som Sprengtporten vid Porrassalmi. Och även på den svenska sidan höjdes ett par klandrande röster, bland dem själve C. G. Estlanders. Den frejdade estetikprofessorn påbördade väl icke Aho någon osedlighet, men hävdade likväl att Prästens hustru icke fyllde de moraliska krav man måste ställa på ett konstverk. Stridens vågor gingo höga, ty i ett så litet samhälle som Finland isynnerhet på den tiden blir allmänna meningens vatten lätt nog upprört ända till botten. Aho bet skarpt och bra ifrån sig, dock utan ilska. Tiden gick, och nu har man svårt att fatta hur någon kunde ondgöras över så oskyldiga saker som hans böcker.

Sin barnafromma tro på det finska folkets dygder fasthöll Aho in i det långsta, alla sorgliga tidens tecken till trots. När slutligen illusionerna brista inför novembermorden 1917 och det röda upprorets fasor, när han i sina anteckningar nōdgas skriva ner att »lögnaktighet, bedräglighet, grymhet och brist på ridderlighet hōra till de mörka sidorna i den finska karaktären» och att själva grunden i den finska anden sviktar, då blöder hans hjärta. Det måtte ha kostat outsägligt på honom, då han för sig själv nödgades medge att det låg sanning i det av honom förut så livligt ogillade talet om Finland som en den västerländska odlingens utpost mot öster, och då han skrev: Det som är germanskt, västerländskt hos oss räddar oss.> De vitas seger förmådde likväl icke framkalla någon glädje hos honom, därtill var han alltför djupt förtvivlad över själva brödrastriden och allt det myckna blod som hade flutit. Kontrasten mellan hans skimrande ljusa ungdomsdrömmar om finska folkets framtid och den skrämmande mörka verkligheten knäckte hans nationella förtröstan. De sista åren av sitt liv var han en bruten man, som endast i återblicken på gångna dagar den halvt självbiografiska skildringen Minns du? Blommor från en vårlig äng och sin älsklingsidrott fiske med metspo fann någon tröst; även denna idrott har inspirerat honom till en del av hans yppersta noveller och stämningsstycken. I början av 1921 sjuknade Aho i difteri och återvann sedan aldrig hälsan, ehuru han en tid var uppe och t. o. m. ute. I augusti dukade han under för sjukdomen.

Det är en upplevelse att läsa Gunnar Castréns bok. Man kommer där nära en människa så rik och så låt mig nyttja det slitna och missbrukade ordet ädel, en så omutligt sann och så självkritisk konstnär, en så frisk och ursprunglig personlighet, att det ger sinnet en lyftning genom vidder och rymder sådan man icke ofta förnimmer. En liten anmärkning må dock tillåtas: Castrén citerar, som naturligt är, ofta nog både boktitlar och enstaka fraser, t. o. m. meningar på finska Detta ibland glömmer han bort att översätta dem. är säkert ganska förargligt för de låt oss hoppas talrika läsare som icke förstå ett enda finskt ord.

men

Rolf Nordenstreng.

DAGENS FRÅGOR

Stockholm 30. 4. 1923.

Försvarsrevisionen och

Vid Försvarsrevisionens tillsättning angav Sveriges militärpolitiska dåvarande statsminister Edén i ett anförande läge. till statsrådsprotokollet av den 12 november 1919 vissa direktiv >allmänna, av det världspolitiska läget beroende utgångspunkter> för dess arbete. Främst underströk han därvid, att problemet borde behandlas i samband med det nationernas förbund, som nu utgått ur strävandena att skapa en varaktig fred och en internationell rättsordning». Han förutsatte, att vid betänkandets avgivande skulle vara vunnen någon erfarenhet av förbundets verkningar». Vissa uppräknade artiklar i förbundsakten förklarades vara » av genomgripande betydelse för den svenska försvarsrevisionen», och statsministern angav rent av som en huvuduppgift vid arbetet att söka vinna klarhet om innebörden av de internationella förutsättningar under vilka Sverige som blivande förbundsmedlem kunde påräkna förbundets stöd och åtoge sig vissa med detta medlemskap följande militära förpliktelser.

När hans dåvarande excellens sålunda som kärnpunkten i Sveriges försvarsproblem betecknade vårt förhållande till Nationernas förbund och därför även dess utredande som en huvuduppgift för revisionsarbetet, så förföljdes han av sin vanliga otur vid försök att lyfta på framtidens slöja. Försvarsrevisionen har det är ett lättförklarligt faktum och ingen förebråelse ingalunda förmått skapa någon klarhet om den militārpolitiska innebörden av våra förbundsförpliktelser eller värdet av det stöd förbundet i nōdens stund skulle kunna påräknas giva. Dārom förekomma i betänkandet och reservationerna endast några trevande reflektioner, vilka synas ha mestadels tillsatts för formens skull, till skenbar åtlydnad av direktiven, men ingalunda utgöra någon bärande grundval för de av helt andra skäl beroende slutsatserna. Orsaken är naturligtvis, såsom en reservant uttrycker sig, händelsernas utveckling i icke förutsedd riktning›. Av de citerade direktiven återstår därför förnämligast hänvisningen till det världspolitiska läget, och även detta beröres i majoritetsbetänkandet på ett ytterst lösligt och tafatt sätt. Det har däremot i ett par av reservationerna, den socialdemokratiska samt herrar Hammarskjölds och Lübecks uttalanden, något mera ingående upptagis till bedömande.

Majoritetsbetänkandets lättvindiga behandling av denna hörnsten för varje försvarsplan hör till de allra svagaste punkterna i detta bedrövliga aktstycke. Inledningsvis ges ett litet av sakkunnig hand utarbetat kollegium om förbundsakten för Nationernas förbund

med åtföljande P. M. från Utrikesdepartementet om förbundets ansatser till utredning av rustningsminskningsfrågan. Man bör ej förtänka revisionen, att den härur ej kunnat draga djupare gående slutsatser ån de fullkomligt självklara, nästan banala allmänsanningarna, att man >icke för närvarande kan i förbundets tillvaro och verksamhet finna en tillräcklig garanti för freden», att Sverige därför alltjämt kan riskera att nödgas med huvudsakligt anlitande av egna hjälpmedel värja sin självständighet och att vi således »icke kunna undgå att fortfarande upprätthålla ett väpnat försvar». Normerande för dettas storlek blir då uppfattningen av vårt militārpolitiska läge, men den översikt av detta som sedan på hela tre sidor! följer, är det tunnaste av allt tunt. Den har för övrigt en misstänkt likhet med en klimp pressjäst, inkastad i ugnen efter det att degen de positiva och framför allt negativa förslagen redan färdigberetts för partipolitisk konsumtion.

Halvannan sida av de tre bortslösas på diverse allmänna resonemang om att bedömandet av ett lands militārpolitiska läge alltid blir subjektivt och att Östersjöläget ändrats från 1914, då en viss fara> erkännes ha förelegat för indragning i stormaktsgrannarnas strid, om vårt neutralitetsförsvar ej ägt tillräcklig styrka. > Härutinnan har, försäkrar därpå revisions majoriteten lugnande, numera en väsentlig förändring inträtt. >> Det anförda skälet är, att »den allmänna faran för dylika förvecklingar är numera väsentligt mindre än före den stora kraftmätningen», enär den generation, som upplevat världskriget, nog betänker sig, innan den ånyo kastar sig in i krigiska äventyr. Slutsatsen blir, att nu föreligger icke samma behov av att upprätthålla ett starkt neutralitetsförsvar som vid tiden omkring år 1914».

Lika lekande lätt avfärdas den speciella faran från öster. »Genom det ryska väldets försvagande samt Finlands och Östersjöprovinsernas konstituerande såsom självständiga stater har det hot mot vår självständighet, som det nära grannskapet med en stor, imperialistiskt styrd stat måste anses innebära, åtminstone tills vidare avlägsnats». Därtill kommer »möjligheten > av väpnad hjälp från Nationernas förbund, i första hand till sjöss», samt vidare den tyska militärmaktens starka försvagning, och Östersjöns öppnande för ›västmakternas stormaktsflottor». Visserligen medges, att ändring kan ske i dessa lyckliga omständigheter, men revisionsmajoriteten tror ej på någon sådan inom området för en någorlunda överskådlig framtid». Den anser, att det i alla händelser »näppeligen torde kunna bestridas, att sannolikheterna för att vi under de närmast kommande åren skulle indragas i krigiska förvecklingar äro mindre än före världskriget. Och på denna gungande grund av torde, näppe-. ligen», »de närmaste åren, möjligheter och sannolikheter bygger man sin huvudtes >avsevärda inskränkningar i den år 1914 beslutade försvarsorganisationen bōra kunna vidtagas, utan att rikets säkerhet därav äventyras>>> och så är man framme vid tillämpningen, slopandet av 12 regementen, inskränkning av övningstid

och

värnpliktskontingent, flottans lämnande åt förfall 0. S. V.,

O. S. V.

På tal om avvägningen mellan armé och flotta utfyller revisionsmajoriteten sin sorglöshets fjäderkudde med ytterligare några dun. Det framhålles, att Ryssland sedan 1914 »trängts österut med tillträde endast till Finska vikens innersta, under nära nog halva året isbelagda del», att Åland ej längre är i Rysslands ago och att de ryska stridskrafterna förlorat mycket av sin tidigare styrka och sammanhållning > särskilt torde flottans effektivitet genom misskötsel av fartygsmaterielen vara starkt förminskad».

T. o. m. de socialdemokratiska reservanterna kunna ej undgå att påvisa ett par betänkliga blottor i revisionsmajoritetens slutledningar. De förebrå sålunda majoriteten, att den, samtidigt med att den i största allmänhet räknar med vissa framtidsfaror från ett erōvringslystet Ryssland, dock ej inlåter sig på att söka utreda, varför detta nya Ryssland, som återerövrat Finland och sedan hotade oss, skulle tänkas så mycket svagare än 1914 och varför vi skulle kunna möta med endast en del av våra möjliga försvarskrafter». Och de konstatera torrt och dräpande, att »antagandet om den nya och starkt reducerade arméns tillräcklighet i detta svårare låge får tagas helt enkelt på majoritetens auktoritet». Men sedan de gjort dessa beaktansvärda medgivanden åt den bistra verkligheten, vända de resolut försvarsolustens blinda öga mot framtiden och tillråda gladeligen försvarets anpassning allenast efter vad de kalla det nuvarande relativt riskfria läget». Vid utmålningen av dettas behagligheter använda de ungefär samma argument som majoriteten. Om verkligheten av en rysk framtidsfara avbōja de att yttra sig, utan acceptera den endast som arbetshypotes av hänsyn till en vitt utbredd folkopinion. Ryssland behöver emellertid fred, återuppbyggnadsarbete och det övriga Europas hjälp därvid, en fredsgaranti av icke föraktligt slag under en avsevärd tid framåt». Alltid kan man räkna med en rysk »återhämtningsperiod av inte alltför kort varaktighet. » Så länge de baltiska randstaterna leva kvar och framför allt så länge Finland förmår bevara sin självständighet, så länge hotas icke vårt land av någon omedelbar fara.» Även om dessa trygghetsvillkor blott skulle få måttlig varaktighet, så möjliggöra de dock, mena reservanterna, »långt gående anpassning efter det under denna tidsperiod faktiskt föreliggande behovet». Och skulle Ryssland mot all förmodan börja visa tänderna, så utebli nog ej vissa »tydliga tecken på förhand, »varningssignaler», som försäkras skola ha ›givit OSS tid til den nödvändiga förberedelsen». Då får man börja anpassa sig uppåt igen, och därtill har man rådrum, ty »i våra förutsättningar ingår en period med försämrat utrikespolitiskt läge före varje direkt krigshot, som antages vara tillräcklig för anpassningens genomförande. Det är vissheten om denna tidsfrist inte på månader, utan på år och kanske årtionden, som är det egentliga upphovet till idéerna om ett elastiskt försvarssystem».

>Ett elastiskt försvarssystem>

man har hört det slagordet

förr, i samband med försäkran om att vi nu skulle befinna oss på > baksidan av cyklonen». Någon angenäm syn bör det ej vara för den bondeförbundsprofessor, som är detta i socialistreservationen adopterade begrepps barnafader, att nu skåda oäktingen redan uppvuxen till den socialdemokratiska motiveringen för ett minimum av svensk försvarsorganisation! Men socialdemokraterna āro stolta över hittebarnet. De säga sig hoppas att kring detta elastiska system, som redan har talrika anhängare inom alla våra politiska partier», snart kunna samla >en alldeles övervägande folkmening i vårt land». Därmed anse de sig kunna »tillförsäkra vårt land frukterna av det förbättrade internationella läget i form av minskade rustningsbördor, samtidigt som vägen hålles öppen för en utsvällning av våra stridskrafter utan tvāra kastningar och naturligtvis också för en ytterligare minskning.

>

Så se i utförligt och bokstavstroget referat de vänsterargument ut, mot vilka landets försvarsvänner nu ha att upptaga kampen. I någon mån āro de dock hår påverkade av den dämpande ansvarskänsla som avgivandet av ett sakkunnigbetänkande medför. Man har dem emellertid redan tillgängliga i friare och mera ohöljda former. Socialdemokraternas partisekreterare, hr Gustav Möller, har i sin tidning, medan den ännu var regeringsorgan, förkunnat, att för den närvarande tiden kan icke ens medlemskapet i Nationernas förbund förplikta oss att hålla något militärväsen alls». Han finner det fullkomligt uppenbart, att vi ur utrikespolitisk synpunkt kunna känna oss tryggare än på de närmast föregående hundra åren», och i försvarsvännernas bekymmer kan han ej se annat än motbjudande bevis på att de tydligen älska militärväsendet för dess egen skull». Den liberale medlemmen av Försvarsrevisionen, hr Johan Jönsson i Revinge, som i tidskriften Forum tagit till orda, driver där sin optimism ända därhän, att tryggheten mot anfall från öster får gälla även de baltiska randstaterna och Finland. Ryska regeringens săte har ju flyttats tillbaka till Rysslands huvudstad före Peter den stores tid, Moskva». Verkan därav förkunnas vara följande: Speciellt vad Finland beträffar torde det bli svårt för ryssarna att efter detta hitta på något hållbart motiv för ett angrepp mot dess statliga tillvaro. > Rysslands grannar hade dock långt innan Petersburg var uppfunnet kraftig känning av en just från Moskva dirigerad rysk erövringspolitik, och Finland hade så sent som i fjol inom sina östliga gränsområden mot hr Gyllings karelska arbetskommun› påhälsning av rödryska band, indirekt lydande under bolsjevikhärskarna i Ivan den förskräckliges stad. Lika löslig och osäker är hr Jönssons profetia om att den allmänna oron ute i världen snart skall avlösas av ädel tävlan om förverkligande av de människokärlekens idéer, vilka voro ledmotivet för Wilson, då han stiftade Nationernas förbund». Denna vackra dröm bygger siaren från Revinge på sin övertygelse om att, sedan Frankrike ytterligare ruinerats på Ruhräventyret, kommer det förmodligen att låta tala vid sig och raskt övergå till fredligt samarbete och försoning med den förra fienden». T. o. m.

D