Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

vattuman.

DAGENS FRÅGOR

Stockholm 28 7. 1923.

Vågmästaren blev Äntligen har något inträffat - utropade redaktōr von Zweigbergk som festtalare vid den beryktade genombrotts » banketten på Grand Hotel hösten 1911 med anledning av Staaffs andra ministar bildning. Detta stora ögonblick i nationens liv var länge väntat. Det måste komma enligt utvecklingens » lag, såsom uppenbarat blivit i Verdandis darwinistiska småskrifter. Var fritänkarnes trosvisshet på denna punkt dogmatiskt stark, var deras personliga otålighet icke mindre. Under åren 1906-1911 rörde sig svensk politik uteslutande om vänsterns kamp mot hr Lindmans > Estrupiat».

Nu, tolv år senare, är det liberala partiets sprängning ett fullbordat faktum. På nytt har något inträffat», vilket denna gång var lika säkert förutsett som 1911 års triumf. Dödskampen har varit så långvarig, att man torde kunna säga, att den slutliga kollapsen för de flesta partimedlemmarna kommit som befriaren från en ohållbar position.

Den gamla Frisinnade Landsföreningens frånfälle är ingen tillfäl lighet, som framkallats av politisk otur eller personliga rivaliteter, vilka dödsorsaker eljest icke äro sällsynta inom det irrationella samhällslivet. Det har samma naturliga anledning som ålderdomsavtyningen för människan. Partiet har fyllt sin uppgift som demokratiens banbrytare inom vår politiska värld och nått sitt mål: den allmänna och lika rösträttens genomförande vid val till alla representativa församlingar. Efter 1918 års fredliga författningsrevolution förverkligades de frisinnades program t. o. m. över hōvan, och därmed var deras roll som samlad borgerlig vänster för alltid utspelad.

>Höger och vänster» voro överallt i Europa författningsstridernas klassiska protagonister. Hr Staaff gav 1906 parollen: folkmakt eller herremakt skall råda i Sveriges land, och därvid kunde han räkna på en mäktig samling med socialdemokratien som pålitlig flygelman åt ena hållet och med ett inflytelserikt anhang långt in i det storborgerliga lägret. Dess borgerliga del i riksdagen förenades år 1900 av Sixten von Friesen till Liberala Samlingspartiet, som ett par år senare fick sin partimaskin i Frisinnade Landsföreningen. Bygger socialdemokratien som parti på fackföreningsrörelsen som indelningsverk, så utgjorde nykterhetsorganisationerna Landsföreningens fundament. Partiets heterogena sammansättning ur bildnings- och klassynpunkt var från början uppenbar. Frireligiösa och förbudsvänner gingo samman med stadsradikalismens förgrundsfigu

[ocr errors]

rer från sins emellan så olikartade kulturepoker som 80-talet» och > 90-talet >. Den idisslande harens bekännare och den bigotte katoliken greve Raoul Hamilton hand i hand med Knut Wicksell och Hjalmar Öhrvall; hr C. G. Ekman arm i arm med Ellen Key! Det var dråpligt att skåda, huru Nietzscheaner på Åreskutan svärmade för det svenska småfolkets krav på samhällets nivellering. Karl Staaff förstod mycket väl dessa motsättningar. Det måste också sägas, att på den tiden hade partiet i honom en verklig hövding senare har det fått nöja sig med åtskilliga landshövdingar. Staaff insåg att nykterhetsfolket såsom väljarmassa var partiets bärande element och att förbudskravet ur ideell synpunkt skulle som kampmål en gång avlösa den genomförda författningsreformen. I sin uppseendeväckande bekännelse i Immanuelskyrkan i juli 1913 förlade också Staaff partiets tyngdpunkt till förbudsflygeln. Herrar Ekman och Kvarnzelius kunna också åberopa sig på honom gent emot de stadsliberala dissidenterna under hr Edéns ledning.

Partichef efter Staaffs död 1915, har hr Edén under de sista åren uppbjudit hela sin obestridliga dialektiska och taktiska begåvning för att hålla ihop det söndrade partiet. För den skull lät han som bekant införa t. o. m. en sådan betänklig sak som referendum i vår författning, i beräkning att en folkdom mot förbudet skulle nōdga dess anhängare inom partiet till större moderation. Motsatsen blev emellertid fallet. Jämnt nio månader efter den 27 augusti 1922 följde partiets sprängning den 27 maj 1923 just på förbudsfrågan. De ledande inom de båda lägren hade tydligen i det längsta sökt undvika en sådan utgång, hr C. G. Ekman icke mindre än hr Edén. Båda voro beredda att som sista räddningsmedel påtaga sig regeringsansvaret i förhoppning att dymedelst slå ett tunnband om rämnorna. De stodo nämligen båda i gemensam reserv, därest hr Trygger skulle hava misslyckats med sin ministärbildning. Men ytterlighetselementerna drevo på från båda hållen.

Förbudet och frireligiositeten hava visserligen spelat stor roll vid schismens uppkomst och fullbordan, men den omständigheten att det nya partiet, d. v. s. formellt den gamla Frisinnade Landsföreningen ty hr Edén kom i minoritet i sitt program förbigått förbudskravet visar, att detta, som så ofta dylika dogmer, mera har betydelse som symbol för bakomliggande intressen. Hr C. G. Ekman är åtminstone ingen läsartyp i vanlig mening, och landshövding Kvarnzelius torde numera i avseende på både förbud och religion tillhöra de mera ljumma. Men de āro typiska småfolks » representanter. Deras parti är ett uttryck för det förhållandet, att här i Sverige existerar en anglosachsisk folkrörelse, som i mera borgerligt än konfessionellt hänseende kan kallas lågkyrklig. I ekonomiska och sociala frågor, vilka numera efter författningsstridernas biläggande helt behärska det politiska slagfältet, är denna riktning mera samhällsbevarande och antisocialistisk än stadsradikalerna. Hr Edéns blockregering samman med socialdemokratien var i själva verket en nagel i ögat på det liberala småfolket, vilken starkt bidragit att försvaga

dennes ställning som partiledare. Fråga är, om ens Påbodas smidiga och populāra person på längden skulle räckt till för att överskyla de stora offer, som dessa element av partiet måste bringa vid skattestreckets slopande och 8-timmarsdagens antagande. Intet förutvarande liberalt statsråd tillhör heller Ekmanpartiet med undantag av en, nämligen d:r David Bergström, vilken ingalunda kan kallas ett lejon. Arbetslöshetsfrågans behandling under de senare riksdagarna visar också, att man på en sådan vital punkt, tack vare hr C. G. Ekman, kunnat räkna med den borgerliga samling, som under nuvarande förhållanden är den enda naturliga politiken. Desto osäkrare ställa sig däremot utsikterna beträffande försvarsfrågan. Här torde nykterhetspartiet komma att intaga eller rättare sagt fullfölja den destruktiva hållning, som dess representanter redan bundit sig vid i Försvarsrevisionen. Det var också hänsynen till dessa stämningar, som slutligen bestämde Staaffs ståndpunkt i försvarsfrågan 1913-14, och d:r David Bergström, hans forne krigsminister, lär därvid icke svika traditionerna.

Av de olika riktningarna torde endast Ekmanpartiet tillsvidare hava någon framtid för sig, fastän det mycket väl kan hända, att Svenska Morgonbladet och dess trogna snart kunna komma att finna många av de nya bröderna alltför kallsinniga gent emot sina älsklingsidéer. Ytterligare splittring är sålunda icke utesluten även på den kanten. På den stadsliberala sidan synes den däremot vara ohjälplig. Något så utlevat och kraftlöst som denna »liberalism står väl knappast att uppleta i vårt politiska liv. Hela dess praxis under senare år är ett enda förnekande av de liberala idéerna, som man av hat mot högern förrått åt den socialistiska arbetarrörelsen. Det är detta sorts ›frisinne», som Bismarck med rätta kallade » die Vorfrucht der Sozialdemokratie». Naturligtvis företer denna riktning ur kulturella synpunkter helt andra och mera tilltalande drag än Ekmanpartiet. Men kommer fosterlandet att hava någon glädje av denna högre bildningsnivå, då den t. ex. icke hindrar Dagens Nyheter och hr Eliel Löfgren att i försvarsfrågan sōka underbjuda hr Ekman och kokettera med sympatier för den socialdemokratiska linjen? Mycket hedrande. undantag härifrån givas visserligen; dock finnes anledning befara, att den nedärvda antipatien mot högern även framdeles kommer att sätta denna grupp i harnesk mot alla de moderatas numera så modererade ståndpunkter. Ty eljest bleve det ju borgerlig samling, och vad hade då Edénfraktionen för raison d'être? Ännu har emellertid denna grupp icke konstituerat sig. Organisationsarbetet pågår, och programsnickeriet, utöver de självklara fraserna om saklig, klassobunden o. s. v. politik, torde bereda vissa svårigheter. Det lär nog icke heller lyckas att förena vare sig de avfällingar, som från och med 1914 års försvarskris i allt talrikare skaror lämnat partiet, eller alla dem, som den 27 sistlidne maj vägrade hr Ekman tro och lydnad, under hr Edéns välborstade och av alla politiska dygder skinande cylinderhatt. Många riksdagsmän och ännu flera liberala organisationer hålla sig avvaktande; på sina håll synes man umgås med pla

ner på en liberal lantmannagrupp, som då skulle närma sig Bondeförbundet.

Det ser sålunda ut, som om den borgerliga terrängen mellan socialdemokratiens och högerns marker skulle uppfyllas av lika många sekter som gränsområdet mellan katolicismen och den protestantiska statskyrkan. Det kan tvistas, huruvida ett sådant tillstånd är till gagn eller ej för den röda resp. svarta Vatikanen. I förevarande fall hava våra socialister hastat att högljutt betyga sin tillfredsställelse över >> den borgerliga upplösningen». Hr Branting, som nog alltid innerst känt sig litet ensam bland de många proletärerna och för vilken den >> fruktbärande samverkan icke endast var en slug taktik utan också ett rent personligt behov, har också skyndat att erbjuda sin asyl åt de hemlösa. Dessa synas dock icke reflektera utan tyckas föredraga den öppna fattigvården framför socialdemokratiens stränga anstaltsdisciplin. Så mycket är emellertid säkert, att de socialistiska jubelropen hade varit vida segervissare, därest hr Branting i närvarande stund suttit vid makten. Då hade socialdemokratiens regering säkerligen framställts som den enda fasta punkten i svensk politik. Ingen har emellertid talat om, allra minst den blygsamma hōgern, att det liberala partiets sprängning medfört en motsvarande förskjutning av partilåget till hr Tryggers förmån. Denne skulle, liksom hr Branting, som bekant endast få regera efter det liberala mellanpartiets riktlinjer. Hår i landet kunde nämligen endast sådan politik bedrivas. Den liberale › vågmästaren» med monopol på den aristoteliska rätta mitten och med sina lösningar» ej efter det gyllene snittets regel, utan efter de statliga förlikningsmännens aritmetiska medium, har blivit en konturlös vattuman; allt vad frisinne» heter flyter, medan hr Edén är i sjunkande tillstånd. Ty vad är liberal politik i nuvarande stund? Var finnes nu rikslikaren? Medan de forna liberalerna tvista hårom, kommer hr Trygger att regera. Han ämnar tydligen därvid lägga sin politik så långt in på de gamla liberala ägorna, att både frisinnade och bondeförbundare komma att förlora fast mark under fötterna och sväva i luften. Det är den föga imponerande men sedan gammalt vid vissa lägen enda effektiva och framgångsrika politik, vars innebörd, då den en gång i tiden praktiserades av Disraeli, målande betecknades som knepet att stjäla kläderna för motståndaren, når denne befinner sig i badet. Det är den borgerliga samlingens politik. Tack vare vårens regeringsskifte har en god början blivit gjord, men företagets framgång är i hōg grad beroende på försvarsfrågans öde, vilket blir den stora frågan i svensk politik för den närmaste tiden — därest det hotande utrikesläget tillåter oss att i lycklig isolering vidmakthålla vår animerade träta om åskledarens bästa placering under pågående oväder.

>

Det ateruppvaknande intres- Inom den medicinska vetenskapen har set för medicinens historia. på senare tid kunnat iakttagas ett livligt nyvaknande intresse för medicinens historia, vilket är ägnat att ådraga sig uppmärksamhet jämväl från lekmännens sida. Denna vetenskap var

ännu i mitten av förra århundradet livligt omhuldad och hade en fullt erkand plats i det medicinska studie- och examensväsendet. Sålunda fanns tidigare i vårt land i viss mån en lärostol för detta, i det att bibliotekarien vid Karolinska institutet vid sidan av sin bokmannatjänst jämväl föreläste över medicinens historia, och detta ämne ingick ock som obligatoriskt examensämne i medicine kandidatexamen. Det väldiga uppsving, som de medicinska vetenskaperna erforo under senare delen av 1800-talet, kom emellertid att draga intresset mer och mer från detta s. a. s. humanistiska inslag i de medicinska studierna och att leda det åt annat håll. Som en yttre bekräftelse på detta kan nämnas, att ämnet vid den senaste medicinska examensreformen, 1907, helt borttogs som examensämne, efter att långe hava fört ett tynande liv som sådant. Liknande förhållanden hava varit rådande i övriga kulturländer. Emellertid kan man där som här skönja elt bestämt omslag. Intresset för denna vetenskap börjar tämligen

allmänt vakna igen.

-

ett

En god oversikt över ställningen i detta hänseende ger professor Ernst Nachmanson i Göteborg i ett föredrag på Svenska Lăkarsällskapet, som nyligen utgivits i dess Handlingar. Under jämförande studier av modern medicin har professor Nachmanson ägnat den antika medicinens historia ingående filologiskt arbete studium som förövrigt är känt för en vidare svensk läsekrets genom hans essay, Hippokrates och hans tid (anmäld i denna tidskrift 1922. Häft 1). I det nyss nämnda föredraget ger nu professor Nachmanson en skildring av det återuppvaknande intresset för medicinens historia i Europa under senare tid. Han uppehåller sig härvid mest vid förhållandena i de tyskspråkiga länderna Tyskland och Österrike vilka vardera hava en lärostol i ämnet, den ena vid universitetet i Leipzig, den andra vid universitetet i Wien. Lärostolen i Leipzig stödes av ett storartat institut för medicinsk historisk forskning med bibliotek, arkiv, museum och laboratorium för fotografering av handskrifter. Innehavarne av dessa lärostolar, Karl Sudhoff i Leipzig och Max Neuburger i Wien hava båda giort sig ryktbara genom sina omfattande och djupgående forskningar; den senare har bl. a. ingående sysslat med utforskandet av Swedenborgs vetenskapliga arbeten. Även i övriga länder har medicinsk-historisk forskning återupptagits; framförallt i Förenta Staterna ha goda insatser på sistone gjorts. I fråga om medicinsk-historisk verksamhet i vårt eget land under senare tid må erinras om de arbeten, som utgivits av Djurberg, Hult och Lennmalm, om professor Löwegrens stora Hippokratesöversättning, om Odenius' översättning av Celsus samt om den verksamhet, som utvecklats av Svenska läkaresällskapets medicinsk-historiska sektion och av Linnésällskapet. Linnésällskapet. Påpekas må ock professor

Robert Tigerstedts brett lagda översikt Medicinens historia. I sin artikel framhåller nu professor Nachmanson betydelsen av medicinskhistoriska kunskaper. Han belyser detta med exempel, varjämte han redogör för de străvanden, som funnits, och som nu åter börja upp träda för att indraga denna vetenskap i läkarutbildningen.

« VorigeDoorgaan »