Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

sin våldspolitik.

Nämnas dārjämte de allvarliga kommunistorolighehemsōkt några av Ruhrområdets

-

ter, vilka länge förutsagda industristäder, så har det väsentligaste utdragits ur maj månads krigsnyheter från Ruhrfronten. Striden har alltjämt ställningskrigets grundkaraktär av uthållighetstävlan, men förpostfäktningarnas antal och intensitet ha tillräckligt ökats för att förebåda övergången till rörligare krigföring med större sammandrabbningar till en början på diplomatiska stridsfält.

-

Den tyska anbudsnoten av den 2 maj var ett rätt klumpigt formulerat aktstycke. Den gav i onödan hugg på sig och underlättade den franska taktiken att bestrida dess innebörd av uttryck för en ärlig förhandlingsvilja. Man erinrar sig ovillkorligen centralmakternas av tysk diplomati avfattade fredsförhandlingsanbud i december 1916, som led av liknande formuleringsbrister, ägnade att underlätta ett avvisande svar. Den gången var det väl hänsyn till högsta krigsledningen, som åt förhandlingsanbudet gav dess ihåliga segrareton. Nu tyckes det att döma av en antydan i tyska riksdagen av socialdemokraten Hermann Müller ha varit påverkan på regeringen från tysk-nationella folkpartiet som vållat en del olämpliga uttryck. Främst märkas då det starka betonandet av det passiva motståndet såsom en av regeringen beroende faktor och grumligheten i den passus, vilken betecknade Ruhrområdets utrymning inom kortaste frist» såsom de föreslagna förhandlingarnas utgångspunkt», trots att tidigare från auktoritativt håll betygats, att utrymningen var ett av förhandlingarnas slutmål och att förhandlingar sålunda kunde komma till stånd utan att fransmännen dessförinnan gjort några utfästelser i utrymningsfrågan. Även vid uppräkningen av förutsättningarna för det tyska skadeståndsprogrammets förverkligande saknade man den smidighet, som berörandet av så ömtåliga frågor bort krāva, när det gällde att bana väg för allmänna skadeståndsförhandlingar med utsikt till uppnående av samförstånd. Däremot voro grundtankarna i själva skadeståndsanbudet tvivelsutan sunda och rimliga. Man erbjöd en totalprestation, som man ansåg sig kunna komma ut med, man pekade på ett internationellt lån som genaste vägen att skyndsamt skaffa Frankrikes och Belgiens hårt anlitade statskassa nödig förstärkning, och man utfäste sig att som säkerhet för detta lån tillhandahålla speciella garantier, innebärande att die gesamte deutsche Wirtschaft> skulle indragas i garantiapparaten. Det franska kravet på trygghet> mot den vårnlöse grannens befarade anfall på världens starkaste militärmakt sökte man tillmötesgå genom förslaget om ett tysk-franskt avtal om alla på diplomatisk väg olösbara tvistefrågors hänskjutande till fredlig internationell behandling, de rättsliga genom skiljedom, övriga genom förlikningsförfarande efter de på ententehåll ofta prisade s. k. Bryantraktaternas mönster. Och i sista hand föll man, i händelse av oenighet om vidden av Tysklands genom Ruhraktionen försvagade prestationsförmåga, tillbaka på amerikanske utrikesministerns projekt om hela skadeståndsfrågans hänskjutande till en av varje politisk inverkan oberoende internationell fackmannakommission.

Brådskan med den fransk-belgiska svarsnotens avlämnande och dennas barska innehåll kunde ej undgå att framkalla allvarliga tvivelsmål, huruvida Poincaré verkligen önskar en skadeståndsuppgörelse med det nuvarande Tyska riket. Lord Curzon har i överhuset lämnat intressanta upplysningar om franska regeringens påfallande iver att undvika interallierade förhandlingar om ett gemensamt svar. Brittiska regeringen hade önskat ett dylikt i skadeståndsfrågan, enligt Curzons försäkran med full frihet för Frankrike och Belgien att, om de så funno lämpligt, särskilt för sig lämna svar i de frågor, som direkt anginge Ruhrockupationen. Curzon tillade, att brittiska regeringen ›hade skäl att tro, att denna uppfattning delades av några av dess allierade» (pluralformen måste betyda Italien och Belgien), men då kom plötsligt ett officiellt meddelande, att Frankrike och Belgien redan uppsatt ett för dem båda gemensamt svar. Och detta meddelades brittiska regeringen först samtidigt med upplysuingen, att svaret 24 timmar senare komme att tillställas Tysklands diplomatiska representanter i Paris och Bryssel, alltså utan möjlighet för brittiska regeringen att påverka svarets innehåll ens i de punkter rörande skadeståndet, dār Englands intresse är lika obestridligt som Frankrikes och Belgiens. Brittiska regeringen, som enligt Curzon beklagade detta stegs onōdigt brådstörtade karaktär», skyndade då att samråda med den italienska, och bägge avlāto i sak inbördes likartade separata svarsnoter, beklagande det tyska anbudets otillräcklighet, men uppfordrande till framställande av ett nytt. Poincarés behandling av Londonkabinettet i denna fråga erinrar onekligen om greve Berchtolds olycksaliga taktik i juli 1914 att låta Berlin få del av ordalydelsen av hans ultimatum till Serbien först när det redan var färdigt att avlämnas. Det vore att hoppas, att analogien stannade där och att brittiska regeringen i fortsättningen ej med Bethmann-Hollwegs sorglösa flathet läte sig tagas i slāptåg av en samförståndsfientlig förbundsbroder.

Den fransk-belgiska svarsnoten till Tyskland har en betänklig likhet med Poincarés söndag efter söndag grammofonmässigt upprepade krigsmonumentsinvigningstal med deras skorrande biklang av hatsång. Några positiva bidrag till skadeståndsdebatten innehöll den knappast. De tyska anbuden förklarades löjligt otillräckliga, om reducering av Frankrikes och Belgiens andel i de allierades år 1921 av Tyskland erkända krav (på 132 milliarder guldmark) kunde ej bli tal, den tyska noten gjorde intryck av »systematisk revolt mot Versaillestraktaten», denna traktat gåve Frankrike och Belgien full rätt till de fredliga sanktioner de vidtagit vid Ruhr »utan den minsta våldshandling»; därigenom erhållna panter ämnade de endast lämna ifrån sig i mån av verkställda tyska inbetalningar. Några tyska förslag kunde över huvud ej upptagas till prövning, så länge det passiva motståndet vid Ruhr fortfor.

Lord Curzon anslog i sin svarsnot andra toner, fastän även de allt annat än milda. De tyska förslagen förklarades ha framkallat stor besvikenhet. De understego ju den moderata summa» brittiska regeringen föreslog vid Pariskonferensen i januari och giordes dessutom

beroende av en serie internationella lån, vilkas framgång måste anses i hög grad spekulativ». Vidare preciserades ej arten av de erbjudna garantierna. Emellertid ville brittiska regeringen dock i den tyska noten spåra vissa tecken till tysk villighet att allvarligt anstränga sig att fylla sina skadeståndsförpliktelser, och Berlinregeringen fick därför en maning att ompröva och vidga sina förslag, så att de kunde godtagas som grundval för fortsatt diskussion. Vid dessa nya förslags framställande borde emellertid tyska regeringen undvika alla irrelevanta och omtvistade frågor, med vilket överlägsna uttryck Curzon förmodligen avsåg tvisten om Ruhraktionens fördragsenlighet och det passiva motståndet.

Mussolinis samtidigt avlämnade not följde i stort sett Curzonnotens grundlinjer, men var därutöver formligen genomdränkt av traditionell italiensk sacro egoismo. Detta framträder särskilt i det stora utrymme noten (med faktisk adress till London snarare än till Berlin) ägnar åt Italiens intresse av att de interallierade skuldernas problem löses samtidigt med skadeståndsproblemet. Mussolini gladde för övrigt fransmännen med att i sin not ej blott som Curzon efterlysa konkreta tyska uppgifter om lånegarantier utan därutöver även sådana om panter, och det brittiska erkännandet av en spirande tysk betalningsvilja ersattes här med ett beklagande av att den tyska noten kunde >stárka en åsikt, som har vissa anhängare›, nämligen åsikten, att Tyskland under inflytande av vissa inrepolitiska strömningar sökte undandraga sig sina egna förpliktelser». I övrigt följde den italienska noten det brittiska mönstret och utmynnade liksom detta i en farbroderlig uppmaning till tyska regeringen att taga nya tag och snart framställa förslag, vilka genom sitt innehåll och sin precisering synas ägnade att av kungliga regeringen tillsammans med dess allierade underkastas en prövning med utsikt till positivt resultat».

Det är dessa nya tyska förslag rikskansleren Cuno, när detta skrives, som bäst sysslar med att söka få till stånd och vilka denna gång åtminstone tyckas kunna påräkna samfälld interallierad prövning. Åtminstone upplysa även franska tidningar, att ett huvudsyfte med de belgiska ministrarna Theunis' och Jaspars möte med Poincaré vore att förbereda interallierade förhandlingar om ett gemensamt positivt skadeståndsprogram. Att det gnisslat en smula t. o. m. mellan Frankrike och drabantstaten antyder Auguste Gauvain genom några ord om > beklagliga missförstånd», som de båda belgiska statsmännens meningsutbyte med Poincaré säkerligen skulle skingra, och ett av dessa missförstånd säges ha bestått i belgiska farhågor för att franska regeringen vid Rhen skulle gynna vissa »vittutseende projekt» av rent politisk innebörd. När sådana misstankar kunnat uppstå i Bryssel, må det vara tyskarna förlåtet, om de icke av Poincarés försäkran i kammaren, att exempelvis Dariacs beryktade rapport varit ett regeringen ovidkommande privatarbete», låta övertyga sig om att Frankrike vid Rhen och Ruhr och Saar ej söker något annat än betalning och trygghet. Vad detta andra borde vara, därom får man upplysning förutom hos Dariac även i tidningsartiklar sådana som general

Castelnaus i Écho de Paris, där läsekretsen tillropas: Nous tenons le gage... et le bon! Detta triumfrop - föregånget av en glödande skildring av Ruhrområdets rikedomar och av att även Rhenlandet inbegreps i de Frankrike på obestämd tid tillkommande >panterna> ställes av den politiske generalen främst till dem, vilkas oskuldsfulla själ kunde riskera att grumlas av de krokodiltårar, som gjutas över våra grannars nōd av ligor av mätta neutrala eller obotfärdiga défaitister». Ruhr är, skriver han i en annan artikel, >huvudkrigsskådeplatsen i denna ekonomiska kamp, som genom tyskarnas förvållande kommit att upplysas av det rōda skenet från tragiska och blodiga episoder» och där Frankrike ār säkert om att i morgon vinna freden liksom det i går vann kriget», nämligen om fransmännen förbli eniga, energiska och ihärdiga och utan barnslig känslosamhet liksom utan falsk blygsamhet veta att inför Ruhrbefolkningens blickar utveckla sina enastående maktmedel». Castelnau överträffas i karska ord naturligtvis av mån som Daudet och Maurras, vilka öppet orda om invasionen över Main till Berlin› och om att vi få ej hindra Tysklands självmord, även om dess kadaver skulle förpesta världen. Dylika tankegångar vidkänner sig naturligtvis icke den franska regeringen; det är betänkligt nog att de spåras hos inflytelserika politiska grupper, vilkas parlamentariska stöd den har svårt att undvara.

Sina enastående maktmedel utvecklar för övrigt redan nu denna regering inför Ruhrbefolkningens blickar utan det puérile sensiblerie, för vilket general Castelnau varnade. Fransk militärrättskipning, vårdig Dreyfusprocessens traditioner, fick denna befolkning skåda vid rättegången mot Kruppdirektörerna och driftrådsledamoten Müller, där den schweiziske försvarsadvokaten maître Moriaud förgäves påvisade, att Krupp von Bohlen varken direkt eller indirekt deltagit i de konferenser, vilka fingo gälla för en komplott mot den allmänna ordningen, och fick sin dom till 15 års fängelse stadfäst i högre instans, ehuru Moriaud framhöll, att fransk militärstraffprocessordning, som här skulle tillämpas, ej kände längre fängelsestraff än 5 år. Vrākandet, med 4 dagars frist, av fru Bertha Krupp från hennes barndomshem Villa Hügel, är en annan kraftåtgård av liknande moraliskt> värde. Och den som misstror tyska eller neutrala vittnesbörd om huru den franska, enligt Castelnau av idel bonhomie kännetecknade militären beter sig i Ruhrområdet kan i den sedan lord Northcliffes tid som kemiskt ren från tysk propaganda tillräckligt kända Times läsa vad den engelska, kväkarsamfundet tillhörande sjuksystern Edith M. Pye berättar om sina besök i Essen hos familjer, där husfadern eller barnen buro ärr från sin bekantskap med franska ockupationsmetoder eller där en barnsängskvinna med sitt tre dagar gamla barn fått över sig en vräkning med tre dagars frist, därför att hon var gift med en polisman, som utvisats för vägran att göra honnōr för någon medlem av ingenjörskommissionens militära skyddsvakt. Miss Pye, som i 4 år verkat i Frankrike som föreståndarinna för ett sjukhus för mödrar från de krigshärjade provinserna, torde stå över alla misstankar för partiskhet mot fransmän och för tyskar. Hon under

skriver ej den officiella franska tesen om det passiva motståndet som en konstlad regeringsprodukt, utan skriver om Ruhrarbetarna, att de hålla fast vid sitt ideal av passivt motstånd, styrkta av en skymt av hopp om att de, om de förmå hålla ut till slutet, skola uträtta något ej blott för Tyskland, utan för världen, ty de skola då visa, att det finnes något större än väpnad styrka».

1500-talets skånska borgbyggen.

Gustaf Upmark d. a. och Arthur Hazelius torde väl kunna betraktas som fäder till vår tids storslagna arbete för att tillvarataga och vetenskapligt studera svenska kulturminnen. Oscar Montelius visade, att en ingående kännedom om längst förgångna tiders historia och liv kan nås utan litterära urkunder, genom ett skickligt studium av epokens konkreta föremål. Hazelius och Upmark d. a. insågo, att denna breda föremålskunskap var lika viktig även för tider senare än de förhistoriska och de igångsatte det samlar och forskararbete, som i dag blomstrar rikare än någonsin. Det vetande, som framkommit på den svenska byggnadskonstens fält sedan Upmarks tid, är imponerande. Samlingsverket Sveriges kyrkor är helt visst det störst anlagda försöket att nå kunskap om svensk äldre byggnadskultur, men vid sidan därav stå Arkitekturföreningens uppmätningssamlingar, Gamla svenska städers samlingar av borgerlig bebyggelse, ett flertal byggnadshistoriska stadsmonografier, en rad av arkitekturhistoriska specialarbeten, Nordiska museets byundersökningar, Svenska slott och herresäten, verk efter verk, som behandla olika skeden och arter av den svenska byggnadskonsten. I främsta ledet bland dessa verk står det nu slutförda, av professor August Hahr utgivna arbetet Skånska Borgar.

Professor Hahr, som ägnat en stor del av sin vetenskapliga kraft åt att genomforska vårt 1500-tals intressanta byggnadshistoria, brytningstiden mellan medeltidens fasta, starka byggnadstradition och renässansens konstnärliga och rika byggnadskultur, har här med hjälp av en stab yngre forskare och arkitekter genomplöjt det även i arkitektoniskt avseende oerhört bördiga skånska slättlandet och i en rad sakligt och vederhäftigt gjorda beskrivningar, i utmärkta fotografireproduktioner och i utförliga uppmätningsritningar presenterat de imposanta och märkliga skånska borgbyggena.

En del medeltid gömmer sig i mången borg, men det stora beståndet utgöres dock av rena 1500-talsbyggen, renässansborgar om man så vill, men med Medeltidens hela robusta kraft och fortifikatoriska allvar i sin uppsyn. Samtidigt med att högrenässansen blommar i hela sin festliga marmorprakt i Italien, bygger man ännu fästningstorn och metertjocka murar i Skåne. Även om en eller annan dekoration påminner om tidens nya mod, är dock kärnan icke mycket förändrad sedan medeltiden. Det är, som Hahr framvisar, en synnerligen intressant utveckling, som tecknas av dessa borgplaner under 1500-talets lopp. Endast motvilligt giva borgarna efter för de nya kraven på bekvämlighet och öppenhet; på olika sätt

« VorigeDoorgaan »