>

Curzon utgick från att frågan kommit in i en återvändsgränd. Frankrike vidhöll sina ursprungliga krav och Tyskland sitt passiva motstånd. Någon måste taga första steget till förhandlingar, och Curzon sade sig anse, att Tyskland som gäldenär borde göra det — och ju förr, desto hellre. Emellertid tillade han, att tyska regeringens motvilja mot att nämna någon bestämd skadeståndssumma vore begriplig. Dess ekonomiska läge hade försämrats sedan i januari, då en viss summa ställdes i utsikt, och Frankrikes vidhållande av 1921 års krav med dess höga och enligt somligas mening omöjliga summor lockade ej till att nämna siffror, som genast skulle förkastas. Curzon tänkte sig därför möjligheten av ett framsteg», om Tyskland erbjöde sig att betala och få betalningen fixerad av med denna plikt anförtrodda myndigheter» samt därutöver erbjöd »särskilda garantier för fortsatta inbetalningar». England ämnade ej uppmuntra Tyskland att undandraga sig sina förpliktelser, men höll på, att de begränsades av dess prestationsförmåga. Vad Frankrikes trygghetskrav anginge, så vore England villigt att diskutera dithōrande planer, men Curzon inskärpte, att sådana ›ej kunna genomföras för priset av Tysklands sönderstyckande eller åstadkommande av ett blödande sår i hjärtat av Europa. Problemet vore internationellt och krävde gemensam behandling; det kunde ej lõsas genom isolerad överenskommelse mellan två makter eller någon liten grupp av makter. Lord Curzon sade sig ha märkt vissa »symptom på bägge sidorna» åtminstone till villighet att möta och överväga diskussionen av villkoren för framtida uppgörelse. Dessa symptom ville brittiska regeringen >uppmuntra och utveckla, och han hoppades att snart nog den stund skulle komma, när Englands inflytande och auktoritet» kunde inriktas på att sammanföra huvudparterna i tvisten för utarbetande av en plan för detta världs- och fredsproblems lösande i dess helhet.

Nästa steg kanske redan taget, när dessa rader komma inför låsarens ögon blir det tyska förhandlingsanbudet, avfattat efter mer eller mindre lyckade försök att få de dunkla punkterna i Curzons uttalanden närmare belysta. Långre framåt i tiden lönar det sig ej att profetera. I Berlin tyckes man om än med vissa förbehåll benägen att nu förtro sig åt Curzon ungefär som i oktober 1918 åt Wilson. Den förre har inga formulerade utfästelser från de allierade att bjuda; han lovar mindre, men kan måhända just därför hålla mer än på sin tid den välmenande amerikanske presidenten. Minnet av Wilsons svikna löften måste nog ändå rätt betydligt dämpa de tyska förhoppningarna på den av Stresemann som den ärlige mäklaren, redan hyllade Curzon. Tyskland bereder sig att mitt under pågående Ruhraktion taga ett tungt självövervinnelsesteg; vilka äro utsikterna till att Poincarés Frankrike å sin sida skall visa sig ha sinne för den största av alla segrar, segern över den egna självtillräckligheten?

FÖRSVARS POLITISKA FRAMTIDS

UTSIKTER

land den kvarlåtenskap av viktiga politiska frågor, som den

dervisningsväsendets ordnande och försvarsspörsmålen i förgrunden. Bägge angelägenheterna ha länge varit under allvarsamt övervägande och för bägge föreligga just nu utredningar, vilka måste tagas i noggrann prövning, när vederbörande skola gå dessa frågor närmare in på livet. I bägge fallen föreligga också omständigheter, som göra det nödvändigt, att realbehandlingen icke länge uppskjutes.

Härvid bör dock först ett ofta förekommande missförstånd undanrõjas. Det talas gärna om att »fullständigt lösa» dessa frågor. Varken skolfrågan, om uttrycket tillåtes för det ena komplexet av aktuella problem, eller försvarsfrågan kan ens för en kortare tid verkligen lösas. Båda stå i så intim förbindelse med nationens allmänna livsvillkor och växlande dagsbehov, att de oupphörligen förskjutas. Man får aldrig begära mera än att hava byggnadens grundvalar och bärande element tämligen fixerade, medan en mångfald av detaljer alltid böra och måste vara föremål för ständigt fortgående ny- och omdaning. Vad särskilt angår försvarsfrågan kan ej mera begäras, än att försvarsorganisationens principer jämförelsevis varaktigt fastställas: med enskildheterna, deras omformning och komplettering, blir det alltid nödvändigt att utan avbrott befatta sig. Vill en nation, som det ibland heter, ha varaktig ro för försvarsfrågor, finnas därtill blott två utvägar, vilka båda äro lika orimliga: antingen att skära ut dessa frågor ur de allmänna angelägenheterna och anförtro dem åt en härskande militärkast eller att avskriva varje försvarsorganisation och lägga landet öppet för främmande makt och våld, varifrån sådant än månde komma. Då ingen, som allvarligt är att räkna med, lär vilja för Sveriges del reflektera på någondera utvägen, återstår blott, att vi måste arbeta med våra försvarsfrågor framgent som hittills och söka att allt efter

det militärpolitiska lägets krav och krigsväsendets utveckling efter bästa förmåga hålla försvaret uppe i erforderlig styrka.

För Sveriges försvarsorganisation äro 1914 års riksdagsbeslut alltjämt grundläggande. Provisoriska tumningar ha gjorts på programmet, och verkställigheten av vissa delar har hejdats, men liksom 1914 års värnpliktslag icke upphävts därigenom, att Kungl. Maj:t och riksdagen enats om att under vissa förevarande betingelser icke uttaga hela den avsedda utbildningstiden, så har heller icke den uppgjorda och antagna planen för sjöstridskrafternas styrka borteliminerats därför, att nybyggnadsarbetet temporärt hejdats. När vi nu sträva att komma ut ur provisorietiden och att åter få arbeta under mera klart tillämpade regler, böra vi erinra oss, att bestämda regler faktiskt redan finnas. Vad det handlar om, är sålunda att finna lämpliga modifikationer av dessa.

De yrkanden, som nu göras, gå vanligen ut på en betydande minskning av försvarsbördorna. Som fog för en sådan minskning kunna icke åberopas de förändringar, som inträtt genom organiserandet av Nationernas förbund, ty dettas principiella strävan att för hela sitt område lätta krigsbesvären har hittills ej resulterat i mera än några mycket preliminära diskussioner och resolutioner. Motiveringen måste därför sökas däri, att antingen 1914 års organisation var i och för sig onödigt stor, eller att senare förändringar i Sveriges militärpolitiska läge gjort den numera möjlig att reducera, eller slutligen att även utan ett sådant förbättrat läge det av inrepolitiska skäl är nödvändigt att företaga reduceringar. För uppfattningen om den onödigt stora bördan från 1914 saknas all objektiv grund, och i den mån man kan hänvisa till erfarenheten, talar denna ingalunda för att vid den tidpunkten någon nämnvärd minskning bort förekomma under krigsåren rådde det väl snarare bland alla, som gitte tänka efter, en ganska fullständig enstämmighet om att denna organisation och den fasta livsvilja, som låg där bakom, väsentligen stärkte den egna trygghetskänslan, anseendet hos andra och därmed också tryggheten.

Har då Sveriges militärpolitiska läge sedan dess avsvärt förbättrats? Om det får dömas efter den rådande sorglösheten, måste ju svaras ja. Men ingen s. k. auktoritet kan ha sämre vitsord. Det var under ständigt hån för mörkmåleri, som försvarsomsorgerna nåste drivas fram under världspolitikens storm

år 1908-14, och det hette då alltid, att vi drogos med en för stark värnapparat, tills krisen kom och man var hjärtligt tacksam för, att vi i alla fall hade det så pass väl ordnat. En mera reell mätare äro förändringarna utom våra gränser. Där är oförnekligt, att trycket från de stora militärmakterna i öster och söder minskats eller försvunnit, vilket naturligtvis innebär en betydande lättnad. Men är det, som kommit i stället, verkligen stabilt och lugnande? Det har vid Östersjön uppstått ett helt system av smärre stater, vilkas tillvaro och framtidsutsikter äro allt annat än stabila. Något direkt hot från dem av samma slag, som vi tidigare kunde befara från den ena eller andra av stormaktsgrannarna, är visserligen knappast att motse, men desto svårare att överskåda äro de komplikationer, vari de ena eller andra av dessa kunna råka. Om någonting för närvarande kan sägas vara ytterst sannolikt, är det, att förhållandet mellan Sovjet-Ryssland, Polen och Tyska riket icke kommer att någon längre tid förbli fredligt. Konflikter där av det ena eller andra slaget skulle snart föra med sig, att stormaktsflottornas älskvärda gästroller i Östersjön, som de senaste åren varit påfallande talrika, förvandlades till ytterst allvarligt menade besök, under vilka Sveriges politik visserligen icke finge njuta någon ostörd idyll. I själva verket är faran för krigiska sammanstötningar i vårt närmaste grannskap nu större än den någonsin varit, sedan Sverige drog sig ifrån den egentliga aktiva politiken. Därest vårt land anser sig skyldigt att i ringaste mån bevaka, att icke detsamma näraliggande intressen behandlas som luft av andra och att icke sålunda hela dess läge högst avsevärt försämras, så ha vi visserligen intet nämnvärt att avpruta på den försvarsberedskap, som ansågs nödvändig för nio år sedan.

Här är kanske ett förtydligande nödvändigt. Det sagda innebär icke något proklamerande, att Sverige utan vidare skulle ikläda sig något politiskt och militärt ansvar för de nya staternas ostörda tillvaro. Det hävdar allenast, att förändringar vid Östersjön kunna hota, som i och för sig ej kunna vara oss likgiltiga, och framför allt, att det icke bör få riskeras, att någon större eller mindre. del av våra egna resurser, oss ohörda och mot vår vilja, formligen kan tagas i anspråk av här speciellt intresserade stormakter. Härtill kommer att bland sjöstrategiska positioner i Östersjön, som väl kunde locka en maritim makt, höra åtskilliga till svenskt territorium, och andra ligga oss så nära, att deras eventuella

användning måste mycket nära beröra vår säkerhet. I fråga om en av dessa, Ålandsöarna, ha vi dessutom iklätt oss vissa fördragsenliga förpliktelser. I såväl det ena som andra fallet betyder det mycket, om vi hava tillräcklig egen styrka att göra ett måttligt anspråk respekterat. Mera lära vi icke begära, men mindre få vi icke heller kräva, därest vi överhuvud ha någon önskan att leva.

Sålunda, så långt det mycket omordade militārpolitiska läget kan bedömas, innebär det visserligen minskade faror för Sveriges direkta säkerhet, men ökade för våra intressen i Östersjön. Därför finnes där icke det ringaste stöd för den tanken, att vi numera kunna sorglöst lossa på ränslarna och koppla gevären för bekvämlig vila i gröngräset.

Skulle det återigen vara så, att andra skäl inrepolitiska, varav väl egentligen de finansiella förtjäna beaktande - ovillkorligen kräva en annan uppdelning av beredskapen, så att åtminstone någon del av vakten temporärt avlöses, då måste vi inrätta oss därefter. Huruvida och i vilken utsträckning detta nödtvång verkligen föreligger, skall icke här undersökas; att många ropa om det, är i varje fall intet bevis. Emellertid, om det tvånget existerar, så angiver det även de närmast nödvändiga utvägarna. Vi måste då hålla en så betydande och så välutrustad första försvarsberedskap, att denna ger behövlig styrka och fasthet åt den mera fullständiga beredskap, för vars inkallande och vidare fullkomning betingelserna alltid böra vara bevarade. Att därvidlag utfinna den riktiga fördelningen är ett fackspōrsmål, vars rationella lösning knappast mycket befordras genom en vanligen med allehanda ovidkommande synpunkter starkt blandad lekmannadiskussion.

Det grundläggande felet vid Försvarsrevisionens nu framlagda yrkanden är just, att dessa dikterats av sådana ovidkommande synpunkter. Huru lättvindigt revisionen kommit ifrån den besvärliga frågan om vårt militärpolitiska läge, har förut i denna tidskrift påpekats. (Sveriges militārpolitiska läge, Svensk Tidskrift, 1923, häft 3). Den är icke vederhäftigare, när den söker draga de angenäma konsekvenserna av sina optimistiska funderingar och sålunda med friskt mod ger sig till att nedskära 1914 års försvarsprogram. Det finnes bland revisionens tryckta akter några blad, som tala bäst utan några kommentarer. Majoriteten har föreslagit betydande regementsindragningar här och