Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

När man sålunda finner, hurusom betydelsen av medicinsk historisk kunskap och forskning mer och mer vinner erkännande, måste man verkligen också ställa sig den frågan, om det ej i själva verket var ett avgjort steg tillbaka i kulturellt hänseende, som togs, när man för ett tjugutal år sedan avskaffade denna vetenskap som examensămne för läkare. Det skäl, som föranledde att medicinens historia slopades att bristen på undervisning i ämnet gjort dess studium ytligt och humbugsmässigt förefaller en nutida bedōmare föga bärande. Det hade varit ett värdigare fullföljande av våra banbrytande traditioner i detta avseende, om man i stället sökt ombesörja tillfredsställande undervisning. Liksom man av teologen fordrar kunskap i religions- ock kyrkohistoria, av juristen i romersk rätt och rättshistoria, av naturvetenskapsmannen insikt i naturvetenskapernas historia, så bōr ock av läkaren fordras kännedom om hans vetenskaps utveckling. För den medicinske forskaren är det självklart, att en kort historik, torra namn och data ej förslå: konkret, för hans eget arbete lärorikt bōr redan utbildningen för honom ha tecknat äldre läkargenerationers arbete med samma problem som äro hans egna. För detta krāves en förnyelse av studiet av medicinens historia vid våra universitet. Och för läkaren i allmänhet vore ett studium av medicinens historia en maning till kulturellt intresse och till självbesinning, som ej heller borde saknas i den svenska läkarutbildningen. Vinsten skulle säkerligen mer än väl uppväga offret av tid och arbete.

En engelsk pro- Det är knappast en tillfällighet, att intresset för pagandaskrift för antikstudiet. medicinens historia i mycket haft en utgångspunkt

i studier av antikens läkekonst. Studier av medelhavsvärldens forntid äro på alla områden rikt bestämda att ge de centrala, allmānna problemen på en gång överskådlig konkret form och levande belysning. De grekiska städernas och befolkningstalens relativa obetydlighet, de försvinnande små områden, det där gäller, och på samma gång samhällsproblemens allmänna art och den snillrikhet, med vilken de upptogos och genomarbetades detta gör t. ex. de grekiska stadsstaternas utveckling till ett speculum vitæ humanæ, som mångsidigare forskning gjort alltmer klassisk, om man får taga detta i betydelse av tankeväckande, djupt mänsklig förebildlighet, ej endast i mera normgivande, formellt skolande syftning. Att framhāva det förra de allmänt mänskliga problemens sällsynt rika, snillrikt givna belysning som elt forntidens arv, ett arv från Hellas och Rom med ofrånkomlig betydelse för dagens liv och frågor, är syftet med en för masspridning avsedd litteraturförteckning, som nyligen utgivits i England: The Claim of Antiquity with an Annotated List of Books for those who know neither Latin nor Greek (Oxford 1922, 1 shilling. Det är endast ett litet häfte om trettio sidor, som därmed fogas till större skrifter med samma syfte, t. ex. den betydande essaysamlingen The Legacy of Greece (1921), som skall efterföljas av en motsvarande volym för Rom, med en inledning av Mr Asquit. Detta lilla hätte har emellertid genom sitt ändamål

och genom den överblick av popular engelsk antiklitteratur, som det ger, ett allmänt intresse, som synes motivera ett påpekande.

Den lilla skriftens både under- och övertitel ha väckt kritik. Det borde ha tillagts och ej franska eller tyska i undertiteln, anmärktes från ett håll med tydlig kritik mot den språkliga begränsningen vid förteckningens bokurval boklistan innehåller några tyska och franska standard works i översättning men huvudsakligen engelska arbeten. Begränsningen till engelskt språk är emellertid självklar med hänsyn till bokens syfte att för vidast möjliga kretsar i England visa vägen till kunskap om antika författare, antik konst, historia, kulturhistoria. Ett särskilt intresse har bokförteckningen vunnit för oss genom sin begränsning. Den ger en samlad bild av vad som i England kan bjudas en större läsekrets av översättningar och arbeten över grekisk och romersk litteratur, religion, social utveckling, historia. Så gott som på alla dessa områden finner man i den hänvisningar till lätt begripliga, otvunget skrivna och konkreta framställningar, till arbeten som synts särskilt ägnade att väcka intresse och föra vidare i de studier av antiken det lilla propagandahäftet vill verka för med skäl som bäst kunna sammanfattas med några dess egna ord i anslutning till John Stuart Mill's berömda omdöme om grekerna som >the beginners of nearly everything of which the modern world

makes its boast>:

A man who knows nothing of Greece goes to his grave knowing nothing of one of the greatest literatures of the West, and of the nation which created not only almost every literary form that we use, from drama to history, from the sermon to the novel, but also the scientific study of nature and man: he misses some of the profoundest thought about human nature and the problems of social and political life.

>

The Claim of Antiquity visar verkligen på litteratur, som är särskilt ägnad att styrka detta. Varför då denna sentimentala titel, varför ropa gamla kläder›, frågar en kritiker i Times, då man vill sprida något, som ej åldern utan den oförminskande aktualiteten ger elt hittills oförvanskat värde? Nekas kan ej att den frågan är mer i den moderna engelska antikvetenskapens egen anda än bokförteckningens titel. Något sentimentalt estetiserande har alltför ofta vidlådit propagandan för antikens språk och litteratur överhuvud. Det klassiskt sköna i förebilden har betonats på skuggsidornas bekostnad; det stora historiska innehållet, växlingarna, lösningarna av samhällsproblemen och misslyckandena inför dem allt detta har alltför ofta ställts åt sidan. Inför vissa epoker ter sig detta särskilt klart. Följ t. ex. den engelska bokförteckningens litteraturhänvisningar för hellenismens historia: det är något av stor upptäckt i den nyare forskning de peka på, det må nu gälla refererande arbeten eller förstahandsundersökningar. Vilket fördjupat historiskt intresse får ej detta stora kapitel av Medelhavsländernas historia, om bakom hovskandalerna och de medryckande fälttågen, som våra källor med förkärlek ställa i förgrunden, om bakom dem och akademierna, de lärda skalderna, bakom konstens barock och rokoko den stora grekiska utvandringen och

stadsgrundningen ända bort till Indiens grāns få tråda fram och skildras med insikt och verklighetssinne. På engelskt språk finnes det må The Claim of Antiquity vid sidan av sitt inhemska propagandasyfte även utom England tjäna till att framhålla en antiklitteratur som på ett lyckligt sätt förenar just insikt och verklighetssinne och som förbinder lugnt omdöme med livlig, behaglig och klar form.

[ocr errors]
[ocr errors]

Den engelska klassiska bildningen är ofta omtalad som en omstridd, tidsōdande lyx och någon gång förbunden med minnet av lyckade populāra citat. Den styrka som detta utsträckta studium av allmän art ger åt den engelska studentens självständiga omdöme ligger emellertid i öppen dag och borde ej förbises. Vi tro att varje svensk student, som arbetat tillsamman med engelska studenter med full utbildning, skall hålla med dārom. Alldeles öppen kan här frågan lämnas vilket som är att föredraga: detta allmänna, skolade omdōme eller den tidigare specialisering efter mångläseri på nederstadiet, som på andra håll eftersträvas. Men inför denna fråga må det besinnas, vad antikstudiet utöver sitt formellt skolande inflytande verkligen har att ge av väckande stora tankar och utsikter över konstnärliga, samhälleliga, filosofiska problem. Och här kan för insikten om det verkliga innehållet i den klassiska bildning, åt vilken engelsk ungdom ägnar mycket av sin tid, ånyo och till sist även hänvisas till bokförteckningen i The Claim of Antiquity. En fallen Den revolution, som i mitten av juni helt hastigt och utan diktator. större svårigheter gav Bulgarien en ny regering, torde knappast få några omedelbara följder, som sträcka sig utanför landets egna gränser. En regering har efterträtt en annan genom en något mindre lugn procedur än den normala. De nya männen komma åtminstone till en början att utåt följa samma kurs som de gamla, därtill drivna av det yttre tvångsläge, vari Bulgarien försatts av de allierade genom freden i Neuilly. Det hela inskränker sig således till en rent inre bulgarisk kursomläggning, som knappast kan väcka något större intresse. Dock förtjänar den nu störtade regimen en hastig återblick, då den utgör ett originellt inslag i den väv av osunda styrelseformer, som i världskrigets spår på olika håll fungerat.

Alexander Stambuliski, som sedan hösten 1919 hållit de bulgariska regeringstyglarna i ett till synes allt fastare grepp, gällde till helt nyligen såsom en av de få starka männen i denna de svaga personligheternas tid. Han skildrades som en man med självständiga synpunkter och sunt omdöme, och han prisades som den gudasände, som skulle föra Bulgarien ut ur dess svårigheter. Försäkringar gåvos, att hela landets befolkning som en man stod bakom honom. Källorna till alla dessa panegyriker förefunnos i ententepressen, och förklaringen var enkel. Stambuliski kom till makten genom det hänsynslösaste kryperi för de segrande makterna. 1918 bidrog han kraftigt att bryta Bulgariens motståndskraft. Han begav sig till fronten och lyckades få en del av armén hemsänd för att störta konung Fer

Han

dinand och dennes rådgivare. En tid därefter ledande minister, påyrkade han ivrigt fullständig underkastelse, ånger och bot för att därigenom väcka fiendernas sympatier och av deras nåd och barmhärtighet få mottaga belöning i form av mildrade fredsvillkor. kunde åberopa, att han på det allvarligaste avrått konung Ferdinand från att deltaga i världskriget på Tysklands sida. Han hade 1915 besökt monarken och i tydliga ordalag förespått honom hans kommande öde att förlora sin tron, om han förenade sig med tyskarna. Lönen härför blev fängelse under större delen av krigstiden. Stambuliski må ha drivits av personliga hämndkänslor eller ej, när han frigiven bedrev sina manipulationer vid krigets slut. Säkert är, att han missräknade sig på värdet av den inställsamma självuppgivelse, som karaktäriserade hans förhållande till segrarna. Liksom den beryktade tyske politikern Eisner genom sitt naiva krav på en tysk syndabekännelse sökte finna vägen till segrarnas ädelmod och till sin förvåning fann, att det enligt hans mening oskyldiga tyska folket och icke endast dess gamla ledare betraktades som fiender, av vilka det gällde att pressa ut det yttersta, fick Stambuliski erfara, att icke ens det kraftigaste avståndstagande från krigspolitiken kunde hjälpa honom. Hans lön i freden blev den minsta tänkbara. Hans entrāgna försök att få det halva löftet om en bulgarisk hamn vid Egeiska havet till skänks förblevo fåfänga.

Ententemakternas belåtenhet med den undfallande mannen växte, ju mer Stambuliski befäste sin utrikespolitiska kurs, framför allt genom försök att närma sig den gamle serbiske antagonisten. Även härvidlag hade Stambuliski ett synnerligen blygsamt program, varmed han vid ett besök i Belgrad sökte vinna ett sympatiskt mottagande. Han avfärdade enkelt det gamla tvistefröet Makedonien genom en generōs förklaring, att ingen i Bulgarien längre tänkte på detta land och att han själv skulle vågra mottaga det, även om serberna skulle vilja skänka bort det. Och han framhöll den avvisande hållning han intagit mot de revolutionära strömningarna för makedonisk autonomi. Han gick till och med så långt i avståndstagande från gamla storbulgariska planer, att han icke ansåg Bulgariens förening med Jugoslavien i en stor sydslavisk stat otänkbar, om också detaljerna i denna fantastiska skapelse knappast blevo närmare skisserade.

Ententemakterna hade synbarligen alla skäl att hålla Stambuliski om ryggen. Det är icke alltför ofta, som de funnit en så öppenhjärtig förtröstan till sin rättvisa och billighet. För övriga sidor av Stambuliskis person och verk blundade de därför gärna. Stambuliski var nämligen på det inrikespolitiska området allt annat än osjälvständig. Själv av bondestam, blev han vid unga år en stark förespråkare för agrarintressena och fann i en talrik klass av småbrukare det egentliga stödet för sin ställning. Robust och handlingskraftig, hänsynslös i fråga om medel, lyckades han med skickligt begagnande av konjunkturerna få övertaget över den genom krigsolyckorna misskrediterade bourgeoisien. Han begagnade därvid vilka medel som helst. Den upprörande rättegången med den

för krigsutbrottet ansvariga ministarens medlemmar har fyllt den västerländska världen med både häpnad och avsky. Inspärrning av de borgerliga ledarna hörde till ordningen för dagen. Lagar genomtrumfades med våld, expropriationer företogos utan lagligt stöd, pressoch tryckfrihet undertrycktes, politiska mord, ofta begångna med den hemliga polisens hjälp, blevo vanliga. Inom kort utvecklades en fruktansvärd politisk korruption. Knappast något område inom

samhällslivet lämnades orubbat av radikala reformer. Stambuliski strāvade målmedvetet att till jordbrukarnas förmån utestänga övriga samhällsklasser från inflytande på statens affärer. Hans regim, till skenet stödd på den agrariska majoriteten bland folket, blev en klassdiktatur, som trots dess demokratiska grundval i själva verket uppbars av ett litet fåtal av konseljpresidentens mera beslutsamma anhängare. Denna diktatur hade intet gemensamt med exempelvis Mussolinis fascistiska välde, vars på statsauktoritetens höjande inriktade verksamhet åsyftar att skapa möjligheter för olika klassers medlemmar att genom eget arbete och egen företagsamhet vinna tryggad utkomst och välstånd och vars nationalistiskt färgade patriotism bjärt sticker av mot Stambuliskis nationella likgiltighet. Dess sociala betoning och dess ensidiga inriktande på en särskild samhällsklass' intressen gav den senare vissa berōringspunkter med den bolsjevikiska diktaturen, vars kommunistiska grundval den dock med energi bekämpade. Stambuliski, som icke drog sig för att mot sina motståndare använda samma medel som Lenin mot sina, vidtog kraftiga åtgärder för att utrota de bolsjevikiska tendenserna inom Bulgarien, varvid han helt psykologiskt utgick från regeln, att en bonde, som har fullt upp att äta, icke blir kommunist. Han nedslog en vitt spridd kommunistisk järnvägsstrejk. Sobranjens kommunistiska ledamöter behandlade han under sessionstiden med vanliga parlamentariska kampmedel men lät sedan häkta dem. Han hotade med att genomdriva en lag om konfiskering av kommunistegendom i byar, som hade fler än tio kommunistiska invånare, allt under ogenerat framhållande, att en dylik indragning av egendom till myndigheterna vore i full överensstämmelse med kommunismens verkliga principer.

2

Den nyss fullbordade revolutionens jämförelsevis oblodiga karaktär och snabba genomförande synas ge det bästa beviset för att ententens skönmålningar av Stambuliski-regimen saknat verklig grund och för att Stambuliski underskattat den till det yttre nedtystade oppositionens omfattning. Denna hade redan tidigare börjat samla sina krafter. För ungefär 111⁄2 år sedan bildades under ledning av den nye konseljpresidenten, professor Zankov, en nationell koalition, ett slags centerparti, som fick stor anslutning inom olika borgerliga läger och särskilt inom armén. Från denna sammanslutning utgick planen till statskuppen, vars utarbetning påskyndades genom några händelser i början av detta år. En splittring framträdde då inom Stambuliskis ministår, i det finans-, krigs- och järnvägsministrarna av betänksamhet mot Stambuliskis absolutistiska regeringsmetoder trädde tillbaka. Till straff uteslötos de ur bondeförbundet, vilket emellertid hade till

« VorigeDoorgaan »