det af brotten mot folkrättsreglerna för krigföringen. Man kan, når sådana vittnesbörd som de hår återgivna framkomma, med Zolas berömda ord såga, att sanningen är på frammarsch.

Gruvstrejken Den långvariga gruvstrejk i Saarområdet, som avi Saarområdet. slöts den 13 maj, har haft stor betydelse genom att äntlgien draga inför den allmänna europeiska opinionens forum den skandalōsa regim, som upprätthålles i Nationernas förbunds namn och med dess myndighet. Det förefaller som om denna episod kan komma att få varaktig betydelse genom att väcka verksam opposition mot det hittills fullkomligt dominerande inflytande, som förbundets tillkomst i Versaillesfredens sköte utövat. Saar kommer då att för andra gången spela en märklig roll. Den ena avsevärda modifikationen, som vidtogs i fredstraktatens ursprungliga text, rörde Saarområdet, vars hela befolknings öde ju hade gjorts beroende av frågan om Tyskland. Ehuru områdets 650,000 invånare äro så gott som oblandat tyska, bestämde den ursprungliga traktattexten att Saar skulle införlivas med Frankrike, dărest Tyskland icke efter loppet av femton år mäktade i guld betala hela det värde, till vilket Saarområdets skadeståndsvis i Frankrikes ägo övergångna gruvor då kunde uppskattas. Denna situation skulle inträda, även om den i fredstraktaten föreskrivna folkomröstningen skulle visa att befolkningen ville kvarbliva inom sitt fädernesland! Att denna bestämmelse var undandold i slutraderna av en annexartikel, medan den mera synbara huvudartikeln i traktaten proklamerade folkomröstningen i den nationella självbestämningsrättens namn, är en symbol för det monumentala hyckleri, som präglar Versaillesfreden och som på denna punkt visade sig omöjligt att vidhålla. Här led Versaillesfreden sitt första direkta nederlag, och det ser nu ut som om Saar ännu en gång skulle komma att utöva en sådan desinficierande verkan.

Keynes första bok om freden ger i fjärde kapitlet några av de väsentligaste dragen av Saarfrågan. Den skarpa dom han där fäller och som utfylles av ett bitande vittnesbörd av Gustave Hervé, har sedan dess alltmer besannats under det helt och hållet franskinfluerade regemente, som Nationernas förbunds råd med komprometterande flathet låtit pågå. F. ö. må här blott hänvisas till Dillons bekanta bok, till kapitlet om Saar i Houses och Seymours >What really happened at Paris samt till Tardieus naivt uppriktiga La Paix, dår författaren meddelar en stor rikedom av sekreta dokument om de franska kraven, tydligen utan den minsta känsla för hur dessa te sig i andras ögon. Senast ha nya upplysningar framkommit i Bakers Woodrow Wilson and World Settlement, i vars register man bland de många sidhänvisningarna under Saar dock saknar en sådan till sid. 100 i vol. 2. Den på grundval av Wilsons sekreta papper skrivande författaren säger där mycket tydligt, att den ovannämnda bestämmelsen var ett av exemplen på det franska sekretariatets bedrägliga och planmässiga manipulationer med traktattexten!

Det är mot bakgrunden av en dylik förhistoria som den franske

presidenten i Saarområdets regeringskommission och hans verksamhet avteckna sig fullt harmoniskt. Här måste emellertid många föregående och högst karaktäristiska episoder förbigås och ett hopp tagas fram till den nu avslutade strejken.

Den började den 5 januari i år och omfattade alla Saarområdets gruvarbetare, 70,000 man och med familjerna inräknade utgörande bortåt halva befolkningen. Förhistorien är denna. Franska staten, som genom Versaillesfreden erhållit äganderätt till alla Saars gruvor, hade dessutom, bland andra medel för den penetrationspolitik, som drăpande karaktäriserats av Hervé, i fredstraktaten tillförsäkrats rätt att använda fransk valuta vid alla likvider i sammanhang med gruvdriften. Den dörr, som sålunda öppnades på glänt, skyndade sig Nationernas förbunds råd att slå upp på vid gavel i den för Saarregementet grundläggande rådsrapport, som den 10 februari 1920 vid rådets första arbetssession sanktionerades av herrar Balfour, Hymans, da Cunha, Bourgeois, Caclamanos, Ferraris, Matsui och Quinones de Leon i St. James' Palace i London ett aktstycke, som i allo präglas av Versaillesfredens anda. Dar proklamerades bl. a. direkt att nyssnämnda klausul i freden ›betyder intet mindre än införandet av den franska francen som Saarområdets mynt> en bestämmelse för vilken det icke lyckats Frankrike att vinna fredskonferensens gillande men som på nämnt sätt ändock insmugglades i fredstraktaten, varpå Nationernas förbunds råd genast lydigt gjorde resten. När nu franska staten 1921 började betala gruvarbetarnas löner i francvaluta, voro ännu varuprisen i Saarområdet ungefär desamma som de genomsnittliga tyska. Detta betydde stora förmåner för både franska staten och gruvarbetarna, men i den mån som det franska myntet vann spridning försvunno dessa fördelar, och den löneskala, som tidigare varit generös, blev snart mer än knapp. Når så Ruhrockupationen medförde ett nästan fullkomligt avstannande av trafiken mellan Saarområdet och det övriga Tyskland, stego priserna naturligtvis och nådde snart det franska prisläget. Numer äro de minst lika hōga som de i Lothringen rådande, och det var därför icke onaturligt, att Saarområdets gruvarbetare funno sina löner bōra närma sig de i Lothringens gruvor rådande.

Men de franska vederbörande delade ingalunda denna åsikt och kraven avvisades, varpå strejken följde. Det här klarlagda sammanhanget visar på vad sätt den franske regeringspresidenten Rault umgåtts med sanningen, när han talat om att strejken är av politisk art och härrör från agitation i samband med händelserna i Ruhr, en kvartssanning, som han med stor framgång tyckes ha serverat välmenande men lättrogna medlemmar av Nationernas förbunds råd.

Sådant är emellertid upphovet till den strejk, som föranlett regeringskommissionen för Saar att med tre röster av fem promulgera den numera världsberyktade provisoriska förordning», om vilken Asquith yttrade i underhusets debatt den 11 maj att man kan genomforska historien om Rysslands värsta tyrannvälde i Polen utan att finna ett mer vidunderligt utslag av despotisk lagstiftning eller något

mer stridande mot medborgarfrihetens mest elementära begrepp än denna ukas, vilken framställes inför världen som ett uttryck för Nationernas förbund.»

Hår må förbigås den serie av vrängda framställningar och direkta osanningar, med vilka monsieur le Conseiller d'Etat Rault motiverat denna ukas och försvarat den inför rådet, sedan det svenska rådsombudet dragit fallet under rådets skärskådande. Blott en må annoteras, nämligen hänvisningen till faran för sabotage och skadegörelse på franska statens dyrbara egendom, gruvorna. Samma skål har ju också åberopats för den mängd fransk militār, som i mycket tvivelaktig enlighet med Versaillesfreden förlagts i Saarområdet. Inga som hälst kraftåtgärder eller ukaser utan blott gruvarbetarnas moraliska ansvarskänsla har emellertid kunnat förhindra de lika lätt utförda som genomgripande sabotageåtgärder, som bestå i att allenast stoppa de i gruvornas djup befintliga pumpverken, utan vilkas funktionerande gruvorna fyllas med vatten. Pumpning uppifrån är ju ett oändligt mycket mer invecklat problem an pumpning nedifrån.

Allt har emellertid därvidlag gått väl icke tack vare utan trots monsieur Rault. Han har ostört kunnat roa sig med att spela Bobrikov. Den ukas, genom vilken Saars regeringskommission givit sig själv befogenhet att förbjuda vilket som helst offentligt möte utom valmöten, att upplösa vilken som som helst förening och att helt och hållet eller för viss tid förbjuda periodiska publikationer att utkomma eller att införas, ger ju stora möjligheter åt en nitisk man, som vill låta världen veta att Rättens nya världsordning äger försvarare. När förslaget till ukasen blev bekant och möttes av protester i Arbeiterzeitung, förbjöds denna att utkomma under två veckor. Den 15 mars förbjōdos flera tyska tidningar för ett halvt år och den franska L'Humanité för en månad. Den 20 mars drabbades Berliner Tageblatt av samma dom för en månad. Den 23 mars förbjöds Die Woche för ett halvt år brottet var att fotografier från Ruhr förekommo i den bekanta veckoskriften. Följande dag förbjödos Saarbrücker Zeitung och Saarbrücker Landeszeitung att utkomma nästa dag. De hade meddelat uppgifter från Ruhr.

Även under Bobrikovs glansdagar var Finland ett den lagliga ordningens paradis i jämförelse med den regim, som upprätthålles av regeringskommissionens majoritet: den franske regeringspresidenten, hans belgiske kollega och en dansk greve, vilkens mångåriga förbindelser med parisiska kapplöpningskretsar han har vistats nästan hela sitt liv i Paris och är gift med dottern till en fransk överste Bonaparte särskilt meriterat honom att bli chef för bl. a. hela skolväsendet i Saar. Om beskaffenheten av dessa herrars framfart behövas inga tyska vittnen höras: här kan hänvisas til artiklar i The New Statesman för den 5 och i Manchester Guardian för den 8 maj och i synnerhet till en artikelserie i den sistnämnda tidningen den 11-19 maj. De äro ytterligt komprometterande för M. Rault och indirekt för Nationernas förbunds råd, som nu i tre år tolererat och sanktionerat hans framfart.

I den ovan nämnda rådsrapporten, som utgör ett av den rådande regimens konstituerande dokument, fastslås t. ex. att regeringskommissionens ordförande bör vara fransman. Motiveringen hänvisar med naiv öppenhet uteslutande till de franska intressena, som därigenom befrämjas. Det nominellt opartiska Nationernas förbunds råd sanktionerade sålunda som den avgörande kvalifikationen för regeringskommissionens ordförande fransk nationalitet och därav följande förbindelser med

den franska regeringen, detaljerad kännedom om fransk administration, vilken, som varje annan förvaltning, är 'un mécanisme délicat et compliqué', samt genom den i hans nationalitet liggande garantien för ett gott samförstånd med Frankrike». Den värde rådsrepresentanten för Grekland, som föredrog ärendet å Venizelos' vägnar, förklarade sin åsikt vara att »den franske kommissionsledamoten ensam bland sina kolleger uppfyllde ces conditions essentielles», vilket rådet också enhälligt gillade med de följder som visat sig.

Slutligen höjde sig föredraganden, efter så förträffliga anordningars säkerställande, till de stora och ädla principernas rymder. En varning uttalades för att rådet skulle allt för närgånget intressera sig för regeringskommissionens ämbetsförvaltning: »rådet skulle därigenom riskera att neddragas och därigenom skada den höga och i någon mån avlägsna auktoritet, vilken rådet bör vårda som varande den högsta instansen». Det är något särskilt förtjusande i denna fras om det önskliga i att rådet håller sig un peu distante»! Och hela detta högst karaktäristiska dokument, som sannerligen förtjänar att framdragas ur glömskan, slutar med att förklara att

utnämnandet av regeringskommissionen för den stat, som bildats under Nationernas förbunds auspicier, är den första betydelsefulla åtgärd av förbundet, sedan det trätt ut ur teoriens värld och tagit levande gestalt. Denna regeringskommission utgör därför så att säga inkarnationen av de höga principer, som besjälat förbundets tillkomst och som skola leda dess kommande verksamhet.

Dessvärre ligger mycken sanning i dessa ord.

Diplomatiska förpost- Maj månad har varit de diplomatiska förpostfäktningar i skade- fäktningarnas tid i skadeståndsfrågan. Tyskståndsfrågan. land avgav den 2 maj sitt första förhandlingsanbud, och detta besvarades den 6 maj av en strāv fransk-belgisk avslagsnot och därefter den 13 maj av i formen rätt kärva, men dock till nya förhandlingsförsök uppfordrande noter från England och Italien. Dagarna kring månadsskiftet formulerade tyska regeringen sitt förhandlingsanbud nr 2, och redan innan detta avlämnats, har Belgien igångsatt en aktion för att hindra en återuppreping av den tyska anbudsnotens besvarande i två grupper med åtföljande vidgning av remnorna i det interallierade blocket. Under maj månad har franska regeringen även genom den upprörande domen över Kruppdirektōrerna och avrättning av en för attentat mot järnvägstrafiken dōmd tysk skärpt sin vid Ruhr tillämpade skrämseltaktik, varjāmte några dagars Ruhrdebatter i franska deputeradekammaren ytterligare understrukit det parlamentariska stöd Poincaré alltjämt kan påräkna för

sin våldspolitik.

Nämnas därjämte de allvarliga kommunistoroligheter, vilka länge förutsagda hemsōkt några av Ruhrområdets industristäder, så har det väsentligaste utdragits ur maj månads krigsnyheter från Ruhrfronten. Striden har alltjämt ställningskrigets grundkaraktär av uthållighetstävlan, men förpostfäktningarnas antal och intensitet ha tillräckligt ökats för att förebåda övergången till rörligare krigföring med större sammandrabbningar till en början på diplomatiska stridsfält.

utan

Den tyska anbudsnoten av den 2 maj var ett rätt klumpigt formulerat aktstycke. Den gav i onödan hugg på sig och underlättade den franska taktiken att bestrida dess innebörd av uttryck för en ärlig förhandlingsvilja. Man erinrar sig ovillkorligen centralmakternas av tysk diplomati avfattade fredsförhandlingsanbud i december 1916, som led av liknande formuleringsbrister, ägnade att underlätta ett avvisande svar. Den gången var det väl hänsyn till högsta krigsledningen, som åt förhandlingsanbudet gav dess ihåliga segrareton. Nu tyckes det att dōma av en antydan i tyska riksdagen av socialdemokraten Hermann Müller - ha varit påverkan på regeringen från tysk-nationella folkpartiet som vållat en del olämpliga uttryck. Främst märkas då det starka betonandet av det passiva motståndet såsom en av regeringen beroende faktor och grumligheten i den passus, vilken betecknade Ruhrområdets utrymning inom kortaste frist såsom de föreslagna förhandlingarnas utgångspunkt, trots att tidigare från auktoritativt håll betygats, att utrymningen var ett av förhandlingarnas slutmål och att förhandlingar sålunda kunde komma till stånd att fransmännen dessförinnan gjort några utfästelser i utrymningsfrågan. Även vid uppräkningen av förutsättningarna för det tyska skadeståndsprogrammets förverkligande saknade man den smidighet, som berörandet av så ömtåliga frågor bort kräva, när det gällde att bana väg för allmänna skadeståndsförhandlingar med utsikt till uppnående av samförstånd. Däremot voro grundtankarna i själva skadeståndsanbudet tvivelsutan sunda och rimliga. Man erbjöd en totalprestation, som man ansåg sig kunna komma ut med, man pekade på ett internationellt lån som genaste vägen att skyndsamt skaffa Frankrikes och Belgiens hårt anlitade statskassa nodig förstärkning, och man utfäste sig att som säkerhet för detta lån tillhandahålla speciella garantier, innebärande att die gesamte deutsche Wirtschaft > skulle indragas i garantiapparaten. Det franska kravet på trygghet> mot den värnlöse grannens befarade anfall på världens starkaste militärmakt sökte man tillmötesgå genom förslaget om ett tysk-franskt avtal om alla på diplomatisk väg olösbara tvistefrågors hänskjutande till fredlig internationell behandling, de rättsliga genom skiljedom, övriga genom förlikningsförfarande efter de på ententehåll ofta prisade s. k. Bryantraktaternas mönster. Och i sista hand föll man, i händelse av oenighet om vidden av Tysklands genom Ruhraktionen försvagade prestationsförmåga, tillbaka på amerikanske utrikesministerns projekt om hela skadeståndsfrågans hänskjutande till en av varje politisk inverkan oberoende internationell fackmannakommission.