genom den barbariska grekiska västkustens naturtillgångar, som de korinthiska kolonierna utnyttjade. Främst växte den dock i betydelse, då ur koloniseringen den grekiska medelhavshandeln växte upp mellan de nya städerna på rikare slätter och det bergiga, fattiga Grekland. Ett Storgrekland växer fram med gräns vid Marseille i väster, vid Svarta havet i öster, sammanbundet av handel, som låter säd och naturprodukter strömma till Grekland, medan befolkningen där betalade främst med kulturprodukter. Ett läge med ordnat utbyte uppkommer inom den grekiska stadsvärlden; en stad som Athen blev för att taga ett känt exempel beroende av ständig import av säd, och betalade - det visa med monumental klarhet den etruskiska jordadelns gravar bl. a. med sitt berömda lergods, sin konst. Mitt i detta nät som band städerna samman stod Korfu. Mäktig, som staden blev, visade den snart den största självständighet, ja även pietetslös fientlighet mot sin moderstat i Hellas, mot Korinth. Korfu synes ha kunnat hålla hamn och vägar öppna för Korinths konkurrenter, ha fått en stark, neutral ställning mellan de olika handelsmakter, vilkas skepp togo mellanhamn vid dess redd. Rester av ett sällsynt storartat tempel vittna ännu om att på ön legat en storstad i forngrekisk tid, och bilden av den arkaiska, mäktiga sjöstaden utfylles av vad Herodotos har att förtälja från senare tid, från omkring 480, f. Kr. Korfu hade då näst athenarna Greklands största flotta. Och arten av dess politik belyses i samma sammanhang. När Xerxes' perserhär och flotta hotade Grekland 480 förklarade Korfus borgare, att de ej ville se Hellas gå under; på hellenernas sida skulle de deltaga i frihetskampen. Men medan grekerna samlades till slaget vid Salamis fördröjdes flottan från Korfu vid Greklands sydspets. Och får man tro Herodotos' skrupellösa skildring, satte de sig även i förbindelse med perserkonungen för att till sin handelsställnings fromma kunna ansluta sig till segraren, vem det blev. Det är den rika krämarstadens sacro egoismo i sin prydnad! Och genom detta kommo de menar Herodotos i en synnerligen lycklig ställning: segrade grekerna, kunde de skylla på monsunvindarna vid Greklands södra uddar; segrade perserna som man trodde på Korfu liksom vid oraklet i Delphi då hade intet fientligt steg tagits, och Korfu hade därtill sin präktiga flotta i behåll.

Men ur segern över perserna och västgrekernas samtida segrar

över karthagerna växte nya starka stater och kombinationer fram: Athen, Sparta-Korinth, i väster Syrakusa. Östaden på Korfu kom i allt svårare mellanhand. Växande svaghet tecknades som den nyss åberopade Thukydidesskildringen röjer — i uppslitande partifejder sammanvävda med anslutningsplaner och sympatier för den ena eller den andra grekiska stormakten. Segrande fann ett parti sin skyddsstat i Athen. Athens ställning utbyggdes därigenom med en betydande och utmanande position i de västra farvattnen till Korinths förfång. Det hör till de händelser som vålla det peloponnesiska kriget.

Når gre

Och därmed står Korfu mitt i en brytning av utomordentlig betydelse. Skulle vägen förbi dess hamn som förr ledas från öster till väster? Skulle en stark grekisk stat växa upp till en makt, som förmådde kontrollera medelhavshandeln? Svaret gavs med upplösningen av den athenska demokratiens flotta i Syrakusas hamn och i Dardanellerna i slutet av 400-talet. För västern kan sägas att strömmen därmed vänt. kerna åter aktivt gripa ut över Greklands gränser, gå hellenismens nya vägar åt sydost. De gamla vägarna mot Svarta havet och västerut ha mindre att bjuda än den orientaliska värld, Alexanderståget öppnade för grekisk stadsgrundning. Efter det peloponnesiska kriget förlorade grekerna över huvud i betänklig grad väldet över haven, och ett vittspritt sjöröveri sätter in. Våra källor fr. 300-talet tala om sjörövarskepp från Etrurien — innan detta land blev romerskt om plundrande skutor från Kilikien i Mindre Asien, från Kreta. Efter hand kommo till på Adriatiska havet svärmar av små öppna rövarfartyg från Illyricum landet som motsvarar Bosnien, Herzegovina, Montenegro och norra Albanien. Med Korfus sjömakt var det förbi, det är ett led i grekernas svaghet på haven över huvud. Det andra athenska sjöförbundet förmådde ej göra slut på landsplågan. Korfu anslöt sig tidvis till detta, men vad vi veta om Adriatiska havet under 300-talet, belyser för dess vidkommande att sjörövarna härjat där. Det finnes ett athenskt folkbeslut från år 325 med bestämmelser om en koloni som en viss Miltiades med statens stöd bringade till stånd vid Hadria, för att som det heter hellener och barbarer i fred skulle kunna segla på Adriatiska havet och Athen få spannmålstillförsel från Adriatiska havet tryggad. Det är ett isolerat utslag av aktivitet, och det belyser åtminstone klart den kerkyreiska sjömaktens för

fall. Strömmen hade, som sagt, vänt. Ur försumpningen i sjöläget växer den situation fram, som skulle driva västmakterna att taga ledningen, att gripa över till Greklands västkust. Och åter ligger Korfu i brännpunkten såsom den plats som gav den nära nog självskrivna basen för ett ingripande österōver.

.

Alexanders tåg och hellenismens segrar förde greker och grekisk kultur till egyptiska öknens rand och Indiens gränser. Ditåt gingo de nya vägarna för grekernas otroligt stora expansion. Alexanderstiden har dock en verkligt stor, karaktäristiskt tecknad gestalt att uppvisa på västgrekisk mark, Syrakusas behärskare Agathokles, en dråplig folkledare, en politiker vars vittspännande företag märkligt företecknat Roms. Hans krigsföretag mot Karthago förde redan över till Afrika — ett äventyr i Alexanderstidens stora stil och hans politik i Syditalien medförde även att han grep över till Greklands västkust. 298 erövrade Agathokles Korfu. Till handelsintressen kom nōdvändigheten att ej låta Makedonien behärska positionerna på den grekiska västkusten samma problem inför vilket konung Pyrrhos kort efteråt ställdes genom sitt eget rike, Epirus, och likaväl genom sin politik i södra Italien. I hans krig och planer ingår Korfu som ett viktigt mellanled. Men dessa planer förföllo, och bakom dem stiger romarriket fram i sitt första större skede. Splittrat i språk, genomkorsat av olika ställda medborgar-italiker-latinarområden omfattades Italien vid denna tid dock allt fastare av den romerska statens grepp. Just under 200-talet skedde romarnas framstötar punkt för punkt längs Adriatiska havets italiska kust i och med kolonier som Brundisium, Ariminum, Sena Gallica. Östkustpositionen stod färdig vid århundradets slut, då de appiska och flamininska vägarna öppnats för romersk militär och romerska köpmän — hela den ström av romersk aktivitet som där vändes mot öster. Men redan innan dess hade Rom tvingats att taga sitt första steg över havet, tvingats in på de vägar, som skeppen från Grekland plöjt upp.

En fransk forskare, M. Maurice Holleaux, har 1921 utgivit ett arbete Rome, la Grèce et les monarchies hellénistiques au IIIe siècle avant J.-C., som förtjänar att observeras av envar, som intresserar sig för det fortgående arbetet på stora historiska problem. Alltsedan Mommsens snillrika romerska historia kom ut, har det hört till vanlig ton att se allt mer och

mer av planmässighet i Roms 200-tals politik; resultatet, det romerska världs väldet, låg klart: kausalitetssammanhanget mellan händelserna, som lett därhän, genomforskades; och på månget håll har man sedan alltför tvärt vänt på saken och trott att resultaten varit förutsedda, ja, avsedda av Roms 200-tals senatorer. Tankar på vägarna till ett medelhavsimperium ha tillskrivits dem, medan de hellenistiska rikena ännu stodo i en maktposition, som för den sammanväxande italiska statens män måste ha tett sig imponerande, i den mån dessa dagars romare kunde skaffa sig en större överblick överhuvud. Det ligger i dessa konstruktioner på den romerska från fall till fall gående politikens grund något av samma betraktelsesätt, som även kommit vår stormaktstids svenska östersjövälde till del. På romerskt område är Holleaux' nyssnämnda arbete en reaktion i sällsport förfinad, saklig och grundlig form. Holleaux har i detalj genomarbetat de källor, vi faktiskt ha att bygga på. Mot resultaten av denna granskning ställer han en lika skarp och ingående analys av den romerska politiken i dess helhet under 200-talet. Och hans resultat, givet i närmaste anslutning till källorna, blir att Roms senatorer under 200-talet ej haft någon >> orientalisk politik». De ha steg för steg på grund av yttre omständigheter, övergrepp, konung Attalos' av Pergamon politik O. S. v., gripit sig an med de problem de ställdes inför, då de blevo Italiens herrar. Den orientaliska politiken har mera påtvingats dem än avsetts, långsamt ha krafterna och planerna vuxit med de nya uppgifterna. Och av dem ha efter hand det romerska kapitalet och de romerska statsmännen förts över till orientalisk politik med alla dess kolossala vinstmöjligheter, dess faror och för det romerska statslivet upprivande problem. Det är oriktigt att lägga slutresultatet inom 200-tals senatorernas synkrets det visar Holleaux upp punkt efter punkt i sitt intressanta historiska inlägg, och de problem, som rullas upp med Korfus namn, har han därvid ställt i en klar och vederhäftig belysning. Vill man sedan söka finna de krafter, som tvingade den italiska östkustens behärskare till det snara steget över adriatiska viken då träder det djupt liggande äldre sammanhang fram som här ovan antytts, den stora stråkvägen över Adriatiska havet, grekiska östkustens barbari och förfallet i de grekiska stater, som förut betvingat det och hållit vattnen öppna. Detta står ovillkorligen främst. Men där