i olika trakter. Mellan hans löst nedkastade reseintryck skymtar emellertid på flera ställen samma grunduppfattning som i de nämnda andra verken, nämligen att en förbättring inträtt i det ekonomiska läget, om också icke lika för alla befolkningslager, och att denna är att tillskriva den nya ekonomiska politiken, eller, som man med en de för det nya Ryssland karaktäristiska förkortningarna säger,

av

NEP.

Når Lenin i november 1921 själv måste proklamera den nya ekonomiska politiken, sökte han av naturliga skäl framställa de gjorda eftergifterna för gamla kapitalistiska metoder såsom en tillfällig anordning, kanske för en ganska lång tid men icke för alltid, en nödfallsåtgård för att sätta storindustrien på fötter. Man hade dragit sig tillbaka endast för att vid lämpligare tillfälle på nytt gå till anfall. Förklaringen må gälla för vad den kan. Det är icke lönt att försöka göra några beräkningar, när tiden är mogen för bolsjevikteoriernas fullständiga tillämpning. Det gjorda medgivandet år alldeles tillräckligt stort såsom tillfälligt, ty den nya principen har faktiskt kommit att omfatta alla viktiga områden. Det kommunistiska programmet i jordfrågan, enligt vilket regeringen för att förse stadsbefolkningen och arbetarna med livsmedel själv skulle driva jordbruk, skapade stora förluster för regeringen och ständigt minskad produktion och måste övergivas. Jorden, som visserligen alltjämt skulle ägas av staten, utarrenderades till enskilda med nyttjanderätt under obegränsad tid. Steget härifrån och till full äganderätt är icke alltför stort. Industrien, som nationaliserats fortare än som kanske varit önskvärt, och centraliserats hos ett högsta folkhushållningsråd, decentraliserades och överlämnades på nytt åt den fria konkurrensen. 1920 års dekret om nationalisering av alla industriföretag med mer ån 5 eller 10 arbetare upphävdes maj 1921 beträffande sådana företag, som ännu icke hunnit nationaliseras. Vid samma tid följde frigivande av handeln med jordbruksprodukter och produkter från småindustrien. I juli meddelades generellt handelstillstånd. Kooperativa företag, bolag eller enskilda fingo rätt att arrendera statsdrivna verk. Och slutligen kom den enskilda äganderättens återinförande den 22 maj 1922.

Samma utvecklingsgång kan iakttagas på andra håll. Bolsjevikrevolutionen förmådde icke avlägsna lönesystemet. Arbetarna, som skulle ta sitt õde i sina egna händer, ha i fråga om sin arbetsanställning, sina löner o. s. v. icke mer att säga i Ryssland än i de kapitalistiska samhällena. Arbetarnas inblandning i företagens ledning, så populär i revolutionens begynnelse, har redan stāvjats. Inblandningen har förklarats vara utan gensägelse skadlig och otillåtlig». Noggranna bestämmelser ha införts om vars och ens arbetsprestation. Särskilda kommissioner avgöra, hur mycket arbete varje arbetare skall utföra pr dag. Den som icke utför det honom ålagda pensum får avdrag på lönen. I fall av grövre försummelser sker nedflyttning i lägre lönegrad eller t. o. m. avskedande. Likställigheten i ekonomiska ting har ersatts med en indelning i icke mindre än 17

olika löneklasser. Arbetare, vilkas arbete kräver särskilda kunskaper eller särskilda förberedelser, ha rätt till en högre avlöning. Den kommunistiska idén är fjärran från sin praktiska utformning.

Exportföreningens bok ger i fråga om olika industrigrenar en nedslående framställning av den tidigare bolsjevikregimens verkningar. Överallt en ohygglig nedgång i produktion i jämförelse med även den svåraste krigstidens. För naftaindustrien synas bolsjevikregeringens upprepade ingripanden ha haft synnerligen menliga följder. Alla på enskild väg giorda försök att höja produktionen blevo resultatlōsa genom en planlös och hänsynslös nationaliseringspolitik, som i grund förstört möjligheterna för produktionsökning under de närmaste åren. Järnvägarna ha fått förfalla. Bristen på syllar är oroväckande och, där sådana finnas, āro de mångenstādes så murkna, att tyngre lokomotiv ej kunna framföras över dem. Med lokomotiv var det ännu i jan. 1923 så uselt ställt, att endast 38 % av hela parken voro brukbara. Järnvägarnas transportförmåga uppskattas ännu endast till 1/3 av kapaciteten före kriget. Ännu sämre ställer sig jämförelsen, om man tar med transporterna även på vattenvägarna. Den sammanlagda godskvantiteten, som 1913 uppgick till 2,802 mill. pud, var 1922 endast omkr. 650 mill.

Att en förbättring i förhållandena på den allra senaste tiden börjat skönjas, framgår av en del anförda siffror, men det är självklart, att det utomordentligt djupa förfall, som varit rådande, fordrar utomordentligt kraftiga botemedel. Man tycker, att det skulle krāvas något större uppoffringar även från de ryska bolsjevikledarnas egen sida för att få fram en lösning. Den flödande strömmen av röda rubler i länder utom Ryssland kunde kanske användas bättre på närmare håll. Att det icke saknas pengar, darom vittna ett par kapitel i Herriots bok, som förtjäna en erinran till komplettering av den givna bilden.

Herriot har såsom gammal radikal och republikan naturligtvis ingenting emot att den gamla tsarregimen fått stryka på foten, men han ser nu, att åtskilliga av dennas utmärkande kännetecken uppträda på nytt i bolsjevismens tecken. Samtidigt med det ekonomiska livets pånyttfödelse skönjer han ett vaknande nationellt liv. Patriotismen hos bolsjevikledarna framhåller han flerstādes, och i dess spår går en fosterländsk rörelse genom massorna, som åsyftar ett nytt, mäktigt Ryssland. En ny politisk expansionspolitik är redan i full utveckling. För ögonblicket är denna riktad österut, sedan gränsstaterna i väster visat sig i stånd att erbjuda ett jämförelsevis kraftigt motstånd. Hela det gamla ryska området i Asien är åter i ryska händer. Det behärskas icke som förr av de tsaristiska kosackernas nagajkor. På mer eller mindre fri väg valda folkrepresentationer ha den formella bestämmanderätten, men allt vad som göres kontrolleras från Moskva, och ytterst beror de självstyrda områdenas ōde av den centrala bolsjevikmyndigheten i Kreml. Alla möjliga skilda raser hållas på detta sätt samman i ett grepp, smidigare är den klumpiga tsarregimens men icke mindre fast. Ånyo en punkt, där kommunismens doktriner övergivits. Internationalismens dogm åberopas för en politik, som till en början framställer Ryss

land som de mindre nationaliteternas beskyddare men som i själva verket endast gör dessa nationaliteter till Rysslands offer. Under förevändning att kampen gällde imperialismen skänkte Ryssland sitt stöd åt Turkiet i dess kamp för upprättelse. Samtidigt har en omfattande organisation för propaganda bland Asiens förtryckta folk skapats, åsyftande att upprätta kommunistiska partier och stater men i själva verket endast skapande lydstater åt ett allenarådande Moskva. Ty ingen kan på allvar tänka sig, att dessa mer eller mindre primitiva stammar skulle vara mogna för så upphöjda ideal som den bolsjevikiska världsrevolutionen. Sinovjev avslöjade för övrigt den rätta karaktären av den ryska politiken i Asien, då han vid en de förtryckta österländska folkens kongress i Baku i sept. 1920 förklarade: »Vi kunna icke vara utan vare sig Aserbeidjans petroleum eller Turkestans bomull. Vi ta de produkter, som äro oundgångliga för oss, men vi göra det icke såsom de gamla exploatörerna; vi gå till väga som äldre bröder, som sprida civilisationens ljus». En förtjusande illustration till den broderskapets osjälviska politik, varav den kommunistiska teorien berömmer sig, liksom också till satsen om Ryssland som Orientfolkens store befriare. Det är samma politik, som under den tredje internationalens skyddande förklädnad skaffar den nya tsarismen lydiga redskap även utanför hemlandet i form av kommunistiska partier, som i internationalens tecken göra landsförräderiet i de äldre brödernas tjänst till en upphöjd princip.

En av förutsättningarna för de framgångar, som hittills vunnits och sannolikt vänta, är, att politiken stödes av en kraftig militär apparat. Denna är numera utmärkt väl organiserad. Disciplinen är god och stödes av ett allmänt intresse såväl bland officerare som manskap för den stora uppgiften att åstadkomma en nationell enhet. De militāra övningarna kombineras med intellektuella. Undervisning lämnas i olika ämnen, bibliotek och klubbar ha flitig anslutning. Armén får på detta sätt direkt tjäna det allmänna upplysningsarbetet, som bedrives energiskt och som också det tjänar den nationella pånyttfödelsen. Bolsjevikledarnas realistiska sinne segrar också här Pacifismen är liksom så mycket annat ett övervunnet stadium. Men » Västerns dårar» ha stor motvilja mot att betrakta denna icke alldeles betydelselösa sida i den bolsjevikiska utvecklingen.

över doktrinerna.

Inför nya skadestånds- Ställningskriget vid Ruhr uppges nu omsider förhandlingar. nalkas sitt slut, åtminstone så till vida som att med säkerhet ett relativt preciserat nytt tyskt förhandlingsanbud i skadeståndsfrågan är att vänta inom den närmaste framtiden. Fransmännen ha länge som ett av Ruhraktionens huvudsyften angivit framtvingandet av ett dylikt anbud, som man emellertid i Paris, åtminstone i den regeringsinspirerade pressen, alltid tänkt sig såsom faktiskt en tysk kapitulation inför de fransk-belgiska kraven rörande skadeståndsfrågans ordnande. I Berlin åter talar ingen öppet om kapitulation eller vill tänka sig »förhandlingar av samma typ som

före Versaillesfreden, utan man talar där med socialistorganet > Vorwärts» om Verhandlungen zwischen Aufrechten, d. v. s. formellt likställda parters meningsutbyte om villkoren för uppgörelse och samförstånd. Det nya i läget vid Ruhr är alltså, att man numera på tyskt håll allmänt uttalar benägenhet för det nya krigets avslutande genom en samförståndsfred och vill börja förhandlingar om en sådan, medan ännu den fransk-belgiska Ruhrockupationen pågår. De tongivande i Paris däremot orda alltjämt om ockupationens fortsättande jusqu'au bout, till Tysklands nödtvungna underkastelse under en ny segerfred. Endera vägen måste förhandlarna gå, vilkendera är ännu omöjligt att förutsäga. I det avseendet klarnar situationen först då Tyskland framställt sitt bebådade förhandlingsanbud och franska regeringen tagit ställning till detta, antingen i form av ett omedelbart förkastande eller genom ett svar, som ej utesluter möjlig. heten av nya internationella skadeståndsförhandlingar.

Medan oklarhet ännu råder om denna kardinalpunkt i det bebådade förhandlingsförsöket, har det sitt stora intresse att kasta en blick på parternas senaste programförklaringar, Poincarés tal i Dunkerque, tyska riksdagens av utrikesminister v. Rosenberg inledda Ruhrdebatt och lord Curzons överhustal om brittiska regeringens uppfattning av läget. Poincarés tal i Dunkerque, sedermera med knappt nämnvārda variationer upprepat vid invigningen av ännu ett krigsmonument, bjöd just ej på nya synpunkter. Ruhraktionen motiverades där sålunda: >Det var emedan det betalningsskyldiga Tyskland ej betalade och ej gjorde något för att försöka betala, det var emedan vi redan på Tyska rikets konto måst själva förskottera nära 100 milliarder francs som vi i kraft av fredsfördraget och efter i stadgad ordning fattat beslut av skadeståndskommissionen togo panter och tillämpade straffåtgärder.» Dessa panter hölle nu Frankrike fast i sin hand, och det ämnade ej släppa dem mot blotta löften. Genom att inför världen proklamera sitt fasta beslut att krāva respekt för traktaters helgd och för fredsvillkoren hade Frankrike vuxit i alla deras ögon, som akta rättskänsla och beslutsamhet». Det hölle nu tyskarna vid strupen, men ämnade ädelmodigt ej strypa någon, blott skaffa sig betalning och skydda sig mot finansiell ruin. Anklagelsen för imperialism var barnslig. Frankrike, som proklamerat de mänskliga rättigheterna och i vidaste mått förverkligat folksuveräniteten, vore höjt över misstankar om att det skulle vilja underlägga sig främmande befolkningar eller tillägna sig territorier mot inbyggarnas vilja. Sitt verk vid Ruhr skulle Frankrike fullända, >hålla ut, som hittills, utan våldsamheter eller utmaningar, hålla ut till slutet och genom att sålunda med en varaktig och återuppbyggande fred kröna de stupades verk giva dem den bästa hyllning de kunna mottaga av efterlevande>.

Som man finner, var det här den rättfärdige exekutionsbetjänten som talade, den oböjligt ståndaktige tennsoldaten som exponerade sig, enligt egen försäkran viss om oreserverad hyllning från alla aktningsvärda element i det efterkrigiska Europa. Idel segervisshet och oböjlighet alltså!

vore militarismen Bra

De tyska regerings- och riksdagsmannanttalandena voro stimda i annan ton Utrikesminister von Rosenberg varmade energi såt för ›den illusionea. att vi tyskar skulle åga många vänner i värika. Men ca Tysklands ritt var han lika bergfast övertygad som Foucare om Frankrikes. Vid Rhem och Rohr gällde kampen, sade han icke timmer ocă kol, utan rätts- och fredstankens framsteg eller tillbakaging Tranges de vapenlösa tyskarna med på knä, så tider trumf och endast bajonetternas antal avgörande för världspeltikens ging. Han underströk starkt att Tyskland var »bezett och villigt att til sin skadeståndsplikts fyllande arbeta, ofra och betala allt vad det förman. Detta vore innebörden av dess forpliktelse. men också dess begränsning Rosenberg bestred emellertid möjlig heten att fixera eller eas beräkna Tysklands prestationsförmåga, si länge det franska förintelsekriget mot tysk ekonomi fortgick Haa anslöt sig till amerikanske utrikesministern Haghes i Newhaventalet antydda plan att överlåta skadeståndsproblemets lösning åt en av varje politisk inverkan oberoende internationell kommission av de högsta finansauktoriteter, i vilken Tyskland och Frankrike skulle få deltaga med fullständigt likaberättigande. När den klargjort vad Tyskland hittills presterat och ytterligare rimligen kunde och borde prestera samt haru dessa prestationer skulle ske, då vore tyska regeringen villig att vända sig till den internationella kapitalmarknaden om ett stort lån, vilket Tyskland skulle förse med razje av lånekonsortiet som nödig betecknad säkerhet och överlämna till Frankrike eller de allierade som omedelbart kontant förskott». Ett villkor för det passiva motståndets uppgivande vore emellertid, att Tyskland i någon form finge garanti för att de i strid mot Versaillesfördraget besatta områdena utrymdes och fördragsenliga förhållanden återställdes i Rhenlandet.

Detta om betalningen. Om tryggheten påpekade Rosenberg, att åven Tyskland komme med en råkning. Det borde undersökas, vilka garantier Frankrike ville ge för att i den europeiska fredens intresse medge en lugn utveckling av de tyska förhållandena›, så att nya attentat mot Tyska rikets suveränitet ej förekomme. Omöjliga att diskutera vore alla projekt om en självständig rhenländsk förbundsstat eller någon internationell organisations beklädande med förvaltningsbefogenheter där utöver de i Versaillesfreden stadgade. I allt sådant såge man blott förberedelser för Rhenlandets skiljande från riket, och till en sådan utveckling vore ingen regering i Tyskland beredd att medverka. Rhenlandet och rhenländarna aro och förbli tyska.›

Partitalarna anslōto sig i allt väsentligt till Rosenbergs förklaringar. Lord Curzons overhustal den 20 april har på sina håll något förhastat uppfattats som en formlig medlingsintervention och därför i Tyskland väckt överdrivna förhoppningar samt i Frankrike framkallat ett barskt ord av Poincaré, att Frankrike måste av Tyskland >utan personlig medling vinna fullständig ersättning för lidna skador. själva verket förekom i talet intet medlingsanbud, men vål en rad direkta vänskapliga råd till Tyskland och indirekta till Frankrike.