de ekonomisk-geografiska förhållandena av den art, att svenskar dār kunna vinna en utkomst och trevnad, som kan kompensera förlusten av hembygden, den fysiska, psykiska och moraliska miljö, där de vuxit upp? Det måste åtminstone objektivt fastställas, huruvida de nya yttre förhållanden, som möta dem i det nya landet, icke rent av i flera eller färre avseenden äro ogynnsammare än de som bilda ramen omkring det gamla hemmet i Sverige.

John Frödin.

Den nya

DAGENS FRÅGOR

Stockholm 6. 6. 1923.

I förkänsla av att den lagstadgade normalarbetsdagen arbetstidslagen. var ett vågat experiment undveko upphovsmännen att

kalla den med dess rätta namn utan valde den mera oskuldsfulla titeln >lag om arbetstidens begränsning.. Denna benämning lämnar onekligen rum för åtskilliga tumningar på själva principen om 8 timmars arbetsdag. Sådana vidtogos också redan vid starten. De utgjorde huvudsakligen medgivanden åt landsbygds- och hantverksintressena, vilka hade sin politiska förankring hos det liberala partiet. Endast från detta håll kunde man vänta någon lindring i lagens stränghet. Härifrån hava också sedermnra vidtagna modifikationer genomdrivits i riksdagen. Denna liberalernas ›vågmästarroll» berodde i detta fall icke enbart på deras ställning mellan negerande höger och bejakande socialister, utan sammanhänger direkt med deras ansvar för lagens tillkomst.

Åttatimmarsdagen är här som utomlands en revolutionsprodukt. Den franska jakobinyran dekorerade sig med de mänskliga rättigheterna», bland vilka arbetets frihet hölls högt i helgd. Den bolsjevikiska världrevolutionen, med avläggare och dyningar, är proletārisk med arbetarklassens särintressen som huvudsyfte. Somliga länder hugnades med den kraftiga dosis, som hette proletariatets diktatur och privatäganderättens avskaffande, samt hava gått under på kuppen; andra sluppo undan med blotta förskräckelsen eller blevo, såsom Poincaré sade om ententen, immuniserade genom segern». Här skall icke beröras, varför Sverige ensamt av Europas neutrala stater måste gå på ackord med en revolutionär stämning bland arbetarklassen. Huvudanledningen därtill var emellertid, att liberala partiet var förenat med socialdemokratin till ett vänsterblock med en koalitionsministär i spetsen. Denna genomdrev en radikal rösträttsreform och utlovade en lag om normalarbetsdag, varigenom de organiserade arbetarnas gamla krav från 1 maj-demonstrationerna skulle infrias. En tidigare av samma regering tillsatt kommitté för ändamålet fick av civilminister Schotte föreläggande att utan dröjsmål framkomma med ett förslag till lag om 8-timmarsdag. Så skedde också i begynnelsen av år 1919; resultatet av igångsatta statistiska och andra utredningar avvaktades icke. Vårt gamla överhus, vars sammansättning naturligtvis genom 1909 års rösträttsreform blivit mera blandad, men vars konservativa senatstradition var obruten, förkastade emellertid den kungl. propositionen och föll därmed under hr Tryggers ledning på sin post samt upplöstes under sommaren för att lämna rum åt den radikala kammare, som korades av de nya

landsting, resp. stadsfullmäktige, vilka valts i mars 1919 efter den oinskränkta rösträttens regler. Så sammankallades urtima riksdag hösten 1919, och inför denna framlades på nytt arbetstidslagen, som nu, med den ernådda vänster-majoritenten i båda kamrarna, gick igenom.

Icke med glans och glädje. Ty visserligen hade den Edénska blockregeringens parlamentariska fälttågsplan, sådan den uppgjorts i november 1918, icke hakat sig på någon punkt. Men nummerkarlarna i det liberala partiet begynte tycka, att ledningen, särskilt ifråga om 8-timmarsdagen, gjort så stora eftergifter åt socialdemokraterna, att nästa möte med valmännen kunde gestalta sig mindre angenämt för de titulårfrisinnade. Det var också med mycket sura miner, som de liberala riksdagsmännen vid urtiman svalde den beska drycken, vilken hr Schotte, den fruktbärande samverkans» mest typiske företrädare inom svensk politik, till på köpet sedan våren ytterligare saftat till med stränga bestämmelser, socialisterna till behag och den genstörtiga högern till straff.

>

Naturligtvis försvarades icke arbetstidslagen från officiellt liberalt håll med en hänvisning till det paktum, som på revolutionshōsten hade avslutits med de socialdemokratiska regeringskollegerna. Naturligtvis framfördes, som i all partipolemik, endast » avgörande objektiva hänsyn», de »tungt vägande sakskälen» icke att förglömma.

Dessa argument voro i huvudsak av tvenne slag. För det första hänvisades till det obestridliga faktum, att i kap. XIII av Versaillesfreden, den s. k. »arbetets Magna Charta», som innehöll statuterna för den socialpolitiska sektionen av Nationernas förbund, hade de höga fördragsslutande makterna bekänt sig till 8-timmarsdagen, som det nu skulle ankomma på Arbetsbyrån inom Nationernas förbund att genom en internationell konvention föra ut i livet; för detta syfte hade presidenten Wilson inbjudit de presumtiva medlemmarna av Nationernas förbund till en socialkonferens i Washington hösten 1919. För det andra utmålades arbetstidslagen som ett villkor för facklig arbetsfred och som en vågbrytare mot bolsjevismen, som skulle övertyga de svenska arbetarna om vilken fördel den reformistiskt-parlamentariska vägen erbjöd framför den revolutionärt syndikalistiska; i motsatt fall skulle det genast utbryta stora strider på arbetsmarknaden, och svenska arbetarklassen skulle vända hr Branting ryggen och bliva kommunister hos hr Z. Höglund.

Hänvisningen till 8-timmarsdagens knäsättning hos Nationernas förbund var ägnad att slå an på den svenska allmänheten. Man levde ännu i bakruset av Wilsonförtjusningen. Det gällde sålunda för Sverige >att icke bli efter», vilken mardröm under våren 1917 plågat hrr Edén och Rydén med avseende å Ryssland. Från höger hördes kritiska stämmor, som förmenade, att det i sådana frågor vore bäst att sitta i efterhand och först se till, vad som månde komma att beslutas inom Nationernas förbund, innan Sverige kunde binda sig vid en arbetstidslag. Bort det det vore oss ovärdigt att vänta!

Sålunda begav det sig, att den svenska riksdagen nästan omedelbart före Washingtonkonferensens sammanträdande voterade arbets

tidslagen, som dock försiktigtvis endast skulle gälla provisoriskt intill utgången av år 1923. I Washington gick så till vida allt efter beräkning, som en internationell konvention om 8-timmarsdagen enhälligt antogs, även av arbetsgivarne, vilka numera äro representerade på dessa konferenser. Eljest beredde Förenta Staternas hållning de europeiska staterna en svår missräkning. Wilsons sol hade ramlat ned som en skinnpāls, kongressen hade vägrat att taga befattning med Versaillesfreden, och arbetskonferensen betraktades som en sardeles tvetydig samling av sociala kvacksalvare eller misstänktes bestå av maskerade bolsjeviker. Så långt kunde icke unionsregeringen gå; den stod ju som inbjudare, men den lät sig icke representeras och har sedermera icke heller tagit någon notis om Internationella Arbetsbyråns verksamhet i fortsättningen.

Själva konventionen har också blivit ett uppenbart fiasko. Den har endast ratificerats av sådana stater som Grekland, Rumänien, Bulgarien, Tjecko-Slovakiet, vilka anse det dekorativt att smycka sig med en kulturstats yttre emblemer, men vilkas administrativa vilja och förmåga att också i praktiken genomföra 8-timmarsdagen samt övervaka dess efterlevnad på goda grunder torde få anses något tvivelaktiga. Inom Nationernas förbund självt har ett omslag ägt rum. Năsta arbetskonferens i Genua sommaren 1920 avslog en konvention om arbetstiden till sjöss; f. n. överväges det, hur man skall kunna omgestalta arbetstidskonventionen så, att den bättre kan falla vederbörande stater i smaken. Den omständigheten, att konventionen endast undantagsvis blivit ratificerad, betyder nämligen icke, att övriga länder icke alls sysslat med frågan. Den har tvärtom varit aktuell överallt efter 1918. En socialpolitisk lärostrid har utbrutit om vad de olika staternas åtgärder härutinnan innebära. Så mycket är därvid klart, att å ena sidan England och Danmark icke vidtagit några legislativa steg på området i fråga, men väl på frivillighetens väg i kollektivavtalen mellan organiserade arbetsgivare och arbetare fått 8-timmarsdagen kodifierad, men med obunden övertid efter parternas fria skön, samt å den andra, att Sverige och Norge hava de strängaste och mest omfattande av nu gällande arbetstidslagar. Däremellan befinna sig övriga europeiska stater, om vilkas växlande samvetsgrannhet vid förefintliga författningars tillämpning det tvistas, men vilkas redobogenhet under de senaste åren att lindra banden på industrien är obestridlig. In summa: normalarbetsdagen har icke vunnit såker hemul inom den internationella arbetarskyddslagstiftningen, och Sverige har genom sin lag blivit den kraftigast hemsökta försökskaninen eller föregångslandet för att använda frisinnad terminologi ·

bland industristaterna.

Fōga mindre uppmuntrande tedde sig resultatet av arbetstidslagens roll som peacemaker på arbetsmarknaden. Där blev den i stället peacemaker för nya konflikter. I själva verket hade aldrig arbetstiden vållat någon större strid mellan arbetsgivare och arbetare i vårt land. Under åren 1903-1919 hade av 4,042 arbetsinställelser endast 125 eller 3,1 % av hela antalet varit beroende på tvist om arbetstiden. Denna hade långsamt nedgått från i genomsnitt 60 timmar vid sekelskiftet till 51 à 54

timmar 1918 och skulle säkerligen, som i England och Danmark, avtalsvägen inom kort nedbragts till 48 timmar. Den nya lagen, vilken kördes in som en linjal tvärsigenom näringslivet, föranledde emellertid en mängd störningar, som redan nyåret 1920 medförde den största arbetskonflikt, vårt land bevittnat sedan 1909, nämligen lockout inom järnbruk och mekaniska verkstäder, berörande 80,000 arbetare; tvisten gällde lönekompensation för arbetstidsminskningen, vilken hr Schotte > förväntade> som det hette i propositionen, att arbetsgivarna, med fredskrisen för ögonen, utan vidare skulle betala en ›förväntning› att arbetslönen efter behag kan höjas, som i alla tider kommer att stå som ett rekord ifråga om kombination av ekonomisk okunnighet och politiskt lurendrejeri. En ny upplaga av denna konflikt är den nu sedan den 1 febr. 1923 pågående järnbrukslockouten. Så såg det olivblad ut, som arbetstidslagens fredsduva förde i näbbet!

Olusten över arbetstidslagen, med nyval i perspektiv, gav sig också luft hos det liberala partiet redan vid 1920 års riksdag. Förbittringen urladdade sig över arbetsrådet, som anklagades för att hava allt för snävt tolkat lagens bestämmelser; t. o. m. statsminister Edén kunde icke underlåta att i en kammardebatt beklaga detta. Under sådana förhållanden var det helt naturligt, att de borgerliga partierna kunde att hos Kungl. Maj:t begära utredning om lindring av arbetstidslagen, i förening med en undersökning om dennas överensstämmelse med Washingtonkonventionen. Därmed inleddes den ›uppmjukning av arbetstidslagen, som sedan dess förekommit vid nästan varje riksdag med undantag av år 1922.

enas om

Till 1923 års riksdag förelåg en lika utförlig som intetsägande utredning om lagens verkningar från Socialstyrelsen och Kommerskollegium, vilken huvudsakligen gick ut på, att om dessa verkningar kunde man föga ana, än mindre veta. Prolongering tillstyrktes av ämbetsverken, varvid Socialstyrelsen icke föreslog några väsentliga ändringar i den gällande lagen.

Den Brantingska ministären följde Socialstyrelsens förslag i sin proposition av den 18 februari 1923. En högermotion framlades om avslag, varjämte en del liberala lantmannaelement påyrkade, att från lagens tillämpning måtte undantagas allt arbete, för vilket arbetstiden i väsentlig mån var beroende av årstiden eller väderleken, eller där arbetstiden på grund av andra förhållanden var av växlande längd. Det var naturligt, att liberalerna inom andra lagutskottet, som fått propositionen under behandling, skulle visa sig särskilt lyhörda för detta sistnämnda krav. Utskottsutlåtandet gick också i den riktningen, att lantmännen och de mindre företagarna skulle känna sig tillfredsställda. Högerrepresentanterna i andra lagutskottet yrkade avslag å den Kungl. propositionen, socialdemokraterna fasthöllo reservationsvis vid denna oförändrad.

Såsom var att vänta, biföllo kamrarna utskottets förslag. Under debatten förekom den märkliga episoden, att statsministern Trygger, med bibehållen principiell opposition mot lagen, förklarade sig icke vilja förhindra dess promulgering. Annat var det ej heller att vänta.