eller engelska arbetslösa, äro säkerligen på förhand dömda att misslyckas, om de verkligen på allvar och ej blott i demonstrationssyfte skulle igångsättas. Redan då det passiva motståndets seghet efter några veckor började klart framstå för den fransk-belgiska aktionens ledare, ersattes det direkta skadeståndshämtandet som syftemål med påtryckningar på Berlin. Tullkordongen skulle göra Ruhrbefolkningens läge olidligt och genom den tyska industriens förlamande, kolbrist, nöd och upprorsfara i det obesatta Tyskland tvinga Berlinregeringen till snabb och fullständig underkastelse. Ej heller detta mål vanns, men syftet kvarstår, fastän man numera tyckes bōrja vānja sig av med att tro på underkastelsens snabbhet och fullständighet. Man vill emellertid alltjämt pressa fram tyska skadeståndsförslag, avgivna medan Ruhraktionen pågår och ej upptagande Ruhrområdets utrymning som första och oeftergivliga förutsättning. Rikskansleren Cuno har mer än en gång sagt ifrån, att från honom komma inga sådana kapitulationsanbud, men ett tyskt förhandlingsinitiativ från en annan rikskansler, obunden av Cunos förklaringar, tänker man sig alltjämt i Paris, och man spanar ivrigt efter hålen i den tyska s. k. »enhetsfronten». Sådana finnas, men det beror på utvecklingen av ställningskriget vid Ruhr, om och när de skola vidgas dārhän, att det även från Cuno ej otänkbara förhandlingsförslaget får ge rum för ett med hans kvarstående som kansler oförenligt partiellt underkastelseanbud. Här tillkomma oberäkneliga faktorer i mängd: Stinnes, de tyska socialisterna och kommunisterna, de franska järnindustrimännens och storkapitalisternas planer på en mellaneuropeisk jättetrust under fransk ledning, franska prestigehänsyn i fråga om Ruhrområdets utrymmande, Englands och Amerikas hållning m. m., m. m. Man skulle ha salig madame de Thèbes' djärvhet för att drista profetera om resultatet av dylika förhandlingar, vare sig Tyskland tar initiativet eller detta anförtros åt någon av Frankrike framskickad eller blint och omedvetet i dess ledband gående > medlare», han må nu smycka sig och medlingen med N. F:s rättfärdighetstecken eller ej.

Det andra franska, officiellt proklamerade syftemålet var › tryggheten». Därmed menas förmodligen dels utöver Versaillestraktatens stadganden skärpta avväpningsbestämmelser för Tyskland, t. ex. på lufttrafikens område, dels något slags ersättning för det förolyckade fransk-engelsk-amerikanska försvarsavtalet. Från tyskt håll har som bekant via Washington av Cuno under förutsättning av ömsesidighet erbjudits trettioårig förbindelse att ej utan folkomröstning gå till krig. Projektet föreföll mera demonstrativt än praktiskt. franska otryggheten opererar med längre tidsperioder än 30 år. Farhågorna gälla just vad som kan hända efteråt når Frankrikes folkmängd ytterligare sjunkit och Tysklands trots rikets stympning vuxit, så att det besegrade och förtrampade landet har dubbelt så många invånare som segraren-förtramparen. Framfarten i Ruhr, ett motstycke till tyskarnas egen i Belgien, har ju varit drivhusluft för det tyska nationalhatet mot Frankrike och på så sätt ökat den fran

Den

ska otrygghetskänslan och därmed ivern för trygghetsgarantier, direkta och indirekta. Bonar Law sade i engelska underhusets adressdebatt ett rätt djuptänkt ord, når han förknippade skadestånds- och trygghetskraven i yttrandet, att Frankrike vill ha skadestånd och samtidigt ej önskar se Tyskland starkt nog att kunna betala. Den nyktre skotten menade fastän man i Paris ej ville förstå det att fransmännen frukta, att ett Tyskland, starkt nog att betala skadeståndet, också skulle äga styrka att betala för gammal ost».

Poincaré besökte nyligen Bryssel för att med belgiske konseljpresidenten Theunis utbyta tankar om läget, utjämna smärre dissonanser från den gemensamma ockupationen och förmodligen även uppställa gemensamma fransk-belgiska krigsmål. Om dessa sistnämnda upplyser den efter mötet utsända kommunikén nästan ej alls; den endast upprepar tidigare, allmänt och elastiskt formade uttalanden. Den inspirerade Parispressen har särskilt understrukit kommunikéförklaringen, att de bägge invasionsmakterna ej ämna låta sina trupper för beständigt stanna i Ruhrområdet och att man sålunda tänker sig ej en annexion, utan en successivt skeende utrymning, allteftersom skadeståndet inbetalas, liksom den tyska utrymningen av ockuperat franskt område åren efter Frankfurtfreden 1871. Detta är ju avsett att låta rimligt och moderat, men allt kommer därvid an på om skadeståndet och betalningsplanen också bestämmas så rimligt och moderat, att Tyskland verkligen förmår uppfylla de nya betalningsförpliktelserna, liksom Thiers' Frankrike förmådde uppfylla sina. Eljes har det villkorliga utrymningslöftet endast tvivelaktigt värde. Därtill kommer för övrigt, att Frankrike-Belgiens rätt enligt Versaillestraktaten att överhuvud skrida till denna Ruhraktion är ytterligt omtvistlig. Det från rättssynpunkt kanske allra mest beklämmande i hela denna fråga är, att det överallt anses fullständigt uteslutet, att den grundläggande rättsfrågan skulle hänskjutas till juridiskt avgörande inför opartiskt forum, den nya mellanfolkliga domstolen i Haag. Bonar Laws » välvilliga neutralitet» t. ex. är ett resignerat förverkligande av satsen rätt är vad som lyckas», och på Frankrikes åtgärder för att vinna trygghet› kan tillämpas Tegnérordet nästintill: > förtrycket nämns försvar».

3

Poincaré har måhända skäl till sin förklaring, på tal om ett eventuellt tyskt förhandlingsanbud, att Frankrike ej kan åtnöjas med blotta löften, men han tyckes ej ha tillräckligt besinnat, att skadestånd, utkrävt i den omfattning och med de metoder hans regering förälskat sig i, är fullständigt oförenligt med tryggheten för framtiden. Att han likväl försöker förena de oförenliga kraven, det kan knappast bero på annat än att franska statens obestridliga finansnōd år förknippad med en känsla, som utomstående alla självrättfär

diga svar på de svenska biskoparnas vädjan till trots ha svårt att karaktärisera annorlunda än som småningom vaknande dåligt samvete. Man anar en vedergällningens dag, men vill ej erkänna tillvaron av skuld annat än hos den föraktade (och fruktade) motståndaren. Och än mindre är man mogen för en mot forna tiders och

nutida realpolitik så stridande handlingsnorm som det ärevōrdiga kristna budet att söka övervinna det onda med det goda». Kanske vore dock dylik ideologisk» duvoenfald i föreliggande fall på ömse sidor den högsta praktiska klokhet. Med brutala Ruhrmetoder vinnes i alla fall aldrig både skadestånd och trygghet, troligtvis intetdera, på sin höjd att Frankrike realiserar det romerska kejsarvansinnets statskonstnorm oderint dum metuant, »må de hata, blott de frukta». Var aktigheten av detta undersåtliga tillstånd var ganska skrōplig på romerska kejsartiden, och här tillkommer det, att i föreliggande fall är det hatets föremål, som känner fruktan enligt egen uppfattning (än så länge) för den bottenlösa tyska illviljan och lömskheten, faktiskt måhända (fastän ännu mestadels omedvetet) för vedergällningen, för den dunkla rättfärdighetslagen om gärningen och gärningens följder». Det Tyskland, som kränkt Belgien, har i Ruhrområdet fått känning av denna lags ofrånkomlighet. Över Tysklands fiender, som nu vid Ruhr kränka både Versaillesfördraget och många etiska bud med större anspråk på helgd och beaktande, svävar den som ett hittills av dem blott dunkelt anat framtidshot. De vilja driva in tyskarna som trälar i sin grottekvarn, men äro okunniga om de ord skalden lagt på trälens läppar: »Herre Sebaot, jag får ju tro på rättfärdigheten?» För Frankrikes skull - och för Europas är det på högsta tiden, att franska regeringen i försonlig och rättvis anda radikalt ändrar sina syften och sina metoder vid Ruhr.

MINISTÄRSKIFTETS BAKGRUND

inistären Branting stupade till sist på arbetslöshetsfrågan.

skilt av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, att av denna prövosten för ärligheten i vederbörandes uppsåt att bliva en > folklig landsregering» skulle så småningom varda den stötosten, som bragte dem på fall. Nu uttrycka visserligen en del tidningar sin förvåning över, att en sådan bagatell som direktiven för arbetslöshetspolitiken vid arbetskonflikter kunnat sådan verkan åstadkomma. Materiellt sett gällde det också endast 4,000 arbetslösa inom järnbruks-, sågverks- och pappersmasseindustrierna, som avstängts på grund av uppkomna lockouter; deras fortsatta omhändertagande lär enligt uppgift ha kostat statsverket c:a 10,000 kronor om dagen, vilken summa på andra huvudtitlar kunde väckt betänkligheter, men som i anseende till det millionspäckade arbetslöshetsanslaget icke kunde rubba dettas och än mindre budgetens jämnvikt. Direktivtvistens betydelse låg emellertid på det principiella planet, såsom symbol för den oförenliga motsatsen mellan det borgerliga samhällets och den socialistiska arbetarrörelsens uppfattning i arbetslöshetsfrågor, sådan denna motsättning vid flera tillfällen under de sista åren framhållits i dessa spalter under Dagens Frågor. Denna motsättning förlänade frågan dess stora politiska betydelse, som de realistiska socialdemokraterna klart fattade, men som man på visst borgerligt håll antingen icke begrep eller också medvetet blundade för. Det gällde helt enkelt, huruvida Kungl. Maj:ts regering i Sveriges urgamla rättsstat skulle tillåtas att som eftergift åt en oupplyst klassopinion få omkullstörta ett av föregående riksdag fattat beslut och förgripa sig på den grundsats om det allmännas neutralitet vid arbetskonflikter, som är en av grundvalarna för vårt nuvarande produktionssystem.

*

En arbetarpartiets ministär är visserligen i vårt land socialistisk, men i ännu högre grad en fackföreningsrörelsens ministär. Det socialdemokratiska partiet är nämligen helt och hållet baserat på fackorganisationerna på det sättet, att partiets lokalavdelningar, arbetarkommunerna, till övervägande del bestå av fackföreningarna på orten, vilka med enkel majoritet besluta om kollektivt inträde i partiet, med rätt för enskilda medlemmar att reservera sig häremot och dymedelst undslippa kontingentbetalning till arbetarkommunen. Fackföreningsrörelsen är sålunda det socialdemokratiska partiets indelningsverk, som ombesörjer både rotering och utrustning åt dess medlemmar. På borgerligt håll är man alltför benägen att tro, att faran från arbetarpartiet ligger i »socialismen». Denna torde likväl vålla partiledningen mera bekymmer än den gör de borgerliga. Socialismen > inom den svenska arbetarrörelsen är något så obestämt och urvattnat, att man ännu icke hunnit ena sig om någon definition av begreppet! I praktiken är den fackliga aktionen arbetarrörelsens innehåll och livselement. Landsorganisationen har ett mycket mera påtagligt program än Socialiseringsnämnden. För den svenska arbetaren är klasskampen nästan uteslutande en lönestrid mot arbetsgivarna, då och då under årens lopp interfolierad av en uppmarsch till valurnorna för att på politisk väg trygga fackföreningsrörelsens landvinningar. På den grund fick också arbetslöshetsspörsmålet betydelsen av en politisk huvudfråga för arbetarpartiets ministar.

På socialdemokratiskt håll är man i allmänhet icke på det klara med det socialekonomiska sammanhanget mellan arbetslöshet och lönenivå. Man hör detta faktum förnekas av sådana personer inom arbetarrörelsen som Landsorganisationens både. förutvarande och nuvarande ordförande med något av samma förtrytelse, varmed hembiträdet vid åsynen av giraffen i menageriet bestred förekomsten av dylika djur. För arbetaruppfattningen bland hög och låg tedde sig arbetslöshetshjälpen som en naturrättslig konsekvens av samhällets förpliktelser mot alla nödställda medborgare. På arbetsmarknaden funnos enligt denna doktrin inga andra faktorer än arbetsgivare och arbetare samt mellan dem förekommande stridigheter. De arbetslösa tillhörde icke arbetsmarknaden; de voro en sorts arbetets invalider». Följaktligen var det illvilja och spetsfundighet, om man sökte göra gällande, att arbetslöshetens omfattning och statens hjälp