade Sverige två eller tre sportsportpressen. tidningar, vilka i korrekt stil och med efter omständigheterna avpassad fackmässighet avhandlade de viktigaste företeelserna på idrottslivets område. Lästa och värderade inom intresserade kretsar gjorde de dock fōga väsen av sig i det allmänna levernet; på sin höjd kunde någon gång en mer än vanligt entusiastisk fras ur deras kapplöpningsreferat vinna spridning och citeras även

i profana kretsar. Men, som sagt, i övrigt var deras hållning i allo diskret och tillbakadragen. I närvarande stund äro förhållandena i högst väsentlig grad förändrade. Om de publikationer som för ögonblicket leva på att kommentera dagshändelserna i idrottsvärlden kan med skäl användas evangeliets ord om de onda andarna : de äro legio, förty de aro många. En ordinär tidningsförsäljare har icke gärna mindre än ett halvt dussin veckopublikationer av dylik typ på lager, och ville man bibliografiskt fastställa hur mycket av dylika periodica som faktiskt utkommer skulle man helt visst nå fram till rent häpnadsväckande siffror. Snart sagt varje liten klubb har sitt mer eller mindre omfångsrika specialorgan vid sidan av de stora publikationerna, där ävenledes klubbangelägenheter av större vikt ofta avhandlas, och dessutom äga de hela landet omfattande föreningarna alla sina årsböcker e. dyl. där facit av årets verksamhet meddelas. Det är alltså en given sak att denna litteratur övergått till att bliva en favoritläsning för betydande delar av svenska folket, och det kan därför ha sitt intresse att en smula närmare syna den i sömmarna.

Vad i första hand beträffar de huvudsakligen så att säga idrottsadministrativt anlagda klubbmeddelandena och de från rikssammanslutningarna utgivna publikationerna, så är i regel om dem intet att säga. Framställningssättet bär oftast på det hela taget en värdig prägel och på tonen är sällan något att anmärka. Att respektive författare hår och var skatta åt en jargon, som för icke-sportmän förefaller litet underlig och i allmänhet kanske ej direkt lyckad, må lämnas dårhan; sådant förekommer även på många andra håll, dår man av flera skäl har anledning att ställa anspråken betydligt högre. Ofta år dessutom, särskilt i fråga om de senare publikationerna, utstyrseln förstklassig, vilket i ej ringa grad bidrager till att stämma läsaren sympatiskt och locka honom att överse med eventuellt befintliga svagheter i textens stilisering.

Helt annat är däremot förhållandet, om vi från dessa publikationer överflytta vår uppmärksamhet till de produkter av sportjournalistiken som dagligen utbjudas på våra gator och säljas i alla våra tidningskontor och cigarrbutiker. Blott ett flyktigt genomögnande av några nummer av dessa organ är tillräckligt för att visa oss, att här mitt under våra ögon och utan den ringaste protest från någon sida växer upp en litteratur, mot vilken den på sin tid och med rätta så hårt förföljda Nick-Carter-litteraturen var rent av oskyldig. Man måste verkligen häpna över den kombination av osmaklig jargon, råhet och misslyckade kvickheter, som kan koncentreras blott i ett enda nummer av ett dylikt organ. Vad man hos den anständiga sportpressen kan finna en smula komiskt, det med obegripliga fackuttryck späckade språket, det djupa allvaret vid behandlingen av de mest likgiltiga ting och den oskrymtade beundran, varmed en trestegshoppares eller en släggkastares heroiska bedrifter relateras allt detta är i den sämre delen av nämnda press förvandlat till något som skulle kunna tagas för en grotesk karikatyr, om det icke verkade så direkt motbjudande. Naturligtvis är det råhetens apoteos, boxningen, som främst av allt lägger

« VorigeDoorgaan »