alla dessa i realiteten halv- och trekvartsprofessionella sportsman, som vid de stora tävlingarna skola företräda sina respektive organisationer, och detta framtvingar i sin ordning en allt längre och längre gående hänsynslöshet i valet av medel. Bluff och högrōstad reklam har på detta sätt blivit både sportens och sportpressens livselement. Det vore i högsta grad önskvärt att de kretsar, som ha ledningen av den svenska sporten i sin hand, i tid ingrepe för att stāvja de missbruk, som för närvarande innästlat sig i densamma. Sporten är värd understöd så långe den framträder som en hälsosam förströelse men icke når den blivit självändamål och allra minst då den övergått till att vara ett på oriktiga och osunda principer baserat geschäft. Den franska utställ- En stor utländsk konstutställning är alltid en ningen i Liljevalchs anmärkningsvärd händelse, som icke så lätt Konsthall. återupprepas. När en sådan apparat sattes i gång, är det därför av vikt, att urvalet träffas med all nödig omsorg. Tyvärr måste man säga, att den just avslutade franska utställningen i Liljevalchs konsthall i mycket innebär en besvikelse. Urvalet är dess svaga sida. Man har tagit med för mycket. De goda saker, som otvivelaktigt finnas på utställningen, drunkna i mängden av svag konst. Jämför man denna utställning, med det intryck man förut åger av modernt franskt måleri, så förefaller det som om utställningen inte gjorde rättvisa dăråt.

I juli 1920 hölls i en lokal vid Rue ville l'evêque nära Madeleinekyrkan i Paris en utställning, där liksom i Stockholm även modern musik utfördes. Det var en mindre utställning delvis av samma mästare som nu visas i Stockholm. Utan att på något sätt vara epokgörande lämnade den dock efter sig ett positivt intryck; man ville gärna återse dessa konstnärer och följa deras utveckling. Tydligen har man velat göra Stockholmsutställningen allt för omfattande. Moderna kvalitetssaker till ett antal som kunde fylla konsthallen skulle icke kunna uppbringas ens för en utställning hemma i Paris, mycket mindre då på en fjärran ort. Det hade därför varit bättre med en mindre utställning, som varit representativ för det goda, som verkligen finnes i modärnt franskt måleri. Detta förtjänar att med tydlighet framhävas, emedan samma fel otvivelaktigt vidlådde den franska bokutställningen för ett år sedan. Man påminne sig de horribla bokbanden (i jugendstil år 1922!) som dvaldes sida vid sida med goda alster. Den gången förhöll sig kritiken passiv i förhoppning att det förelåge en tillfällig lapsus.

Men låt oss bortse från allt det likgiltiga för det godas skull. Låt oss skala bort flertalet tavlor och större delen av konsthantverket (låt oss tala tyst om gobelängerna, som hota att giuta ett löjets skimmer över det hela), det återstår dock tillräckligt mycket för att man med utbyte skall taga del av utställningen. Rättvisligen bör det framhållas att skulpturen, främst Bourdelle's arbeten, måste fritagas från alla här angivna negativa omdömen. Här rör sig dock en konst,

som icke förnekar sin höga kultur. Visserligen är det icke genom

många pointerat starka saker, som skulpturen i gemen framträder, men hår råder en självbehärskning, en säkerhet i handhavandet av uppgifterna, som verkar välgörande

Bland mängden av utställningsgodset är det vidare ett fåtal tavlor, som verkligen omedelbart fängsla men dock blott ett fåtal! De tillhöra de mera utprägladt moderna på denna utställning, ett par mindre tavlor af Matisse, Vlaminchs kraftiga färgsaker (och här fruktar man dock närheten av massproduktion!), Marie Laurencins' intressant bleka, utsökta bilder och ytterligare några här ej nämnda. Ur en synpunkt synes oss emellertid utställningen erbjuda ett visst allmännare intresse. Den moderna målarkonsten har ofta brustit frainför allt i estetisk hyfsning, och det märkes även här. Men utställningen som helhet bekräftar dock på sitt sätt att de extrema riktningarna äro på retur. Man må därför ej förgāta, att de skänkt konsten nya uttrycksmedel, som skola bestå. Horoskopet för framtidens måleri synes emellertid bli ungefär så lydande: den nya skolan flyttar i den gamla, d. v. s. publikens fordringar på en åtminstone nödtorftig realism komma att tillmötesgås. Bilden kan ej undvaras som måleriets bärare, men den får icke bli dess herre. Den konstnärliga viljan kommer att regera däröver, antingen det blir de dekorativa form- och färg-egenskaperna eller andra tendenser som komma att gynnas.

>Slesvig Med oblandad sympati sågo svenskarna, hurusom Danmark delt.> i följd av det allmänna fredsslutet 1919 erhöll möjlighet att rätta de missförhållanden, vilka genom kriget 1864 blivit rådande i Slesvig. Det är knappast någon överdrift, att detta var den enda bestämmelse i Versaillesfreden, rörande vilken ingen nämnvärd meningsskiljaktighet här förekom. Belåtenheten hade till god del sin grund i uppriktig medkänsla med frändefolket, men den bottnade också i en förhoppning, att den uppgörelse som nu skapades skulle för framtiden förekomma de ganska bittra slitningarna mellan danskt och tyskt vid språkgränsen samt sålunda möjliggöra ett varaktigt gott förhållande, där Danmark och Tyskland mōtas. I den förhoppningen vågade man ock räkna med, att de beslut och avgöranden, som stormaktsrådet fattade på grundval av omröstningarna den 10 februari och 14 mars 1920, alltså gränsnotificeringen den 15 juni och överlåtelsefördraget den 5 juli, skulle leda till åtminstone relativ tillfredsställelse hos de närmast berörda: för Danmark borde återförvärvet under fredliga former av Nordslesvig vara en vinst, som fullt uppvägde besvikelsen att icke också Mellan- och Sydslesvig återkommo, medan för Tyskland dessa senares bevarande måste göra förlusten av de oppositionella norra distrikten relativt lätt att bära. Blev det också åtskilligt av danska undersåtar kvar i Tyskland och av tyska i Danmark, kunde det icke överstiga möjligheterna för en klok och fredsivrande statskonst att göra dessas villkor å ömse sidor om grånsen så drägliga, att därav inga varaktiga osämjefrön behövde uppväxa. I vilken mån detta av auktoriteterna behjärtats och realiserats,

lär icke kunna utsägas utan direkta undersökningar på platsen. Men det kan icke förbises, att agitationen icke förstummats vare sig bland tyskar eller danskar i syfte att göra gränsordningen av 1920 till något Övergående. I och för sig kan detta icke vara någon överraskning, ty uppgörelser av detta slag påverka alltid folkkänslorna, och dessa bringa lätteligen förnuftsskälen till tystnad. Spörsmålet är dock, om denna nationalkänslornas kamp skall bli varaktig eller möjlighet finnes att mildra och bilägga den.

Skulle man döma efter den nyligen utkomna danska publikationen Slesvig delt. Det dansk-tyske Livtag efter Verdenskrigen», redigerad av L. P. Christensen, vore det icke skäl att hysa någon optimism ifråga om dansk-tysk försoning. En grupp av dem, som ivrigast arbetade för folkomröstningsseger åt danskarna speciellt i Mellanslesvig, hava förenat sig att i nämnda bok framlägga sina hågkomster, utgjuta sin bitterhet och tolka sina framtidsförhoppningar. Ett långt stycke kan varje svensk följa dem. Vi behjärta livligt deras förhoppningar om vidsträcktare restitution, och vi förstå besvikelsen Ŏver halvt resultat, men samtidigt torde det vara omöjligt att här i landet finna resonans för de kamptoner, som klinga genom boken.

Darest det blott ankommit på Frankrike, hade det näppeligen mött några hinder att i Versaillesfreden restituera hela Slesvig och varför icke även Holstein intill Kielkanalen? till Danmark. Det dåvarande danska kabinettet, Zahles radikala ministär, vägrade emellertid varje ansträngning med sådant syfte och begränsade sina önskningar till den folkomröstning i Nordslesvig, som alltsedan 1860-talet varit omdiskuterad. Så inskränktes fredens slesvigs-klausuler till att föreskriva folkomröstning i Slesvigs norra och mellersta zoner, medan tanken på liknande i den sydligaste utgick. Resultatet blev det kända: i den nordligaste zonen 75,000 danska och 25,000 tyska röster, i den mellersta resp. 13,000 och 48,000. Med anledning härav riktas nu skarpa förebråelser mot kabinettet Zahle för att ansträngningarna ej från början inställdes på hela Slesvigs förvärv och att detta icke ägde rum enligt historisk rått och utan varje omröstning; för att man i varje fall ej ovillkorligen krävde omröstning jämväl i den sydliga zonen; för att icke rösträttsgrunderna avsevärt inskränktes; att icke efter omröstningen all energi insattes på en delning av Mellanslesvig därhän, att särskilt Flensburg också återgick. I avsikt att framtvinga ett försök ännu i sista minuten föranledde ivrarne Zahles avsked den 29 mars, varefter det arbetades hos stormakterna för att få Mellanslesvig och Flensburg till ett internationellt territorium; förebild var därvid Saardistriktet och målet successiv fördanskning. Men detta var för sent, den internationella kommission, som lett omröstningarna, hade redan avgivit sitt betänkande, vilket blev avgörande för ambassadōrkonferensen. Det återstod blott att lova dessa danskar, som kvarblevo under Tyskland: I skal ikke blive glemte!>

Lika oförbehållsamt som den citerade boken angriper kabinettet Zahle, nära nog med anklagelser för landsförräderi, lika tydligt låter den förstå, att vidsträcktare återförvärv blott är skjutet på framtiden.

Den sekelgamla nationalitetsstriden skall fortsättas, ty »Slesvig åter är det givna målet. Besvikelsen hos dem, som gåvo detta löfte, vilket dock hade en mycket betingad syftning i konselj presidenten Neergaards mund, var naturlig, och lika naturliga äro alla åtgärder, vilka sedan dess vidtagits att trygga den danska stammen även på tysk mark. Men här måste de svenska sympatierna sluta.

Ligger det verkligen reson i att tillskärpa en förut besvärlig motsättning? Danskar och tyskar lära vara hänvisade att århundraden framåt bo bredvid och bland varandra, liksom de gjort genom århundraden. Uppgörelse efter Uppgörelse efter en linje, som skonar alla berättigade intressen och därför möjliggör ömsesidig trevnad, torde då vara det enda förnuftiga programmet. Kabinettet Zahle drog denna konklusion med öppen blick för äldre bittra erfarenheter, vilkas återupprepande det gällde att förekomma, samt handlade därefter. Huru skarpt an dess politik för ögonblicket tadlas, har den säkerligen att, åtminstone i fråga om sina grunddrag, vänta sin hedersrestitution, när storpolitikens upprörda vatten något stillnat.

Det kan ju sāgas, att detta är en angelägenhet, som på intet sätt vidkommer svensk publik. Formellt riktig, innehåller den utsagan endast halv sanning. Den skandinaviska folkstammen är icke māktigare, än att samtliga dess grenar alltför väl behöva stödja varandra, och vi hava alla med glädje sett praktiska uppslag i den vägen. Men hoppet att genom sådan samverkan bereda en trygg framtid hänger väsentligen på den klokhet, varmed förhållandet till starka grannar ordnas. Utan att skatta åt någon kiliastisk naivitet med drömmar om ständig god vilja människorna och stater emellan har man likväl rätt att räkna med, att den ärliga och uppriktiga politiken alltid visar sig bli den säkraste. För det tyska folket ej mindre än för det danska måste det i längden vara en stor vinning att komma till stabilitet och dräglig ordning längs den slesvigska gränsen, och för visso har varje strävande i den vägen vida pålitligare utsikter än de mest frestande spekulationer i ögonblickets genom krigets efterverkningar erbjudna chanser. Skulle det inom Danmark visa sig, att en betydande folkmening under förbiseende av denna mycket enkla klokskap låter rycka sig med av aktionsivrarna, då bleve Slesvig återigen samma oväderscentrum, som det tidigare varit till stort förfång för hela Norden. Någon anledning att tro något dylikt, föreligger icke, och man har all anledning att vänta, att den diplomatiska kallblodighet, som präglat det officiella Danmark, skall segra även i framtiden.

Frankrikes syften vid Ruhr.

Trots alla politiska tal och tidningsartiklar är det alltjämt ytterligt svårt att komma till någon klarhet om vad Frankrike egentligen åsyftar med sin nu sedan mer än två månader pågående Ruhraktion. De tyska svaren på frågan lida av allt för långt driven förenkling av problemet, de franska av inbördes motsägelser eller ordrikt dunkel. I Tyskland torde nog

allmänna meningen vara den, att Frankrikes syftemål är Tysklands ekonomiska förintelse samt annektering, öppen eller maskerad, av Ruhrområdet, kanske även av hela Rhenlandet och Saarbäckenet. I Frankrike avfärdas dylika förklaringsgrunder officiellt och officiöst såsom hätskt förtal, och genom Poincarés namn har franska regeringen gång efter annan frånsagt sig alla annekteringsplaner och bedyrat, att vad Frankrike sökt och söker vid Ruhr allenast är betalning och trygghet».

I fråga om den rena och obeslöjade annexionen kan Poincaré krāva att bli trodd på sitt ord. Frankrikes allierade och f. d. associerade medundertecknare av Versaillestraktaten skulle ej finna sig i en sådan, och utan Brittiska rikets och Förenta staternas samtycke är vål ett dylikt överkorsande av traktatens klara territoriella bestämmelser otänkbart. En annektering av detta slag vore för övrigt meningslös och till ytterlighet riskabel för en stat med Frankrikes klena nativitet, då varje utsikt saknas att förvandla de annekterade områdenas invånare till goda fransmän›. Rhengränsen kan hava sina anhängare och har väl ännu åtskilliga, i all synnerhet på militärt håll, men ingen ansvarig fransk regering kan våga upptaga den på sitt program. Den franska statskroppen äger ej härför nödig assimileringsförmåga, och det måste de ledande statsmännen inse, liksom de ej kunna förutsättas blunda för den oundvikliga moraliska isolering Frankrike genom en sådan politik skulle draga över sig.

Lika kategoriskt kan man däremot ej förneka hypotesen om maskerade annekteringsssyften. Världen har ej glömt d:r Dorten och det stöd han fick av franska generaler, och Pariskonferensens protokoll vittna i kapp med sporadiska artiklar i nutida fransk press om att tanken på en »oberoende» buffertstat en gång varit officiellt knäsatt och alltjämt har inflytelserika förespråkare. Det förefaller emellertid osannolikt, att den nuvarande franska regeringen skulle på allvar jaga efter denna chimär, även om förbindelserna med >> Rhenlandsseparatisterna» omsorgsfullt vårdas och man ej ens försmår intrigbeblandelse med monarkiska separatister i Bayern. På ett område, i Saarbäckenet, äro annekteringssträvandena omisskänneliga, även om man förmodligen tänker sig annekteringen i form av en till utseendet fri folkomröstning med stöd av Versaillestraktatens bestämmelser. Skulle ur det nuvarande läget framgå allmän anarki i Tyskland och skulle därvid Bismarcks verk, den tyska enheten, kullstōrtas inifrån under det yttre våldets återverkan – ja, då kunna nog planerna på maskerad annektering av västtyskt område få en helt annan aktualitet än de för närvarande ha. Ett klart fattat och officiellt, ens i hemlighet, fastslaget syftemål med Ruhraktionen äro de däremot än så länge förmodligen icke.

Man hänvisas sålunda till att söka tolka den dunkla innebörden av Poincarés lösensord: skadestånd och trygghet. Tanken på »produktiva panter har vecka efter vecka allt mer trängts i bakgrunden. Det har ej lyckats att bryta kol med bajonetter, och bebådade nya försök att så göra, exempelvis med hjälp av polska arbetare