Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

beslag på intresset och föranleder de utförligaste kommentarierna. Varje framgångsrik slagskampe, som lämnat sitt hederliga arbete för att utbilda sig till att gå in i ›ringen», som det heter, är i dessa organ föremål för en dyrkan, oändligt mycket mera devot än den egypterna ägnade oxen Apis. Det torde vara svårt att finna något mera äckligt än dessa artiklar och intervjuer, där samtidens boxningshjältar presenteras eller presentera sig själva i svassande ordalag och under ideliga bugningar, ungefär som om det gällde personligheter av minst sagt världshistorisk betydelse. Vad boxaren X sagt om boxaren Y, vad respektive herrars impressarier yttrat om deras karaktärsegenskaper, vad man anser om deras framtida utsikter och last but not least, hur många tusen dollars de kunna vänta att taga in på sitt nästa offentliga slagsmål, allt detta fyller vecka ut och vecka in spalt efter spalt i ovan omtalade organ. Hur löjligt och demoraliserande det ån är för tidningens läsekrets att få en dylik förvriden värdesättning inhamrad i sitt medvetande så skulle man dock kunna finna det ursäktligt, om icke det hela parades med en så utpräglad och ofta rent vidrig råhet. I referaten finner man regelbundet, hur vederbōrande med särskild förtjusning drōja just vid de osmakligaste och mest motbjudande detaljerna. Hur »Tommys höger landade på Bills haka, så att han föll i golvet som ett avhugget träd», hur en ny vänster flög mot hans ofta slagna och hårt träffade kåke», hur »Jeff sände in en hård hjärtstöt, tätt följd av en högerkrok, som tog rätt på Bobs nāsa och kom den att springa i blod», allt dylikt refereras med det mest frenetiska intresse. Till allt detta kommer så även en ton av översittaraktig suffisans, som givetvis kunde helt och hållet lämnas åt sitt värde, om man icke förstode att den helt säkert verkar särdeles imponerande på det ungdomliga publikum, som i dessa organ hämtar sin förnämsta själaspis. Säkerligen vann signaturen A. G. N. en ej ringa resonans hos sina läsare, då han för någon tid sedan i ett boxningsblad med ädel harm utfor mot »de förtorkade perukstockar hemma i Sverige, som fortfarande försöka att avskaffa eller åtminstone förtrycka boxningen, och i samma andedrag betonade nödvändigheten av att en ny och förändrad uppfattning av saken >trumfas in i deras trånga, käringaktiga hjärnor. Det är som man ser en polemik som åtminstone har förtjänsten att tala rent ut.

Det har ofta sagts och upprepats, att den moderna sporten, enskilda överdrifter till trots, dock i stort sett varit till avsevärt gagn för vårt folk och i betydande grad bidragit till att främja folkhälsan. Detta har säkert sitt berättigande, ehuru resultaten helt visst gjort sig gällande i vida mindre utsträckning än vad man i regel antager; men även medgivet att sportens inflytande på sitt sätt varit gynnsamt så har man dock fullgiltig anledning att fråga sig om icke numera i dess släptåg följt så många andra mindre sympatiska biföreteelser att man hälst skulle se dess utveckling fortsätta i ett något mindre forcerat tempo. Dess oerhörda omfattning har tvingat dess organisatōrer att för dess upprätthållande använda något för geschäftmässiga metoder. Det gäller tydligen att framför allt skaffa pengar till understōd åt

alla dessa i realiteten halv- och trekvartsprofessionella sportsman, som vid de stora tävlingarna skola företräda sina respektive organisationer, och detta framtvingar i sin ordning en allt längre och längre gående hänsynslöshet i valet av medel. Bluff och högrōstad reklam har på detta sätt blivit både sportens och sportpressens livselement. Det vore i högsta grad önskvärt att de kretsar, som ha ledningen av den svenska sporten i sin hand, i tid ingrepe för att stāvja de missbruk, som för närvarande innästlat sig i densamma. Sporten är värd understöd så länge den framträder som en hälsosam förstrōelse men icke när den blivit självändamål och allra minst då den övergått till att vara ett på oriktiga och osunda principer baserat geschäft.

Den franska utställ- En stor utländsk konstutställning är alltid en ningen i Liljevalchs anmärkningsvärd händelse, som icke så lätt Konsthall. återupprepas. När en sådan apparat sättes i gång, är det därför av vikt, att urvalet träffas med all nödig omsorg. Tyvärr måste man säga, att den just avslutade franska utställningen i Liljevalchs konsthall i mycket innebär en besvikelse. Urvalet är dess svaga sida. Man har tagit med för mycket. De goda saker, som otvivelaktigt finnas på utställningen, drunkna i mängden av svag konst. Jämför man denna utställning, med det intryck man förut åger av modernt franskt måleri, så förefaller det som om utställningen inte gjorde rättvisa dāråt.

I juli 1920 hölls i en lokal vid Rue ville l'evêque nära Madeleinekyrkan i Paris en utställning, där liksom i Stockholm även modern musik utfördes. Det var en mindre utställning delvis av samma mästare som nu visas i Stockholm. Utan att på något sätt vara epokgörande lämnade den dock efter sig ett positivt intryck; man ville gärna återse dessa konstnärer och följa deras utveckling. Tydligen har man velat göra Stockholmsutställningen allt för omfattande. Moderna kvalitetssaker till ett antal som kunde fylla konsthallen skulle icke kunna uppbringas ens för en utställning hemma i Paris, mycket mindre då på en fjärran ort. Det hade därför varit bättre med en mindre utställning, som varit representativ för det goda, som verkligen finnes i modärnt franskt måleri. Detta förtjänar att med tydlighet framhävas, emedan samma fel otvivelaktigt vidlådde den franska bokutställningen för ett år sedan. Man påminne sig de

horribla bokbanden (i jugendstil år 1922!) som dvaldes sida vid sida med goda alster. Den gången förhöll sig kritiken passiv i förhoppning att det förelåge en tillfällig lapsus.

Men låt oss bortse från allt det likgiltiga för det godas skull. Låt oss skala bort flertalet tavlor och större delen av konsthantverket (låt oss tala tyst om gobelängerna, som hota att giuta ett löjets skimmer över det hela), det återstår dock tillräckligt mycket för att man med utbyte skall taga del av utställningen. Rättvisligen bör det framhållas att skulpturen, främst Bourdelle's arbeten, måste fritagas från alla här angivna negativa omdömen. som icke förnekar sin höga kultur.

Här rör sig dock en konst, Visserligen är det icke genom

många pointerat starka saker, som skulpturen i gemen framträder, men här råder en självbehärskning, en säkerhet i handhavandet av uppgifterna, som verkar välgörande

Bland mängden av utställningsgodset är det vidare ett fåtal tavlor, som verkligen omedelbart fängsla men dock blott ett fåtal! De tillhöra de mera utprägladt moderna på denna utställning, ett par mindre tavlor af Matisse, Vlaminchs kraftiga färgsaker (och här fruktar man dock närheten av massproduktion!), Marie Laurencins' intressant bleka, utsökta bilder och ytterligare några här ej nämnda. Ur en synpunkt synes oss emellertid utställningen erbjuda ett visst allmännare intresse. Den moderna målarkonsten har ofta brustit frainför allt i estetisk hyfsning, och det märkes även här. Men utställningen som helhet bekräftar dock på sitt sätt att de extrema riktningarna äro på retur. Man må därför ej förgāta, att de skänkt konsten nya uttrycksmedel, som skola bestå. Horoskopet för fram. tidens måleri synes emellertid bli ungefär så lydande: den nya skolan flyttar i den gamla, d. v. s. publikens fordringar på en åtminstone nödtorftig realism komma att tillmötesgås. Bilden kan ej undvaras som måleriets bärare, men den får icke bli dess herre. Den konstnärliga viljan kommer att regera däröver, antingen det blir de dekorativa form- och färg-egenskaperna eller andra tendenser som komma att gynnas.

>Slesvig Med oblandad sympati sågo svenskarna, hurusom Danmark delt.»> i följd av det allmänna fredsslutet 1919 erhöll möjlighet att rätta de missförhållanden, vilka genom kriget 1864 blivit rådande i Slesvig. Det är knappast någon överdrift, att detta var den enda bestämmelse i Versaillesfreden, rörande vilken ingen nämnvärd meningsskiljaktighet här förekom. Belåtenheten hade till god del sin grund i uppriktig medkänsla med frändefolket, men den bottnade också i en förhoppning, att den uppgörelse som nu skapades skulle för framtiden förekomma de ganska bittra slitningarna mellan danskt och tyskt vid språkgränsen samt sålunda möjliggöra ett varaktigt gott förhållande, där Danmark och Tyskland mōtas. I den förhoppningen vågade man ock räkna med, att de beslut och avgöranden, som stormaktsrådet fattade på grundval av omröstningarna den 10 februari och 14 mars 1920, alltså gränsnotificeringen den 15 juni och överlåtelsefördraget den 5 juli, skulle leda till åtminstone relativ tillfredsställelse hos de närmast berörda: för Danmark borde återförvärvet under fredliga former av Nordslesvig vara en vinst, som fullt uppvägde besvikelsen att icke också Mellan- och Sydslesvig återkommo, medan för Tyskland dessa senares bevarande måste göra förlusten av de oppositionella norra distrikten relativt lätt att bära. Blev det också åtskilligt av danska undersåtar kvar i Tyskland och av tyska i Danmark, kunde det icke överstiga möjligheterna för en klok och fredsivrande statskonst att göra dessas villkor å ömse sidor om grånsen så drägliga, att därav inga varaktiga osämjefrön behövde uppväxa. I vilken mån detta av auktoriteterna behjärtats och realiserats,

fär icke kunna utsägas utan direkta undersökningar på platsen. Men det kan icke förbises, att agitationen icke förstummats vare sig bland tyskar eller danskar i syfte att göra gränsordningen av 1920 till något Övergående. I och för sig kan detta icke vara någon överraskning, ty uppgörelser av detta slag påverka alltid folkkänslorna, och dessa bringa lätteligen förnuftsskälen till tystnad. Spörsmålet är dock, om denna nationalkänslornas kamp skall bli varaktig eller möjlighet finnes att mildra och bilägga den.

Skulle man döma efter den nyligen utkomna danska publikationen Slesvig delt. Det dansk-tyske Livtag efter Verdenskrigen», redigerad av L. P. Christensen, vore det icke skäl att hysa någon optimism ifråga om dansk-tysk försoning. En grupp av dem, som ivrigast arbetade för folkomröstningsseger åt danskarna speciellt i Mellanslesvig, hava förenat sig att i nämnda bok framlägga sina hågkomster, utgjuta sin bitterhet och tolka sina framtidsförhoppningar. Ett långt stycke kan varje svensk följa dem. Vi behjärta livligt deras. förhoppningar om vidsträcktare restitution, och vi förstå besvikelsen över halvt resultat, men samtidigt torde det vara omöjligt att här i landet finna resonans för de kamptoner, som klinga genom boken. Darest det blott ankommit på Frankrike, hade det näppeligen mött några hinder att i Versaillesfreden restituera hela Slesvig och varför icke även Holstein intill Kielkanalen? till Danmark. Det dåvarande danska kabinettet, Zahles radikala ministär, vägrade emellertid varje ansträngning med sådant syfte och begränsade sina önskningar till den folkomröstning i Nordslesvig, som alltsedan 1860-talet varit omdiskuterad. Så inskränktes fredens slesvigs-klausuler till att föreskriva folkomröstning i Slesvigs norra och mellersta zoner, medan tanken på liknande i den sydligaste utgick. Resultatet blev det kända: i den nordligaste zonen 75,000 danska och 25,000 tyska röster, i den mellersta resp. 13,000 och 48,000. Med anledning härav riktas nu skarpa förebråelser mot kabinettet Zahle för att ansträngningarna ej från början inställdes på hela Slesvigs förvärv och att detta icke ägde rum enligt historisk rått och utan varje omröstning; för att man i varje fall ej ovillkorligen krävde omröstning jämväl i den sydliga zonen; för att icke rösträttsgrunderna avsevärt inskränktes; att icke efter omröstningen all energi insattes på en delning av Mellanslesvig därhän, att särskilt Flensburg också återgick. I avsikt att framtvinga ett försök ǎnnu i sista minuten föranledde ivrarne Zahles avsked den 29 mars, varefter det arbetades hos stormakterna för att få Mellanslesvig och Flensburg till ett internationellt territorium; förebild var därvid Saardistriktet och målet successiv fördanskning. Men detta var för sent, den internationella kommission, som lett omröstningarna, hade redan avgivit sitt betänkande, vilket blev avgörande för ambassadōrkonferensen. Det återstod blott att lova dessa danskar, som kvarblevo under Tyskland: I skal ikke blive glemte!>

Lika oförbehållsamt som den citerade boken angriper kabinettet Zahle, nāra nog med anklagelser för landsförräderi, lika tydligt låter den förstå, att vidsträcktare återförvärv blott är skjutet på framtiden.

Den sekelgamla nationalitetsstriden skall fortsättas, ty »Slesvig åter› är det givna målet. Besvikelsen hos dem, som gåvo detta löfte, vilket dock hade en mycket betingad syftning i konseljpresidenten Neergaards mund, var naturlig, och lika naturliga äro alla åtgärder, vilka sedan dess vidtagits att trygga den danska stammen även på tysk mark. Men här måste de svenska sympatierna sluta.

Ligger det verkligen reson i att tillskärpa en förut besvärlig motsättning? Danskar och tyskar lära vara hänvisade att århundraden framåt bo bredvid och bland varandra, liksom de gjort genom århundraden. Uppgörelse efter en linje, som skonar alla berättigade intressen och därför möjliggör ömsesidig trevnad, torde då vara det enda förnuftiga programmet. Kabinettet Zahle drog denna konklusion med öppen blick för äldre bittra erfarenheter, vilkas återupprepande det gällde att förekomma, samt handlade därefter. Huru skarpt an dess politik för ögonblicket tadlas, har den säkerligen att, åtminstone i fråga om sina grunddrag, vänta sin hedersrestitution, när storpolitikens upprörda vatten något stillnat.

Det kan ju sāgas, att detta är en angelägenhet, som på intet sätt vidkommer svensk publik. Formellt riktig, innehåller den utsagan endast halv sanning. Den skandinaviska folkstammen är icke māktigare, än att samtliga dess grenar alltför väl behöva stödja varandra, och vi hava alla med glädje sett praktiska uppslag i den vägen. Men hoppet att genom sådan samverkan bereda en trygg framtid hänger väsentligen på den klokhet, varmed förhållandet till starka grannar ordnas. Utan att skatta åt någon kiliastisk naivitet med drömmar om ständig god vilja människorna och stater emellan har man likväl rätt att räkna med, att den ärliga och uppriktiga politiken alltid visar sig bli den säkraste. För det tyska folket ej mindre än för det danska måste det i längden vara en stor vinning att komma till stabilitet och dräglig ordning längs den slesvigska gränsen, och för visso har varje strävande i den vägen vida pålitligare utsikter än de mest frestande spekulationer i ögonblickets genom krigets efterverkningar erbjudna chanser. Skulle det inom Danmark visa sig, att en betydande folkmening under förbiseende av denna mycket enkla klokskap låter rycka sig med av aktionsivrarna, då bleve Slesvig återigen samma oväderscentrum, som det tidigare varit till stort förfång för hela Norden. Någon anledning att tro något dylikt, föreligger icke, och man har all anledning att vänta, att den diplomatiska kallblodighet, som präglat det officiella Danmark, skall segra även i framtiden.

Frankrikes syften Trots alla politiska tal och tidningsartiklar är vid Ruhr. det alltjämt ytterligt svårt att komma till någon klarhet om vad Frankrike egentligen åsyftar med sin nu sedan mer än två månader pågående Ruhraktion. De tyska svaren på frågan lida av allt för långt driven förenkling av problemet, de franska av inbördes motsägelser eller ordrikt dunkel. I Tyskland torde nog

« VorigeDoorgaan »