Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

allierades inbördes skulder, och uttrycker den förhoppningen att, för så vitt dessa frågor kunna utan hjälp annorstädes ifrån regleras genom de europeiska folkens ansträngningar, de regeringar, vilka undertecknat de internationella traktater och överenskommelser, som behandla dessa frågor och inom ramen av vilka de böra bedömas, måtte snarast möjligt komma till en lösning i hela deras vidd av skadeståndsproblemet och av frågan om de allierade staternas inbördes skulder.

Slutligen tillstyrker församlingen, att rådet ägnar en ständig uppmärksamhet åt varje försök, som i nämnda hänseende göres av vederbörande regeringar, dock förutsatt att rådet endast i den händelse kan med framgång lämna bistånd vid lösningen av dessa frågor, att det anmodas därom av regeringarna själva.>

Församlingen har alltför rätt i detta sitt uttalande och genom detsamma har den visat, att den icke vill för framtiden begränsa sin verksamhet till vissa utredningar och smärre uppgörelser mellan stater och till de visserligen betydelsefulla men relativt mindre viktiga frågorna om den s. k. vita slavhandeln, handeln med opium, bekämpandet av tyfus, samfärdsel- och transiteringsfrågor o. s. v., utan vågar göra anspråk på att få påpeka och eventuellt biträda vid lösningen av de stora finansiella och ekonomiska frågor, på vilka mer än på något annat beror, om någon minskning i rustningar skall kunna äga rum, ja om Europa överhuvud taget skall kunna undgå ekonomisk och social bankrutt. Vad man skulle kunna vilja erinra om beträffande uttalandet i fråga är, att dess form väl mycket påminner om formen i de skrivelser, som de kinesiska mandarinerna brukade rikta till den regerande kejsaren. Samtidigt som ett förslag framställes, ber man liksom om ursäkt för sin djärvhet att taga initiativ eller avgiva ett råd samt ställer sin egen ringa förmåga i skymundan för det kejserliga majestätets stora visdom och upphöjda initiativ. Förklaringen till denna försiktiga form i förbundsförsamlingens resolution ligger i den hegemoni, som de allierade stormakterna alltjämt utöva inom Nationernas förbund, liksom i den omständigheten att församlingens medlemmar bestå av representanter för staternas regeringar, vilka alla som bekant ha tillräckligt stora existenssvårigheter för att icke uppskatta det angenäma i en mera idyllisk samvaro inom Nationernas förbund. Jag hoppas, att vederbörande regeringar, vilka församlingens resolution i själva verket är riktad till, för

stå att bakom den blygsamma avfattningen ligger en bestämd uppfattning hos förbundets övriga medlemmar, att de ekonomiska och finansiella frågorna beröra icke blott vissa staters intressen utan allas. Att vandra til fattighus och anarki är förvisso mindre tungt, när man ej själv är därtill vållande, men dock tillräckligt oangenämt för att man icke skulle, medan tid ännu är, rikta en erinran, ja en varning till dem, som utöva ledningen.

Vi ha alltså anledning att vara tredje förbundsförsamlingen tacksamma för denna sista resolution, som den fattat vid behandlingen av frågan om minskning i rustningarna. Man har dock skäl att känna sig något besviken däröver, att den viktigaste punkten kommit på slutet samt att den med rustningsminskningen förknippade garantitanken, vars genomförbarhet är på det intimaste förbunden med ett genom ekonomisk och finansiell uppgörelse åstadkommet förtroende mellan segrare och besegrade, underställes vederbörande regeringar, innan en dylik uppgörelse kommit till stånd, ja innan man ens på fullt allvar tagit itu med en sådan. Vad skola regeringarna svara på en dylik hemställan, även om de för tillfället se bort ifrån den erinran, som jag i det föregående gjort mot reservationen i inledningen till församlingens resolution? Såvitt jag förstår, borde det för varje regering, som icke har ett alldeles speciellt intresse i att skaffa sig en skyddsgaranti, vara omöjligt att svara annat än att den icke kan åtaga sig ansvaret att för sitt folks räkning teckna en borgen, som i nuvarande världssituation skulle sakna förmåga att realisera det därmed avsedda syftet men samtidigt kunna äventyra det egna folkets välfärd. Därtill kunde läggas den förklaringen, att regeringen dock vore beredd att i enlighet med förbundsaktens art. 8, oberoende av garantifördrag, vidtaga utredning angående det minimum av nationella rustningar, som erfordras till skydd för den nationella säkerheten under nuvarande exceptionellt farliga politiska förhållanden. För min del tvekar jag icke att förklara, att statsminister Branting fullgjort en bjudande plikt mot sitt land, då han redan på frågans nuvarande stadium antytt, att garantifördraget, sådant läget för närvarande är, måste te sig väsentligt olika för olika stater. Men kan jag sålunda med nöje instämma med honom i den. erinran han gjort med avseende på garantifördraget, hyser jag en allvarlig farhåga för att våra vägar komma att skiljas, när

vi komma till frågan om någon minskning och i så fall vilken minskning i rustningarna redan nu skulle kunna hos oss vidtagas utan att äventyra rikets säkerhet. Med full rätt har man i ett inflytelserikt liberalt organ, varom mera i det följande, fäst uppmärksamheten på det oegentliga och godtyckliga, som ligger i att jämföra nuvarande rustningar med vad som i nämnda hänseende ägde rum 1913. De förnämsta stater, som deltagit i kriget, voro då på toppen av sina under ett flertal år bedrivna särskilda rustningar, medan andra, såsom t. ex. Sverige, levde i ett paradisiskt oskyldighetstillstånd. Man får följaktligen hos oss taga sig väl till vara för att betrakta 1913 såsom något märkesår i försvarsavseende. Av stor betydelse vid frågans bedömande blir däremot, att lika farligt som ett garantifördrag är, medan den europeiska grytan är fylld av till sin rättmätighet oprövade anspråk och motanspråk och varje ögonblick hotar att koka över, lika farligt är det att under en dylik situation minska sin försvarskraft.

2

Kanske den rätta lösningen ligger däri, att man genom förbättrade metoder och anordningar kan minska kostnaderna utan att försvaga försvarsberedskapen. Detta är en fråga, som vi icke för närvarande ha att behandla. Redan nu vill jag emellertid nämna, att den bolsjevikiska kulturstaten enligt ett i pressen offentliggjort dekret bestämt truppernas övningstid i regel till 11⁄2 år, men för kavalleri, ridande artilleri och tekniska förband till 2 år, för flygvapnet till 3/2 år, och för flottan till 41/2 år. Jag återgår till det ifrågasatta garantifördraget. Statsministerns reserverade ståndpunkt i denna fråga har icke vunnit samma erkännande hos alla andra som hos mig. Därvid fäster jag mig mindre vid vad den entusiastiske fredsvännen lord Robert Cecil och den vältalige chefen för Paris-tidningen Le Matin, senatorn de Jouvenel, sagt, ty den förre är garantiidéns upphovsman och den senare har föreslagit den i inledningen till församlingens resolution intagna, av mig i det föregående kritiserade reservationen. Båda äro följaktligen för ögonblicket knappast ojäviga. De erbjuda emellertid det för oss efterföljansvärda exemplet av varma patrioter, vilka säkerligen aldrig erkänna annan väg till mänsklighetens bästa än den, som jämväl leder till det egna fosterlandets lycka och välgång. För övrigt, jag har levat tillräckligt länge för att inse, att i svenska angelägenheter svenska och ej utländska mäns rådslag böra vara avgörande. 2. Svensk Tidskrift 1923.

Nej, vad som är av vikt är, att den ståndpunkt, som statsministern i denna fråga intagit och vars resultat, trots viss skiljaktighet i motiveringen, jag för min del anser betingat av den nuvarande världssituationen, blivit föremål för kritik ifrån svenskt håll. Jag syftar närmast på vad som i frågan uttalats i förstnämnda liberala tidning, vars ledare under en lång följd av år formades av vårt lands skarpaste publicistiska penna. Tidningens huvudargument för att Sverige redan i princip skulle ha godkänt den framkastade tanken om ett garantifördrag är följande. Det slutliga målet för Nationernas förbund är att utgöra en institution med makt och myndighet att upprätthålla freden mellan folken. Ett sådant förbunds medlemmar, förplikta sig icke endast var för sig att icke gripa till våld. De förbinda sig ock att samfält och inom ramen av vars och ens resurser värna freden, då den hotas eller kränkes. Därpå tilllägger förf.: »Det var med en klar blick för dessa förpliktelser, som den svenska riksdagen den 4 mars 1920 beslöt att Sverige skulle ansluta sig till förbundet». För min del måste jag på det bestämdaste bestrida, att den svenska riksdagens liberala och socialdemokratiska majoritet vid förbundsaktens antagande ens i princip hävdade denna uppfattning, för såvitt ej denna majoritet inom sig hyst en mening men offentligen för folket uttalat en annan. I den reservation åter, som vi från högerhåll gjorde mot det särskilda utskottets betänkande, påpekade vi med styrka, att en fara vid inträdet i förbundet vore att förbundsaktens bestämmelser voro så oklara och mångtydiga. Särskilt riktade vi uppmärksamheten därpå att det kunde ifrågasättas, om icke en förpliktelse att gent emot alla angrepp ut. ifrån upprätthålla den genom fredsfördraget gjorda territoriella regleringen med ett visst fog skulle kunna anses framgå ur lydelsen av art. 10. Vidare nämnde vi, att art. 16 lämnade oss i ovisshet, huruvida vid ett i strid med förbundsakten företaget krig Sverige skulle vara förpliktat att jämväl med militära maktmedel medverka vid aktionen mot den fördragsbrytande staten, något som uppenbarligen hade avgörande betydelse för vår rätt att, om vi själva angrepes, få militärisk hjälp av övriga förbundsmedlemmar. Häremot svarades emellertid från regeringens och utskottsmajoritetens sida samt i kamrarna, att art. 10 icke ägde någon betydelse utöver stadgandena i art. 12-17 samt att den rätta tolkningen av art. 16 vore den, att någon som helst förpliktelse att del

[ocr errors]

taga i militär aktion icke förelåge utan allt inskränkte sig till skyldigheten att deltaga i den föreskrivna ekonomiska avspärrningen av den fördragsbrytande staten. På grundval av dessa upplysningar fattade säkerligen riksdagsmajoriteten sitt beslut och de liberala och socialdemokratiska valmännen, som under de gångna åren städse hört sina ledare förklara neutralitetspolitiken vara Sveriges förnämsta värn, hade tydligen all anledning antaga, att möjligheten av att i händelse av krig bevara vårt lands neutralitet icke skulle genom inträdet i Nationernas förbund kunna anses inskränkt i högre grad är som från regeringsbänken och deras partiledares sida uttryckligen försäkrats vara avsett. Sedan således utgångspunkten för tidningens resonemang visat sig obefintlig, torde man vara berättigad att lugna dess oro för att vårt land skulle lida en moralisk deklassering genom den avvaktande hållning statsministern ansett sig böra intaga till frågan om ett garantifördrag. Men intagandet av sistnämnda ståndpunkt måste, såsom jag förut antytt, rent av karaktāriseras såsom en ovillkorlig skyldighet mot Sveriges folk och dess handlingsfrihet. Man känner föga stämningen bland den stora massan av vårt folk, tillhörande olika samhällsklasser, om man tror, att folkets obenägenhet för kriget rubbas av herr de Jouvenels förebråelse, att Sverige, med den mening dess förste delegerade i Genève gjort gällande, lovar att själv icke störa freden, men icke vill göra någonting för att tvinga andra att bevara den. Därpå kan vårt folk med skäl svara, att det självt vill avgöra, när ett dylikt deltagande är moraliskt berättigat eller påbjudet, detta särskilt så länge den ekonomiska oredan och hatfulla andan alltjämt härska bland flertalet av Europas folk. Den kritiserande tidningen imponeras emellertid av herr de Jouvenels insinuation och är djupt rörd av skönheten i lord Robert Cecils förklaring, att fredsgarantien bör innebära en traktatfäst för bindelse mellan alla civiliserade folk att med förenade krafter nedslå den stat, som bryter freden. Helt plötsligt övergår emellertid denna varma rörelse i en påtaglig rädsla, då författaren kommer längre fram i sin framställning. Där förklarar han, att det till undvikande av missförstånd kanske är nödvändigt att påpeka, att det nu inte gäller att taga ståndpunkt till en redan utarbetad garantitraktat, som avser att göra oss till tjänare åt stormakternas imperialistiska strävanden och tvinga oss att garantera freden för de stater, som i framtiden kunna bli an

« VorigeDoorgaan »