inpräglats hos dem under deras utrikes universitetsstudier. Vid denna tid var det, som en djupgående skillnad började framträda mellan ämbetsverksjuristerna och underdomstolarna, där lagboken och det folkliga elementets medverkan bevarade den inhemska rätten levande. Det vore en tacksam uppgift att närmare söka följa, hur ämbetsverkens försök att bryta bygdernas herravälde över naturtillgångarna strandade i domstolarna eller i varje fall modifierades därhän, att de gynnade tillhōllos att förlika sig med jordägarna», d. v. s. att av dessa köpa de vattenfall och skogar, som de nyss fått sig upplåtna. Här gäller det emellertid endast att understryka, att ämbetsverksjuristerna i Karl XI:s kommissioner blevo herrar även över den domande myndigheten. Vi förvånas då ej heller över att bland deras domskäl finna Helgeandsholms mōtes beslut åberopat jāmte andra både främmande och svenska rättssatser och akter, som kunde styrka kronans höga rätt.

Nya vindar skulle emellertid åter blåsa. Den ekonomiska liberalismen har i vårt land grundligt röjt upp med de regalrättsliga föreställningarna. Ej under alltså, att en historiker som C. G. Styffe lockades av uppgiften att kritiskt syna ett sådant huvuddokument i dessas historia som Helgeandsholmsbeslutet. Hans resultat, framlagt 1864 i hans avhandling om grundregalernas uppkomst, blev en förintande förkastelsedom: papperet var intet annat än en grov förfalskning, av allt att döma härrörande från Johan III:s tid och den utpekade Palne Eriksson (Rosenstråle), en frälseman, som av konungen anlitades i flerahanda värv. Så ovedersäglig var den förebragta bevisningen, att man i de senaste vattenrättsstriderna knappast funnit Helgeandsholmsbeslutet åberopat till förmån för statssocialistiska anspråk annat än i de enklaste förkunnelser. Att detta skett, saknar dock ej sitt intresse. Det år, ej minst i belysning av aktstyckets hela historia, i all sin förgrovning en hälsosam erinran om valfrändskapens betydelse och om vådorna vid efterkommandes försök att finna sig till rätta i förfädernas tider och förhållanden.

Ovanstående återblick på ett förfalskningsmål, som länge sedan gått >in rem judicatam» och i vilket resning näppeligen lärer kunna vinnas genom förebringande av »synnerlig orsak och skål, har föranletts genom professor Sven Tunbergs intresseväckande utredningar rörande den tyska bergverkskulturens och de tyska regalrättsliga föreställningarnas reception hos oss i hans arbete Stora Kopparbergets historia, 1, Förberedande undersökningar (Upsala, Almqvist & Wiksells boktryckeri A.-B., 1922. 195, (1) s, 39 bilder utom texten). I samma mån som forskningen i den tyska bergverks- och regalrättshistorien gått framåt, har det blivit allt påtagligare, att den svenska utvecklingen börjat som en försenad reflex av kontinentens på detta som på så många andra områden. Den tacksamma uppgiften att jämföra de svenska förhållandena med dem, som framtrāda i den omfattande tyska litteraturen på området, upptogs under åren 1908 -10 av professor E. Sommarin. I den vetenskapliga diskussion, som sedan bekräftat och fullföljt det lyckliga uppslaget, utgör professor Tunbergs arbete ett kritiskt genomarbetat, på en gång sammanfat14. Svensk Tidskrift 1923.

tande och vidarebyggande inlägg. Vi få alltså här på en mångfald med bergverksrörelsen sammanhängande områden följa, hur de tyska förebilderna recipierats och vad de inneburit. Och vi erinras än en gång om att de tyska yrkesmännen medförde ej blott teknisk och organisatorisk skolning utan även föreställningar om statsmaktens rått att utan omgången av prisbildning och köp ställa naturtillgångarna till deras förfogande, som kunde göra dem fruktbärande för sig själva och för statskassan.

Professor Tunberg underlåter till slut ej att peka på det egendomliga förhållandet, att den föregivna tiden för Helgeandsholmsbeslutet sammanfaller med tiden för en faktiskt påvisbar mycket stark reception av tyska regalrättsliga föreställningar. Om urkundens äkthet kan det efter Styffes bevisning icke vidare bli tal. Men man kan ej undgå att fråga sig, om förfalskaren haft kännedom om Magnus Ladulås' betydelse för regalrättens historia i Sverige. De regalrättsliga föreställningarnas kurva stiger i vår rättshistoria nästan oavlåtligt från Medeltiden och fram till det karolinska enväldet för att sedan åter sjunka tillbaka. Det har förts och kommer väl även att föras mycken lärd strid om denna recipierade främmande rätts betydelse för den aktuella rätten. På nästan varje punkt skall markägaren finna stöd i den inhemska rätten, staten i den inlånade, då det gäller makten över de stora, och särskilt de outnyttjade stora naturtillgångarna. Någon enhetlig lösning av tvistefrågorna skall väl därför aldrig kunna nås. Otaliga rättsförhållanden, vilka icke utan en fullständig omstōrtning kunna rubbas, ha sin rot i bägge systemen. Men det bör ihågkommas, att våra nu gällande lagar och författningar på de områden, som beröras av regalrättspörssmålen, i regel utformats under den ekonomiska liberalismens tid. Och i alla sådana fall finnes det presumption för att lagstiftaren velat taga med så litet som möjligt av till sin innebörd och rättskraft obestämda men för den enskilda företagsamheten hammande statliga anspråk. Receptionen av den tyska bergverkskulturen under Magnus Ladulås' regering bildar ett av de stora skiljemārkena i vår historia och är förvisso värd all den forskarmōda, som kan ägnas däråt. Men i dagens strider lär det knappast kunna komma att spela någon roll, om den lycksökare, som antagligen satte ihop Helgeandsholmsbeslutet för att vinna Johan III:s gunst, kände de tyska rättsföreställningar, vilka ge dokumentet dess betydelse i regalrättens historia, från deras reception under medeltiden eller blott från deras utformning under hans egen tid.

Den finländska

Dag för dag utgingo budskap från finländska universitetsstriden. riksdagens stora utskott angående jämkningar och ändringar i dess förslag till lag angående Finlands statsuniversitet, utan att någonsin klar hänsyn till svensk vetenskaplighet gjorde sig gällande däri. Från finsk sida saknades ej protester mot utskottets bristande uppfattning av plikten emot de svenske i landet; såväl grundlagens allmänna bestämmelse om svenska och finska språkens ställning som andra grunder framfördes i vägande inlägg från finskt håll,

och regeringsorganet Helsingin Sanomat tog till orda för det förslag som presidenten, Helsingforsuniversitetets konsistorium och den allmänna opinionen bland Finlands svenskar stödde. Vi ha i ett föregående häfte (1923: 1, sid. 73) redogjort för detta förslags tillkomst och dess stadganden om finska professurer i samtliga läroämnen och lärostolar med svenskt undervisningsspråk blott i de centrala disciplinerna. Full rättvisa skulle enligt detta förslag ha gjorts de finska elementen. Den svenska befolkningen i Finland skulle även därigenom ha fått sin rätt till universitetsutbildning och vetenskapligt arbete utan tyngande språktvång åtminstone på vissa huvudsakliga punkter klart fastställd. För det nödvändiga och berättigade i kraven på otvetydiga, fasta bestämmelser i denna svenska kulturfråga visade sig emellertid såväl utskottet som även riksdagens finska majoritet sakna all uppfattning. Alla de olika jämkningarna, de dag för dag ändrade ståndpunkterna röjde åtminstone så mycket som detta med sorglig klarhet hur oredigt och ovisst allt eljest tedde sig. I början av april blev så omsider stora utskottets slutgiltiga förslag allmänt bekant, och den 10 april antogs detta förslag av riksdagen trots vägande inlägg från finskt och svenskt håll. Men presidentens bekräftelse är ännu ej given. Professor Setälä, den av riksdagen antagna lagens egentlige upphovsman, förklarade enligt tidningsreferaten under debatten, att förslaget genomgått en sådan skärseld, att det även i tekniskt avseende måste anses fylla rätt stora anspråk, en uppfattning, varom han i längden torde komma att stå ganska ensam. Ty redan ur rent formell synpunkt är detta förslag oklart, intrasslat och oredigt; det torde kort sagt snarare komma framstå som en verklig »lagruin», med alla sina oklara, halva medgivanden och återtaganden än som en »i tekniskt hänseende» fullgod lag. Detta är en formell sak, men den har betydelse även den (utom för bedömandet av upphovsmännens formella oförmåga) därför att just förslagets oklarhet hotar tryggheten och arbetsfreden vid universitetet.

I den egentliga lagen stadgas att undervisningsspråket vid universitetet skall vara finska och svenska. Vid personlig undervisning och examina skall studerandes språk användas.

Det medges därefter visserligen, att i grundläggande ämnen och den elementära undervisningen kurser på bägge språken böra hållas, varvid kansler dock kan befria från skyldigheten härutinnan ifall antalet åhörare från den ena eller andra språkgruppen är litet huru litet sages icke! Proportionen mellan finsk- och svenskspråkiga studerandes antal under senaste treårsperiod skall, heter det vidare, läggas till grund för beräkningen av i vilken omfattning innehavare av professur äro skyldiga att föreläsa på finska och svenska under terminen. I verkställighetslagen utföres detta närmare. Femton nya professurer skola inrättas, en svensk teologisk professur och fjorton finska professurer. Däremot skola innehavarne av fjorton redan befintliga fasta ordinarie professurer föreläsa på svenska. Om innehavare av fast professorsämbete, som bōr vara svenskspråkigt, anmäler sig vilja föreläsa på finska, skall denna förlust för svenskspråkigheten

ersättas, fortsätter stadgan. Innehavare av annan professur, som så önskar, eller också innehavaren av nästa ledigblivande professur skall nämligen då i stället föreläsa på svenska i den mån det stadgade inbördes förhållandet mellan finsk- och svenskspråkig undervisning så kräver, inskjutes det.

Svenskt språk skulle genom en lag som denna erhålla en knappt tillmätt möjlighet att göra sig gällande, ej mer; framförallt finner man ingenstädes de tryggande bestämmelser, vilka skulle säkerställa svenskans ställning utan strider, som kunna förlängas in i konsistorium och fakultet. Häri ligger det nya förslagets stora brist. Man har ej velat kosta på sig den akt av enkel rättvisa, som skulle legat däri att svensk vetenskaplighet fått sin givna, bestämda ställning vid universitetet. Man har varit alltför mån att hålla dörren liksom på glänt för förfinskningen. Och upprivande universitetsstrider kunna så till skada för Finlands kulturliv bli följden av denna nya lag man måste säga sig det, även om man ännu hoppas, att de ansvarsmedvetna och upplysta uttalanden till försvar för en rättvis, klar ordning, som från finskt håll brōto riksdagens nationalistiska finska uppbåd, skola kunna göra sig mer gällande vid universitetet än i riksdagen. Ett märkligt bevis för betydenheten i dessa strömningar på ledande finskt håll föreligger, då detta presslägges: meddelandet att Finlands president icke omedelbart velat stadfästa riksdagens beslut utan infordrat ett utlåtande från universitetets konsistorium. För visso ger detta dem stöd i deras uppfattning, som i det längsta vilja tro att Finland med dess gamla rättsordning och dess nyss genomkämpade strid mot förtryck skall uppvisa annat än vanlig nationalistisk trångsynthet och irriterande språktvång.

Professor Setälä fann under debatten tillfälle att beklaga sig över den illojalitet, finlandssvenskarna ådagalagt, då de dragit frågan inför >utländskt forum». Vi förmoda, att protestanten delvis avsåg de uttalanden och det intresse, som visats saken i Sverige. För denne betraktare ter sig detta troligen som allenast en frukt av finlandssvensk påverkan. Den som tror det, tager emellertid högeligen miste. Han kommer utan varje tvivel att allt framgent få se, att man i Sverige självmant reagerar mot en trångsint, orättvis lagstiftning till Finlands svenska medborgares nackdel. Ingen må i Finland invagga sig i den föreställningen, att det allmänna svenska intresset känner sig på utländsk mark», då det gäller den svenska kulturen i Finland. Tvärtom, just en fråga som universitetsfrågan och vissa finska ståndpunkter däri ha aktualiserat och fördjupat samhörighetskänslan i vidare kretsar än förr, och liknande frågor skola göra det spontant och ofrånkomligt - alla förmaningar, misstänkliggöranden och påminnelser till trots.

Minnen från det sista Redan under åren närmast före världskrigets ryska tsarhovet. utbrott cirkulerade på flera håll i Europa en mängd besynnerliga rykten om förhållandena inom det ryska hovets innersta och ledande kretsar. Man berättade, att underliga figurer

svindlare och charlataner i hälsobedjande, andeframkallning och ockulta vetenskaper drevo sitt spel i kejsarparets närmaste omgivning, och det uppgavs som säkert att den ryska politikens hållning i stor utsträckning bestämdes under inflytande av dessa mystiska makter. Under kriget växte ryktena i styrka, skildringarna blevo allt mera detaljerade, och till slut kände man snart sagt på varje tidningsredaktion icke blott namnen på de personer, som stodo i ryktenas medelpunkt, utan också arten av de hemska förvillelser, som bedrevos under deras egid. Som det centrala namnet framträdde regelbundet den sibiriske undergöraren Rasputin, vilkens person så småningom växte till de mest fantastiska dimensioner han framställdes än som en Machiavelli, slug, beräknande och hänsynslös, än som en brutal och vild Marat-typ, än som en återuppstånden marquis de Sade, hängivande sig åt namnlösa orgier, alltför fasansfulla för att kunna omtalas. Som hans värdiga motstycke och förtrogna framställdes kejsarinnan Alexandra, under det att tsaren i regel fick passera som ett viljelōst redskap i sin demoraliserade omgivnings händer. Rasputins mord (30 december 1916) bidrog yttermera till att vidga och färglägga de hemska berättelser, som knutits till hans person, och knappast någon av de talrika författare, som efter revolutionen framlagt sina minnen och intryck från dess förhistoria har underlåtit att i vederbörlig ordning härvid draga sitt strå till stacken. Skildringarna genomlōpa en vid skala, från de mera nyktra och erfarna bedömarnas kritiska skepsis, representerad främst av E. J. Dillon, vilken präglat ordet att Rasputin mera var en symbol an en verklighet, till de rena sensationsförfattarnas hejdlöst arbetande fantastik. Rent litterärt sett har en del av denna litteratur sitt intresse därigenom att den till full evidens visar, hur djupt rotad smaken för politisk rövarromantik alltjämt är hos den stora publiken. Många, kanske de flesta av Rasputinböckerna äro knappast något annat än sent utvuxna skott på den litterära tradition, som en gång kulminerade med Eugène Sues och Ponson du Terrails romaner, endast med den skillnaden att berättelserna om Rasputin i vida kretsar tagits och måhända annu tagas på fullt allvar. Som ett exempel härpå må nămnas att för blott ett par månader sedan i en av de stora stockholmstidningarna lastes en skildring av hurusom Rasputin i förbund med en i mystiska konster förfaren tibetansk munk sammansatt ett hemligt medel, vilket med hjälp av en mutad hovfunktionär, i själva verket hemlig nihilist, insmugglats i tsarevitchs föda och därigenom framkallat hans blödarsjuka. Om dylikt i nådens år 1923 kan tagas för gott i vårt relativt sansade land, är det icke svårt att förstå vad som kunde passera som faktiskt bevisat vid stränderna av Neva under den första perioden av världskriget, då nervositeten under intrycket av de slag i slag följande ryska motgångarna vuxit till det otroliga. Det år därför på tiden att vidtaga en revision åtminstone av de mest förvirrade och fantastiska ryktena från det sista tsarhovet, ej blott i den historiska sanningens intresse utan också för att omsider från groteska och fasansfulla beskyllningar fritaga en furstefamilj, som visserligen syndat