mycket men icke alls i den riktning som den populāra uppfattningen för närvarande plägar antaga, d. v. s. icke genom sedliga förvillelser utan genom brist på politiskt omdöme, svaghet och kortsynthet.

Att ryktessmideriet kring det sista tsarhovet kom att taga så oerhört omfattande dimensioner berodde säkerligen i ej ringa grad dārpå att man i allmänhet visste så litet om det. Till familjekretsen hade blott ett ytterst ringa fåtal förtrogna vänner tillträde, och av vad som tilldrog sig därinom trängde intet återljud till yttervärlden. Så mycket högre värde som historiskt dokument får därför den skildring av kejsarfamiljens privatliv, som för någon tid sedan utgivits av madame Anna Virubova, kejsarinnan Alexandra Feodorovnas närmaste och trognaste väninna. (Minnen från ryska hovet och revolutionen, Sthlm, Bonnier, 1923. 291 s. Pris kr. 9: 50). Den är i mer än ett hänseende ett ovanligt arbete: icke blott en på ingående förstahandskännedom om förhållandena grundad historisk källskrift utan också ett utomordentligt värdefullt bidrag till kännedomen om ryskt själsliv och rysk åskådning över huvud taget.

Veritas est criterium sui et falsi, heter det, och den satsen skulle kunna stå som motto på fru Virubovas bok. Ty då man låser den har man ett intryck av att den framdeles vid kritiska undersökningar av litteraturen om den ryska revolutionen och dess förhistoria skall komma att användas som en probersten, mot vilken andra samma period berörande skildringars inre sanningshalt kan prövas. Varje sida i fru Virubovas minnen visar oss att vad hon vill är blott att bringa sanningen i dagen. Hon gör icke anspråk på att belysa vad hon upplevat från olika synpunkter eller kombinera det med fakta och förhållanden, dem hon ej själv kunnat överskåda. Hon söker blott återgiva vad hon själv deltagit i, men vid återgivandet av detta är den omedelbara sanningen hennes enda mål. För politiska och sociala faktorer har hon tydligtvis haft endast föga sinne, och hela det intrigspel, i vilket kejsarfamiljen utgjorde medelpunkten, har varit henne bekant blott i den mån det direkt berört hennes älskade härskarinna. Det bestämmande draget i hennes egen personlighet är en djup och brinnande religiositet, som ensam givit henne kraft att bära de fruktansvärda lidanden hon haft att genomgå. Skriftställartalang i detta ords egentliga mening äger hon icke, men trots detta gör hennes skildring i sin enkla, osmyckade gestalt ett utomordentligt intryck. Ingen konstnärlig utformning skulle kunna verka starkare än den enkla berättarstil, i vilken fru Virubova berättar om det gripande sorgespel, i vilket ödet kommit henne att spela en av de förnämsta rollerna.

Hennes första bekantskap med den kejserliga familjen daterar sig ända från 1903, då hon som helt ung flicka erhöll det diamantsmycke, som vid det ryska hovet var de till kejsarinnans uppvaktning hörande damernas utmärkelsetecken. Till en början var bekantskapen blott formell, men efter någon tid blev den mera intim, och på sommaren

1905 växte den under en längre tids samvaro på kejsarjakten Polstjärnan till förtrolig vänskap. Kejsarinnan, vilken kände sig frånstött av den frivola ton, som rådde bland den ryska aristokratiens damer, fängslades dels av fru Virubovas mjuka väsen och oskrymtade hängivenhet, dels aven av hennes religiösa iver. Ty kejsarinnan var till hela sin läggning djupt religios; bibeln och legendlitteraturen var hennes käraste låsning, alla föreskrivna kyrkliga ceremonier utförde hon med det djupaste allvar, och vid samtal om andliga ämnen var hon en uppmärksam åhörarinna. För övrigt var hon en god maka och moder, intresserad framför allt av sitt hem och sin familj. Alltför stel och tillbakadragen för att med framgång kunna uppträda i större omgivningar och ej tillräckligt självsäker för att kunna imponera på den kritiska ryska aristokratien föredrog hon att hålla sig inom familjekretsen, där hon kände kärlek och värme stråla sig till mōtes. Hennes ideer om trevnad och komfort voro borgerligt engelska, ej ryska, och det var på grund av denna hennes uppfattning som de vid helt andra traditioner vana ryska adelskretsarna ägnade henne en så djup och intensiv motvilja. Politisk verksamhet låg henne i regel fjärran, om hon också av pliktkänsla deltog i kejsarens arbeten och efter förmåga stod honom bi vid svårare och mera ansvarsfulla avgöranden. Men eljest gick hon upp i det som låg henne närmast och tänkte föga på framtiden, övertygad som hon var om att Ryssland aldrig skulle hemsōkas av öden, som på allvar skulle skaka kejsartronen.

Även kejsar Nikolaj, om vilken så många olikartade skildringar blivit utspridda, hade fru Virubova tillfälle att lära känna på nära håll. Den bild hon ger av honom synes emellertid mera hedra hennes goda hjärta än hennes omdöme. Det är dock ej svårt att mellan raderna läsa hur kejsaren verkligen var: svag och indolent, pedantisk i småsaker men föga intresserad eller rent av likgiltig även för betydelsefulla politiska frågor, utan förmåga att överblicka en situation eller ett problem, vankelmodig och lättledd. Bilden tecknar sig för läsaren med all önskvård tydlighet, och det hjälper icke att fru Virubova med välmenande iver försäkrar att kejsaren dock trots allt ägde betydande ledaregenskaper, fastän han endast fick få tillfällen att använda dem. Intressant år emellertid att få veta att kejsaren från sina tidigaste år känt en stark dragning åt mysticismen och av religionen huvudsakligen uppmärksammat dess mystiska sida samt att han härvidlag starkt påverkat även sin gemål. I denna kejsarens läggning finner man förklaringen till den episod, som för världen blivit den centrala i de sista Romanovernas öde, nämligen kejsarfamiljens förhållande till Rasputin.

Att säga någon nytt om en sak så omskriven som Rasputins historia kan förefalla omöjligt, och dock har det lyckats för fru Virubova, till och med som det synes utan den minsta svårighet. Möjligen beror detta på att hon ej velat giva tendentiōsa variationer av ett tacksamt tema utan i stället nöjt sig med att framställa sakförhållandet, enkelt och föga märkvärdigt som det var. Rasputin var ingenting annat

än en bondepilgrim och som sådan en representant för en i Ryssland vanlig fromhetstyp. Han var uppriktigt religiōs, om också på ett för västerländsk uppfattning föga tilltalande sätt, men från rysk synpunkt fanns det i hans liv knappast något särskilt märkvärdigt minst av allt den omständigheten att han då och då dukade under för frestelsen och hängav sig åt missbruk av starka drycker på ett sätt som väckte offentlig skandal (ett dylikt fall, för vilket en redogörelse efter revolutionen anträffades bland hemliga polisens papper i Moskva omnämndes i denna tidskrift årg. 1918, s. 238). Han hade i Petersburg tilldragit sig uppmärksamhet genom sin påstådda spådomsgåva och genom att, som det sades, med kraften av sina förbōner kunna bota sjukdomar. I denna sin egenskap kallades han ofta till sjukbäddar hos höga och låga utan att någon däri fann något egendomligt. Så t. ex. lät Stolypin hämta honom till sitt hus, då terroristerna fōrōvat ett attentat mot honom och därvid allvarligt skadat hans dotter. Var det då så märkvärdigt, att även kejsarparet, som ju levde i ständig oro för sin son Alexej, på samma sätt hänvände sig till Rasputin med bön om hjälp, och är det icke mänskligt förklarligt, att han för dem framstod som en med övermänsklig kraft begåvad hjälpare, då han i ett ögonblick av kvalfull ångest, när tronföljarens liv ansågs räddningslöst förlorat, ingav dem ett hopp, som sedermera mot allas antagande visade sig berättigat? Finns det någon som helst anledning att mera tro på sensationspressens fantasier än på dessa enkla fakta? Att Rasputin själv strävat efter att spela någon politisk roll förefaller osannolikt redan på grund av hans totala brist på bildning och därav följande oförmåga att bedōma eller ens skaffa sig någon uppfattning av statens angelägenheter. Faktiskt är däremot att han använde sitt inflytande för att få sina protegéer placerade på förmånliga platser, liksom även att han ingalunda försmådde det ekonomiska vederlag, som kunde härflyta av dylika transaktioner. Men därvidlag följde han ju endast i Ryssland av ålder gällande sed, och att man från ryskt håll indignerats över detta förefaller onekligen litet smaklöst. Det finns efter vad man säger i Rysslands historia personligheter med större namn än hans, som låtit dylikt komma sig till last, utan att det framkallat nämnvärda protester. Slutintrycket av vad man faktiskt vet om honom är att han varken var bättre eller sämre än de flesta av sina landsmän och att följaktligen den storm, som väcktes mot honom och till slut förorsakade hans fall, minst av allt åstadkoms av någon djup sedlig indignation. Att av berättelserna om Rasputins tillfälliga débaucher draga några slutsatser om tsarfamiljens moraliska ståndpunkt är sålunda fullständigt oberättigat.

Efter den ryska revolutionen blev fru Virubovas liv en enda följd av ohyggliga lidanden, kroppsliga såväl som själsliga. Hon kastades i fängelse av den provisoriska regeringen, berövades alla sina tillhörigheter, isolerades från vänner och släktingar, underkastades oändliga meningslösa förhör, med ett ord trakasserades värre än någon brottsling under den tsaristiska regimen. Men vad som plågade

henne mer än alla hennes egna lidanden var att bevittna den moraliska bankrutt, som följde i revolutionens släptåg. Av tsarfamiljens gamla vänner och tjänare var det blott ett obetydligt fåtal, som ens ett ögonblick efter den gamla styrelsens fall erinrade sig forna välgärningar. Tvärt om voro alla häpnadsväckande fortfärdiga, när det gällde att i handling bevisa sin övergång till den nya bekännelsen. Den brett anlagda natur» (sjirokaja natura), av vilken ryssen gärna berömmer sig och över vilken Hjärne med skäl ironiserat, visade sig under dessa omständigheter bred nog att omfatta icke blott feg eftergivenhet utan också direkt ondska och beräknande gemenhet. Det år med djupaste avsky man läser fru Virubovas skildring av denna period i Rysslands historia. Man kan tvivla om att världshistorien överhuvudtaget har att uppvisa en regim mera vămjelig än denna, sammansatt och upprätthållen som den var av skrävlande pratmakare, fega skurkar och lågsinnade överlöpare. Men fru Virubova har knappast ett ord av harm emot sina obarmhärtiga bödlar. Den ton, som genomgår hennes skildring, är den tysta och fördragsamma resignationens. Samma anda talar också ur de brev, som hon på hemliga vägar fick emottaga från den till Tobolsk förvisade kejsarinnan. Tålamod, undergivenhet och lugn voro de vapen, varmed den avsatta tsarfamiljen sökte försvara sig mot de nya maktinnehavarna och deras meningslösa grymhet. Man undrar över hur detta kan vara möjligt och stannar till slut som ofta inför den inre motsägelse, som den slaviska psykologien företer. Så mycket är emellertid säkert, att det vid en jämförelse mellan den störtade tsarismen och den bolsjevikiska styrelsen icke är svårt att konstatera, var överlägsenheten ligger. Med alla sina svagheter, sin korruption och sitt administrativa godtycke var dock tsarismens Ryssland ett paradis mot det välde, där bolsjevismen dominerar. Det finnes många som av egen erfarenhet burit vittnesbörd om detta förhållande, men knappast har någon gjort det på ett mera övertygande och ovederläggligt sätt än fru Virubova, i trots av att hennes skildring tillkommit utan någon som helst avsikt att verka som bevismaterial i nämnda riktning.

Det nya

Det

Det råder ingen brist på skildringar från revolutionens Ryssland. Ryssland. Tidningarna översvämma av de mest olikfärgade artiklar av mer eller mindre sensationellt innehåll, och resenärer komma tillbaka och berätta sina upplevelser med en variation, som skulle vara mycket nöjsam, om ämnet icke vore så allvarligt. år ju icke enbart en läsares nyfikenhet, som skall tillfredsställas. Bakom den slöja man söker lyfta pågår en utvecklingsprocess, som kommer att ha en synnerligen stor inverkan på hela vår världsdels gestaltning. Det länge hörda talet om att den röda regimen i Ryssland icke kunde tillmätas någon större varaktighet har tystnat. Bolsjevikerna ha så att säga etablerat sig; de ha t. o. m. upptagits i Europas politiska societet och där gjort en debut, som icke tyder på några farhågor för att snart nödgas stryka på foten. Skulle orsaken härtill vara, att deras politik triumferat?

Flera på senaste tiden offentliggjorda skildringar av icke-bolsjevikiskt ursprung ha kunnat konstatera en förändring till det bättre i det stora revolutionslandets förhållanden. Sedan det värsta omstōrtningsraseriet lagt sig, har en återuppbyggandets period tagit vid. Det har emellertid bestritts, att förbättringen skulle vara en konsekvent följd av den kommunistiska politikens tillämpning, och man har med stor bestämdhet framhållit, att orsaken till denna förbättring är att söka i de viktiga avsteg från den utstakade linjen, som omständigheterna undan för undan tvingat de röda ledarna att göra.

Tre nyligen utkomna böcker om Ryssland, som, hur olika de än āro till sin karaktär, på denna punkt äro samstämmiga, skola hår beröras. Den första, som är utgiven av Sveriges allmänna exportförening under titeln Sovjet-Ryssland, industri, handel, koncessionspolitik, har till författare jur. kand. Nils Sehlberg och fil. lic. B. Idestam-Almquist och utgör en synnerligen upplysande, på en rikedom av siffror och tabeller vilande framställning av Rysslands ekonomiska utveckling under bolsjevikregimen. Författarna ha använt ett omfattande bolsjevikiskt källmaterial, och dr Idestam-Almquist har dessutom att bygga på personliga iakttagelser och erfarenheter under en nyligen företagen resa i Sovjet-Ryssland. Den andra boken är författad av den bekante franske politikern, Lyon-borgmästaren Edouard Herriot, som under titeln La nouvelle Russie skildrar sina intryck från ett besök i bolsjeviklandet förra hösten. Herriots lätt skrivna bok år präglad av en stark sympati för Ryssland och tillkom i politiskt syfte för att motverka den officiella franska motviljan mot varje närmande till bolsjevikerna och framdriva upptagande av handelsförbindelser mellan Frankrike och Ryssland. Förf. har en något Överdriven beundran för sovjetlandets utan tvivel mycket skickliga behärskare. Men han kommer det oaktat med en synnerligen skarp kritik av bolsjevikregimen och lyckas få fram en bild av det nya Ryssland, som ger åtskilligt utöver flertalet mer eller mindre ensidigt inriktade skildringar. Och framför allt kommer han på en punkt till samma resultat som den svenska, betydligt torrare och nyktrare, med sina mängder av uppradade fakta mindre njutbara men på jämförbara punkter sakligt innehållsrikare framställningen. Bolsjevismen i sin praktiska tillämpning är långt ifrån den doktrināra bolsjevismen. Det ena avsteget efter det andra har måst göras under trycket av den okuvliga och permanent verkande kraft, som heter livet. Bolsjevismen i sin strängaste form har gjort bankrutt. Den söker sig numera nya former, i vilka dess ledare kunna fortsätta att härska. Den tredje boken är författad av aktuarien Per Emil Brusewitz, som under titeln Bakom Rysslands järnridå skildrat en av honom företagen motorcykelfärd från Petrograd till Tiflis. Författaren har gjort intressanta bekantskaper. Han har exempelvis haft tillfälle att träffa revolutionens stora militära namn, general Budjonnij. Han har under delvis rätt äventyrliga färder, skildrade med motorcyklistens utpräglade intressekoncentration kring fordonet och dess förträffliga prestationer, fått se mycket av det dagliga livet