hr Möller är mindre blind för vad han kallar ›de många orostecknen ute i Europa», men han tröstar sig och oss med att Sverige dock >tillhör de stater i vår världsdel, som kunna räkna med de allra minsta riskerna och att följaktligen den allmänna oron icke utgōr något rimligt skäl för oss att slå in på rustningarnas farliga väg› att underlåta att ytterligare försvaga våra nuvarande försvarsanstalter).

(

Det är svårt att komma till orda mot all den tvärsäkra talförhet, varmed sorglöshetens överstepräster i dessa Ruhrvåldets, det nationalistiska folkhatets och den ryska världsrevolutionsförkunnelsens dagar troskyldigt predika läran om vår vapenlösa trygghet. Blott några få randanmärkningar må här göras till de nya säkerhetsdogmerna, vilkas anhängare med hr Möller bestrida tillvaron av ett enda gripbart realskäl för en avvikande uppfattning av det militärpolitiska läget. Till en början kunna även försvarsvännerna inom den generation, som upplevat världskrigets fasor och dyrtidens tunga bōrdor, med anspråk att vinna tilltro avvisa den förlegade tillvitelsen, att de svärma för ›militārrustningar såsom något gott i och för sig». Det roda de vilja se tryggat är naturligtvis ej »militärväsendet», utan Svegiges oberoende och vår fäderneärvda kultur. Erkännes å alla håll denna gemensamhet i mål, så kan försvarsdiskussionen om medlen endast vinna därpå.

Det må även tillåtas att peka på tunnsåddheten av verkligt gripbara och övertygande realskål i motiveringen för läran om vårt nära nog > riskfria läge. Med någon hänvisning till den allmänna europeiska situationen borde denna villomening ej kunna vinna många proselyter. Våra dagars Europa är, lindrigt sagt, samma häxkittel, som under åren närmast före världskriget. Ruhr visar vad den vapenlöse riskerar, Vilna är ett skolexempel på vad en militärt starkare stat kan tillåta sig mot en granne och på huru ostraffat förmätenheten kan trotsa det nuvarande Nationernas förbund. Vid Bosporen ha segermakterna ännu ej ens formellt fått världskriget avslutat med en fredstraktat, i Macedonien, det oroliga Balkanhörnets speciella orosvrå bland bergen, jäser det nu som ständigt förut i mannaminne. Ungrarna drömma om att på tjeckoslovakisk och jugoslavisk bekostnad återvinna Stefanskronans förlorade provinser. Italienarnas känslor för jugoslaverna erinra om det folkhat de fordom hyste mot österrikarna. Polen är en heterogen statsbildning utan nationell stabilitet mot förorättade grannar. I Tyskland lurar bolsjeviseringsfaran och samtidigt faran för nationalistiska äventyrskupper, bägge vidmakthållna av tongivande segermakters dåraktiga skadeståndspolitik. Vem vågar bestrida, att dessa oroselement kunna uthärda en jämförelse med dem, som vållade 1914 års kris? Ingen i Sverige vill inblanda sig i dessa tvistigheter, lika litet som någon ville det i den österrikiskserbiska 1914, men just därför kräves nu som då ett betryggande neutralitetsförsvar, allra hälst som Östersjön allmänt erkännes vid en internationell konflikt nu i högre grad än 1914 riskera att bli krigsskådeplats.

Detta om den även från motsidan, om än motvilligt, erkända allmänna oron». Vad så angår vårt gamla bekymmer, den ryska faran, så må villigt medges, att i detta hänseende genom Rysslands nederlag i världskriget med åtföljande omvälvningar trycket på vårt låge lättats för tillfället. Vi ha ej Ryssland så tätt inpå oss som förr vid Torneå och Eckerö, och ingen överskattar nervöst riskerna av att i stället de vasalloratoriska ryska positionerna framskjutits till Folkets Dagblad. Politikens redaktion och herrar Kilboms och Winbergs riksdagsmannapulpeter på Helgeandsholmen. Men de kaukasiska republikernas öde har visat oss Rysslands nya expansionsmetoder och talar emot hr Jönssons i Revinge glada kolartro på Finlands och Östersjöstaternas trygghet mot sovjetryskt undermineringsarbete. Och vi hålla före utan att i detalj ingå på skålen härför att det svenska försvarets försvagande indirekt betyder ett försvagande även av dessa staters mot ståndskraft mot röda anstormningar och därmed en ökad fara för att Ryssland åter skulle komma oss lika nära in på livet som 1914. Vad så Rysslands röda armé och möjligheterna för dess östersjöflottas iståndsättande angår, så hysa de sakkunniga» dārom mycket delade meningar, och det är nog en smula riskabelt att i detta avseende blint som högsta och ofelbar auktoritet lita sig till hr Johan Jōnsson i Revinge. Svårt är att dela de socialdemokratiska försvarsrevisionsreservanternas ljusa tro på att även om försvaret nu desorganiseras och över hōvan nedskäres, det hux flux skall kunna vid behov svälla ut till betryggande styrka, så snart de i dessa reservanters betänkande omtalade >varningssignalerna» flamma upp. Och mot dessa reservanters katederteoretiska förutsättning om en lång varnande period av försämrat utrikespolitiskt läge, som ger god tid att på hårens och flottans ruiner åter bygga upp ett tillfredsställande försvar för svenskt oberoende och västerländsk kultur, kan man med hr Hammarskjöld åberopa franska deputeradekammarens armékommissions uttalande i december 1922: »De medel som kunna disponeras för ett angrepp, snabbheten och omfånget i dess verkningar āro så fruktansvärda, att det skulle vara förräderi att icke i alla detaljer förbereda nationens krigsorganisation. Så långt som till förräderitillvitelser på romanskt manér äro tröga nordbor naturligtvis ej benägna att gå mot hederliga landsmän, men ingen kyligt bedōmande, opartisk och grundlig genomläsare av de båda vänstergruppernas och bondeförbundarens från Vibberboda betraktelser om Sveriges militārpolitiska läge kan fritaga dem från riksvådlig sorglöshet. Det är rörande men icke lugnande att iakttaga huru då Europa liknar ett slagfält, i vars granathål den nationella egoismen och den tredje internationalen hänsynlösare än före 1914 utså frön till framtida blodiga skördar

darovan på sitt enkla vis hörs svenska lärkans drill».

Bankinspek- I ett föredrag på Nationalekonomiska Föreningen den tionen. 20 mars, vilket nu utgivits och förtjänar stor spridning, fäste prof. Brisman uppmärksamheten på det egendomliga faktum, att banksvårigheterna i olika länder stått i direkt förhållande till lagstiftningens ingripande på bankväsendets område. Trots ett prisfall, en arbetslöshet och en svårighet att exportera, som snarast överträffat våra, har England knappast haft några allvarligare bankförluster — och i England finnas över huvud inga bestämmelser om vad en bank får göra eller underlåta, ja, namnet bank står öppet för vilket företag som önskar antaga det. I Sverige däremot är bankväsendet ej blott underkastat de mest minutiösa bestämmelser i två stora lagar på hundratals paragrafer; i sin vishet har statsmakten dessutom givit bankerna en särskild barnjungfru, kallad bankinspektören och omgiven av fem ledamöter i inspektionen jämte en suppleant och två byråinspektörer. De lysande frukterna av dessa åtta eller nio herrars verksamhet omge oss. Genom bankinspektorens garanti för det utpräglade kristidsföretaget Svenska lantmännens bank förleddes Riksbanken att överta bankens säkerheter i en omfattning, som hotade att åsamka Riksdagens bank stora förluster; och då bankofullmäktigen Molls ståndpunkt alltid varit, att Riksbankens förluster på ett eller annat sätt skulle överflyttas på andra under och efter kriget skulle de utländska valutornas nedgång avhjälpas genom försämring av det svenska penningvärdet — så återstod ingenting annat än att kasta följderna av barnjungfruns försumlighet på maktlösa utomstående, nämligen på de skattskyldiga. Olyckan är nu skedd och kan svårligen göras ogjord.

Det skedda ger onekligen anledning att tänka på om ej Bankinspektionen genom själva sin tillvaro gör mer skada än nytta och om detta ej skulle vara fallet, även om dess ledning besutte större personliga kvalifikationer än den nuvarande.

Till en början visar sig detta t. o. m. på inspektionens särskilda område, nämligen vården om insättarnas medel. I fråga om Lantmannabanken föranleddes alla möjliga insättare, däribland hushållningssällskap och andra halvofficiella institutioner, att överflytta sina medel från solida banker till det nya värdelösa kristidsföretaget och kunde så till vida känna sig berättigade därtill som svenska bankinsättningar ansetts ha ett slags osynlig statsgaranti på grund av bankinspektionens blotta tillvaro. Visserligen anmärkte prof. Brisman i sitt föredrag med rätta, att denna slutsats ur inspektionens tillvaro måste anses lika oberättigad som om man ansåge förekomsten av en polismakt medföra statens ersättningsskyldighet vid stölder. Men säkert är, att allmänna meningen redan före de senaste händelserna dragit denna oberättigade slutsats, och genom vad som nu skett måste uppfattningen ha stärkts ofantligt. Ty för att ånyo citera prof. Brisman torde mindre förmildrande omständigheter än i detta fall sällan förekomma, och därför lära alla bankrutterade bankledningar ha minst lika stora anspråk som Svenska lantmännens bank på att bli räddade genom statens, d. v. s. alla skattskyldigas, uppoffringar. Man bör tänka på vad detta innebär. Har en bank bara fått oktroj, försvin

ner då allt behov från allmänhetens sida att pröva dess solvens, och en direkt uppmuntran ges därför åt de osolidaste företagen, som ge högsta inlåningsränta och största skenbara fördelar, endast med uppoffring av de anförtrodda kapitalen. Det blir en skön soppa, som ingalunda de lättsinniga insättarna utan de fullkomligt oskyldiga, stackars bedragna skattskyldiga på den vägen komma att få äta upp. Och att Bankinspektionen skulle bli ett skydd däremot, tror väl ingen på allvar numera.

I verkligheten har den alla utsikter att bli motsatsen. Icke blott att den ifrågavarande garantien på nu angivet sätt skaffar insättare åt dåliga banker och därmed håller dem vid liv; den gör också bankerna sämre än de av sig själva skulle bli. I fråga om de stora huvudstadsbankerna saknar detta visserligen av allt att döma betydelse. Det skall vara en ovanlig bankinspektör som förmår göra sig gällande mot chefen för en storbank, och hittills torde något sådant knappast ha förekommit. Kommer en stor bank i svårigheter, så som t. ex. Svenska handelsbanken i senare tid, så får bankinspektören visserligen komma och intyga det betryggande i läget, vilket han ej vågar låta bli av fruktan att ytterligare försämra situationen; men hur betydelselös t. o. m. denna ceremoni blivit, vet var och en, sedan Handelsbanken måst skaffa sig en helt annorlunda beskaffad borgen genom granskning från ledningen av en annan storbank. Så till vida kan Bankinspektionen från storbankernas synpunkt lika gärna finnas som vara borta. Men från landets synpunkt ter sig saken ej fullt så enkel. Ty den immunitet från ingripande, som oundgängligen blir resultatet i fråga om storbankerna, ger dem ett nytt försteg framför andra banker, där ej dessa andra i alldeles särskild grad åtnjuta inspektionens höga beskydd; och därför verkar inspektionen, mycket emot sitt syfte, till ökad och ej till minskad bankkoncentration.

Bankinspektionens skadlighet för de mindre bankerna kan däremot svårligen överskattas. Även om bankinspektören är utan förutfattade meningar, kommer själva hans inblandning att minska bankledningarnas ansvarskänsla och hindra dem från nyttiga åtgärder. Det är känt, hur han under åren före de senaste hindrat dem från nödig nedskrivning av deras värden och därför ställt dem skyddslösa mot lågkonjunkturen. Bankverksamhet kräver mer än de flesta mänskliga områden en fri, individuell prövning under ansvar för följderna. En sådan kan endast en bankledning själv företaga, ej en bankinspektör, som dels saknar förutsättningar därför, dels ej göres till den i sista hand ansvarige, enär de skattskyldiga och ej han själv bli de som i sista hand få bära förlusterna; enär ett individuellt ansvar mot bankinspektören ej har utkrävts i ett sådant fall som det senaste, är hans ansvarsfrihet uppenbarligen utan gräns. Så blir det varken bankledningen, någon myndighet eller över huvud någon som i verkligheten svarar för bankens verksamhet. Det torde få betvivlas, att någon mänsklig uppgift tillfredsställande kan fyllas på sådant sätt.

Tendensen förvärras ytterligare genom en praxis, som tilltagit på senare år, nämligen att till- och avsättning av cheferna för de mindre

bankerna till stor del bestämmes av bankinspektören.

Han får då en ytterligare ökad andel i bankledningen, fortfarande utan något ansvar för skötseln; och om en bankdirektör riktigt är hans skapelse, så stå lugnande förklaringar i obegränsad utsträckning till förfogande, ända tills bankrutten kommer och de skattskyldiga få betala fiolerna. Den utveckling i socialistisk » riktning som allt detta innebär skulle onekligen ha slagit Marx med häpnad. Enligt hans beryktade katastrofteori skulle framtidsstaten komma genom att de största och starkaste företagen gjorde slut på alla konkurrenter och därför socialiststaten med ett enkelt handgrepp kunde skapas genom att de förvandlades till statsföretag. Tendensen är nu snarast den motsatta. Överflödiga eller eljest odugliga företag är det nu som skapas och hållas vid liv genom myndigheternas oförnuftiga inblandning; och när deras omöjlighet till sist ej längre kan dōljas, övertas de av staten, därför att statens egna organ redan äro djupt engagerade i deras förluster, både moraliskt och ekonomiskt. Det blir en socialisering ställd på huvudet; i stället för att staten skulle överta vad som gått framgångsrikt igenom den fria konkurrensens eklut, blir det tvärtom det »kapitalistiska» systemets avfall som knäsättes och förevigas i statens skōte. Marx skulle ha vänt sig i sin grav, om han kunde se sin lärjunge d. v. statsrådet Thorsson; och det kan ej nekas att denne också bland de levande genom senaste tidens händelser har förlorat mycket av det förtroende, som förut ganska oavsett partiståndpunkt kom honom till del. Men ingen vet, om vad som nu skett blir mer än första steget; det finns nära nog obegränsade möjligheter att förvärva odugliga företag på de nu följda linjerna.

Frågar man i stället, hur en väg skall finnas ur den nuvarande vanstyrelsen, är svaret åter ganska givet. Det heter Bankinspektionens upphävande.

Helgeandsholms Det under namnet Helgeandsholms mõtes beslut mötes beslut. ryktbara föregivna mötesbeslut, i vilket kronan länge sökt ett huvudstöd för sin makt över viktiga naturtillgångar, har mer än de flesta dokument haft skiftande öden. Vi äga beslutet endast i redaktioner från 1500-talet, och allt talar för, att aktstycket aldrig förelegat i annan form utan hopsatts då. De godsherrar, som kivades med de gamla Vasarne om fisken och kvarnställen, hade ej anledning att rosa det nya vapen, som ställdes till konungamaktens förfogande. Hemma i Medeltidens urkunder som de voro, behövde de ej heller låta dupera sig av det understuckna mötesbeslutet: på en avskrift av denna drömda undervisning», för att tala med Hogenskild Bielke, har den lärdaste av ståndsbröderna, Erik Sparre, skrivit, att den med lögn och allt ingivits av en huvudljugare benämnd Palne Eriksson.> Men tiderna förändrades. Aktstycket vandrade från kansliets gömmor in i historieskrivarnas arbeten. För de i främmande rätt skolade jurister, som började fylla våra ämbetsverk, inneburo dess grundtankar intet främmande - naturligt nog, då det (trots den föga lyckade arkaiserande turnyren) återspeglade just de rättsföreställningar, som