Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

markens parcellering

[ocr errors]

men man kan måhända även draga den slutsatsen, att en revision av jorddelningspolitikens principer ej är opåkallad.

Teatercensur

Återigen har allmänhetens intresse riktats på våra eller kritik. teaterförhållanden, och återigen är det den stockholmska teatervärldens centralfigur, direktör Albert Ranft, som står i skottlinjen. Anledningen är som ofta förut hans programval; men denna gång är det icke någon nyimporterad fransk sängkammarfars eller någon slipprig operett som framkallat publikens och kritikens indignation utan ett arbete av åtminstone nominellt mera litterärt snitt, nämligen den 1918 avlidne tyske författaren Frank Wedekinds snart tjugu år gamla drama Die Büchse der Pandora, på svenska med smaklöst och klumpigt publikfrieri omdöpt till Alla syndares drottning. Ett resande sällskap har under någon tid lyckliggjort landsorten med denna dramatiska produkt, och experimentet har tydligtvis slagit så pass väl ut, att direktör Ranft ansett sig med utsikt till framgång kunna våga samma försök i Stockholm. Här möttes han emellertid av en fullkomligt enhällig opinion inom kritiken, och om publiken åtminstone till en början kväll efter kväll fyllde Svenska Teaterns salong så berodde detta säkerligen icke på sympati vare sig för Wedekind eller direktör Ranft utan uteslutande på ren sensationslystnad. Betecknande är att den ende skribent, som tagit Ranft i försvar, har varit Politikens teaterrecensent, Hinke Bergegren, och om detta känts direkt behagligt för teaterchefen på Blasieholmen torde med skäl få ifrågasättas. Diskussionen, den offentliga såväl som den privata, har för övrigt utmynnat i en önskan om att dylika företag för framtiden måtte utebliva, men på vilka vägar man skall nå fram till detta mål, därom ha meningarna varit synnerligen delade. På sina håll har man emellertid ansett tillfället lämpligt att ännu en gång framställa ett ofta förut omordat krav, nämligen inrättandet av en för alla svenska scener gällande statlig teatercensur. Så, och endast så, menar man, vore det möjligt att kraftigt och konsekvent hindra företagsamma teatergrossörer att ockra på allmänhetens begär efter osunda effekter och nervretande sensation.

Det är som nämnt icke första gången detta krav blivit framställt. Senast uttalades likartade önskemål år 1917, når Dramatiska Teatern, då för tiden ledd av Tor Hedberg, med sin repertoar införlivat Bernard Shaws drama Androcles och lejonet, där de kristna martyrerna gjordes till föremål för ett gyckel så smaklöst, vidrigt och dumt som endast Shaw kan åstadkomma. Diskussionen avstannade emellertid den gången mycket hastigt, huvudsakligen väl av det skälet att pu bliken helt och hållet uteblev från teatern, vadan det Shawska mästerverket redan efter tre eller fyra föreställningar måste avlägsnas från spellistan. För närvarande ligger frågan annorlunda, då Alla syndares drottning ovedersägligen visat sig utöva en ej obetydlig dragningskraft på allmänheten. Men trots detta torde det få anses mycket osäkert om dess eventuella inflytande varit stort nog för att 20. Svensk Tidskrift 1923.

motivera vidtagandet av extraordināra åtgärder. Wedekinds drama är minst av allt buret av någon osedlig tendens, snarare tvärtom. Vad som stött kritiken tillbaka år dess hänsynslösa, alla konstnärliga gränser överskridande brutalitet och dess anhopning av motbjudande effekter. I hela Wedekinds författarskap möter man dessa drag, men aldrig någonstädes framträda de så starkt som i Die Büchse der Pandora, vilket därför också kan betraktas som hans mest typiska alster och det verk, vari hans allmänna åskådning klarast framträder. För Wedekind utgör driftlivet tillvarons medelpunkt, och med en i litteraturens historia enastående konsekvens bygger han hela sin litterära produktion på detta enda motiv. Huvudfiguren i Die Büchse der Pandora liksom i dess förspel, dramat Erdgeist är en kvinna, Lulu, som i sig förenar på en gång driftens lockelse och dess ōdeläggande kraft. För männen är hon en demon, på. samma gång oemotståndlig och tillintetgörande, under det att hon själv i alla situationer och under alla förhållanden förbliver likgiltig och oberōrd, ett väsen på djurets nivå, utan själ, utan tanke och utan ansvarsmedvetande. Wedekind har velat skildra hennes gång genom livet, hur hon passerar alla olika stadier, ständigt framkallar olycka och elände bland dem som komma i hennes väg, till dess hon sjunkit ned i den djupaste dyn på samhällets botten, där hon slutligen tillintetgöres av en sin manliga motsvarighet, en varelse ur mörkret som hon själv, Jack the ripper, vilken utan att ana det blir ett redskap för det hämnande ödet. Det vore orättvist att förneka, att Wedekinds dubbeldrama till konceptionen är en diktares verk, men tyvärr stannar det i utförandet på ett plan oändligt långt under vad författaren avsett. Wedekind saknade nämligen allt vad man kallar fantasi och inspiration. Han skrev som en jäktad sensationsjournalist, icke som en diktare. Om stil och smak, klarhet och jämnmått hade han ingen aning. Utan att taga sin tillflykt till våldsamma effekter kunde han helt enkelt icke producera något, och därför gestalta sig de flesta av hans verk som ett slags motsvarigheter till skräckkällrarna i forna tiders vaxkabinett. Men liksom nämnda lokaliteter huvudsakligen gjorde intryck på enklare sinnen, så verka de Wedekindska effekterna starkast på ett mycket okritiskt publikum; för mera omdömesgilla åskådare framstår effektsökeriet i alltför tydlig dager för att något varaktigt intryck skulle kunna uppstå. För övrigt åro de flesta av Wedekinds arbeten i sin torra fantasilöshet och sin onyanserade cynism till den grad tråkiga att man blott med svårighet orkar se dem till slut. Ett bevis på sanningen av denna iakttagelse levererade Dramatiska Teatern här om året, då den av obegriplig anledning upptog Wedekinds svindlarkomedi Markisen av Keith. Efter på sin höjd ett halft dussin framföranden för tomma bankar måste den för alltid nedläggas; den var för ledsam, ingenting annat var skälet till dess fiasko. Detsamma gäller i själva verket även om Die Büchse der Pandora. I ett förstklassigt framförande kan den åtminstone delvis fängsla med något av mardrömmens intensitet - så var fallet vid det första uppförandet på tysk scen, hos Reinhardt år

1919, då Emil Jannings, Werner Kraus och Sitta Staub uppburo huvudrollerna men även under dylika omständigheter slappades intresset så småningom under de hopade gräsligheterna, och innan man lämnade teatern hade man hunnit bli grundligt uttråkad och övermätt på den Wedekindska världsbilden i all dess groteskt förvridna ohygglighet. Framförandet på Svenska Teatern, vilket alltigenom var milt talat medelmåttigt (vad den kvinnliga huvudrollen beträffar rent underhaltigt), underströk yttermera verkets svagheter, såväl i psykologiskt som konstnärligt hänseende. Skådespelarmaterialets ojämnhet gjorde det omöjligt för regien att omsätta sina tvivelsutan riktiga intentioner i scenisk verklighet. Högst sannolikt är att majoriteten av Svenska Teaterns publik under de kvällar, då Alla syndares drottning spelades, lämnade salongen med en känsla av stark besvikelse. I all synnerhet torde detta ha varit fallet med dem som väntat sig se något slags pikanteri av det slag som eljest ofta överflödar på de Ranftska scenerna. Ty på Wedekind kan man med skäl tillämpa vad Svenska Akademien på mera diskutabla grunder yttrade om Bellman, då den 1791 tilldelade honom Lundbladska priset, nämligen att han målar passionerna mera från en avskräckande ån en retande sida». Sällan har livet på bottnen av samhället skildrats med en så fasansfull påtaglighet som i Die Büchse der Pandora. Att dramat på en normalt utrustad åskådare skulle ha utövat någon moraliskt ogynnsam inverkan torde få anses högst osannolikt. Men det finnes också annat att taga med i beräkningen; särskilt är härvidlag att märka en omständighet, som framhävts i ett till Svenska Morgonbladet riktat uttalande i saken av en känd nervläkare i Stockholm, dr G. Kahlmeter. Enligt hans mening kan dramat verka skadligt på alla psykopatiskt lagda åskådare och framför allt på de många individer vilka psykiatrien karaktäriserar som »latent abnorma>. Genom att framför sig se upprullas ett drama, behandlande ämnen av sådan art som Die Büchse der Pandora, kan en dylik individ taga allvarlig skada, i det att nämligen hans själsliv genom utlösandet av känslor och drifter, eljest tillhörande det undermedvetnas värld, utsättes för starka påfrestningar, dem hans vilja kanske blott med yttersta möda eller måhånda icke alls förmår behärska. Detta är allvarligt nog, och man kan av denna anledning utan reservation förena sig med dr Kahlmeter om att uppförandet av Die Büchse der Pandora på Svenska Teatern hälst aldrig borde ha kommit till stånd. Men från detta medgivande är steget långt till att vilja förorda upprättandet av en statlig teatercensur. Bortsett från det av erfarenheten betygade faktum att en dylik aldrig, hur mycket man än må anstränga sig, kan göras fullt effektiv, är den dessutom olämplig såsom införande i konstlivet ett främmande element, vilket under alla omständigheter måste framkalla talrika och oangenāma friktioner. Den fria kritikens övervakande verksamhet är i längden helt visst mera att lita på. Och att låta vissa individers mer eller mindre sjukliga disposition vara normgivande för konstlivets allmänna utveckling och med utgångspunkt däri fordra vidtagandet av åtgärder, som på det närmaste berōra hela samhället, kan aldrig erkännas som berättigat.

>Sanningen är på En av de första dagarna i maj 1915 torpederade frammarsch...». tyskarna den amerikanska oljetankångaren Gulflight, varvid kaptenen dödades. Hans lik blev tillvarataget på Scillyöarna. En person med goda propagandaidéer kom på den tanken att liket borde balsameras och föras till Förenta Staterna, där insikten om undervattensbåtkrigets fasor icke tycktes vakna, så länge blott engelsmän föllo offer för dess illdåd. Londons detektivchef Sir Basil Thomson anmodades att skaffa en person, som var villig att bege sig till Scillyöarna för att utföra balsameringen. Ordnandet av denna angelägenhet ingick i vad han hade utträttat förmiddagen den 7 maj 1915, då han vid tretiden pr telefon erhōll underrättelsen om att Lusitania sänkts. Liket från Gulflight förblev obalsamerat.

Intet behöver tilläggas om den roll, som Lusitanias sänkning kom att spela. Mycket kunde vara att tillägga om fallets beskaffenhet, sådant det ter sig inför en kall granskning och med hänsyn till beskaffenheten av den krigsmateriel, som ingick i lasten vid fartygets sänkande, liksom till flera andra olika omständigheter, t. ex. att ett med anslag från marinbudgeten i och för krigsbrukslämplighet tillkommet fartyg användes i passageraretrafik. Detta må emellertid lämnas åsido. Men däremot skall här uppmärksamheten fāstas vid ett mycket märkligt vittnesbörd om tyskt uppträdande i sjökriget, som härrör från amiral Sims och som även berör Lusitaniafrågan.

I början av april 1923 började tidningsuppgifter synas om uttalanden, fällda av Förenta staternas främste sjöofficer under världskriget vilka stodo i skarpaste kontrast till de mest allmänt spridda utsagor och omdömen under och efter kriget beträffande den tyska sjökrigföringens barbari. Dessa tidningsuppgifter tedde sig mycket förvånande, och dess mer krävdes det att se till, att deras ursprung var autentiskt. Så har emellertid visat sig vara fallet. På grund av uppgifter i veckotidskriften The Nation i New York, numren för den 18 och 25 april, och i Manchester Guardian för den 4 maj 1923, vilka publikationer äro lätt tillgängliga även i Sverige, kan man komma originaldokumenten ganska tätt inpå livet. Hår kan också omnämnas, att ett referat af amiral Sims' uttalanden, ehuru saknande alla källhänvisningar, förekommer i Stockholms-Tidningen för den 13 maj.

Den 4 april publicerade New York Tribune på oansenlig plats ett telegram från Los Angeles, vilket mycket kortfattat återgav innehållet i ett av amiral Sims hållet föredrag sålunda: Det finnes intet autentiskt vittnesbörd om någon atrocity», begången av en tysk u-båts befälhavare eller besättning. Pressuppgifter av motsatt innebörd voro blott propaganda. De engelska liksom de amerikanska amiralitetsarkiven innehålla mängder av tjänsterapporter, visande huru tyska u-båtsbefälhavare underlättat räddandet av besättningen och passagerare på av dem sänkta båtar.

Dessa meddelanden ignorerades så gott som fullständigt i den amerikanska pressen. The Nation påkallade emellertid en förklaring från The Navy Department. Någon sådan synes icke ha blivit given, men Tribune, som tyckes närmast i misshugg ha infört det ursprung

liga telegrammet, lät intervjua Sims, tydligen i tanke att erhålla en dementi. Denna uteblev emellertid och ersattes av en utförligare framställning av amiralens synpunkter. Det under sådana omständigheter framkomna uttalandet har naturligtvis ett särskilt stort dokumentariskt värde, och då det berör viktiga frågor, vilka under krigets lopp och sedermera stādse uppmärksammats på denna plats, må detta i hög grad betydelsefulla vittnesbörd i sina huvudsakliga delar hår återges.

Med undantag av fallet Llandovery Castle känner jag intet fall, där en tysk u-båtsofficer beskjutit ett lasarettfartygs båtar. Chefen och två av officerarna på den ifrågavarande u-båten ställdes efter kriget inför domstol i Tyskland och dömdes. U-båtsbefälhavarna uppträdde i allmänhet med humanitet och försedde i en del fall ur egna förråd de torpederade besättningarnas båtar med livsmedel och vatten, bogserade dem mot land och gav trådlös underrättelse om deras läge.

Den olycka, som drabbade Lusitania, var ett hårt slag för tyskarna. Jag anser sannolikt att utgången var fullkomligt oväntad, och detta på följande grunder: om någon sjöofficer eller skeppskonstruktör tillfrågats om vad som skulle hända detta fartyg därest det torpederats hade, därom är jag förvissad, flertalet sagt, att Lusitania skulle ha flutit flera timmar och att, då torpederingen skedde nära kusten, fartyget kunde ha satts på land. Jag har aldrig för min del trott att tyskarna föreställde sig att fartygets sänkning skulle kosta människoliv.

Jag talar nu som en sjöman till sjömän. Skulle krigsläget ha varit det motsatta och hade vi varit i Tysklands ställe, och om vi trott att nederlag i kriget skulle betytt Tysklands herravälde över oss märk väl den saken då skulle också vi sänkt fartyg utan varning. (Manchester Guardian 4 maj och utförligare i Nation 25 april.)

Det särskilt upplysande härvidlag är dels det vidhållande av kritiserade uttalanden, som föreligger, dels det dubbla vittnesbördet om fakta och om moralnormer, som amiral Sims här avger. Men därtill kommer också, att det hela utgör ett nytt exempel på den sagolika otillförlitligheten av även de till synes mest och bäst bestyrkta fakta.

Ämnet är välbekant för Svensk Tidskrifts läsare, och världskriget var ju ett jättelaboratorium för masspsykologiska undersökningar. Till samlingen av fall kunna vi till sist ej underlåta att ytterligare foga några ur sir Basil Thomsons värdefulla bok Queer People. Där belyses bl. a. det klassiska ryktet om de ryska hjälptrupperna i England under kriget, varom sir Basil säger:

Jag påminner mig ha hört Mr. Asquith säga, att ur juridisk synpunkt och enligt reglerna för bevisning inför rätta har aldrig något faktum varit så absolut fulltygat som de ryska truppernas befintlighet i England. Deras landstigning i Leith, Aberdeen och Glasgow ha beskrivits av ögonvittnen, vilka också ha sett dem stampa snön från stövlarna och hört dem med hesa röster begära vodka i Carlisle och Berwick-on-Tweed. Ett vittne hade i Durham sett en rysk soldat sätta en automat i olag genom att stoppa in ett rubelmynt, och fyra soldater hade inkvarterats hos en dam i Crewe, som beskrev hur svårt det var att laga sådan mat, som passade för rysk smak. Jag har sedermera ofta undrat om icke allt detta hade sitt ursprung i någon anonym patriots önskan att hōja sina landsmäns förtröstan vid en tidpunkt, då missmod skulle ha varit ödesdigert, eller om gatans lösning är, att den egendomliga utstyrsel och gaeliska dialekt, som utmärkte höglandsregementet Lovat Scouts, var rysslegendens upphov.

« VorigeDoorgaan »