bakom skönjes för Rom

liksom förut för Agathokles

vad som med dagens slagord kunde kallas Roms albanska fråga: faran att den makedonska staten skulle komma i tillfälle att fatta fast fot vid Adriatiska havet. För Rom har emellertid denna fråga med dess olika svårigheter till en början säkerligen snarare verkat återhållande än eggande, trots det skrämmande minnet av Pyrrhoståget, som klart röjde risken av en stark granne vid Adriatiska havet.

Holleaux visar upp hans klara, eleganta framställning på denna punkt kan gälla som ett gott prov på hans arbete — att intet spår av romersk politik, inriktad på ett statens ingrepp på adriatiska östkusten, kan påvisas före 230-talet, fastän romersk enskild handel led av förhållandena där. Vid denna tid var det illyriska rövarskepp som spridde förödelse bland köpmän på havet och stadsbor i kustens städer. Rom hade utkämpat sitt första puniska krig. Landets stora resurser hade utstått de mer än tjugu krigsåren; trots nederlag och långa, sugande perioder av stillastående krig hade Rom i skydd av sitt läge kunnat nyskapa flottor och arméer som karthagerna, med all överlägsen ledning och tapperhet, ej i längden kunde motstå. De måste uppge sitt krig, och i det av soldatrevolution skakade Karthago mognade genom nederlagets erfarenhet den plan som blev Hannibals: att genom ett hastigt angrepp mot det ännu ej enade Italien upplösa de romerska resurserna. Överlägsenheten i materiella resurser var eljest obetvivlat på Roms sida. Rom gick som segrare ur striden med nya besittningar och en betydande flotta och krigserfarenhet. Men intet av detta användes omedelbart mot öster trots missförhållandena där. Liksom i det nyss tilländalupna kriget har senaten fortfarit att handla allteftersom nya händelser bragte Rom i nya lägen. Det blev först Hannibalskriget, som på allvar väckte Rom ur denna sömngångaraktiga politik, om vilken den främste sagesmannen för denna tid, greken Polybios talar.

Vid Adriatiska havet kom en flagrant rättskränkning, att tvinga romarna till handling. Det tillfälliga i deras slutliga ingripande står så klart som möjligt. Det är intressant att följa Holleaux' utredning härvidlag, hans vidräkning med historiker som spåra den machiavellistiska senatens medvetna maktlystnad bakom den sökta anledningen till det ingrepp, som förde Rom in på nya vägar och planer.

Bland illyrerna härskade drottning Teuta. Hon understödde och fullföljde rovfärder på Adriatiska havet, framgångsrikt bedrivna under hennes makes konung Agrons tid. Korfu, Apollonia (nära Valona) Epidamnos (Durazzo) lågo öppna för de sjörövande balkanbarbarernas eld och svärd, och vid den epirotiska staden Phoenice kommo slutligen romerska köpmän att bli plundrade,

dödade eller tillfångatagna på ett sätt, som senaten ej kunde finna sig i. Äldre klagomål hade man låtit passera utan åtgärd; nu sände senatorerna en kommission för att undersöka saken, sändebuden Caius och Lucius Coruncanius. Intet tillåter att man i denna beskickning ser annat än vad den romerska statens värdighet alldeles oundgängligt krävde efter en uppenbar rättskränkning. Detta blir desto klarare om man betänker, att den romerska staten låg inne med en förträfflig flotta med stora fullt moderna och sjödugliga skepp, medan åter illyrerna endast hade små öppna båtar utan varje egentlig möjlighet till effektivt motstånd mot en

romersk flotta. Ett angrepp på illyrerna var i och för sig intet för romarna, konsekvenserna, motsättningen mot Makedonien, överhuvud en >> orientalisk politik», måste ha varit det man i det längsta velat undvika. Så affärdades sändebuden. Men sjörövardrottningen överskattade sin makt eller underskattade romarnas aktivitet. Hon tänkte sig ej möjligheten av ett romerskt ingripande i öster och hon tjusades dessutom av bytet från den expedition vid vilken den romerska köpenskapen kränkts. Övermodigt, så berättar Polybios, hörde hon romarnas andragande. Hon förklarade därefter, att Illyricums monarker ej kunde hindra enskilda illyrer i deras maritima näringsfång statens affärer vore en annan sak. Den yngre av romarna blev förbittrad och lät drottningen tydligt veta, att romersk sed vore just, att staten hämnades vad som förbrutits mot dess enskilda undersåtar och bistod den förorättade. Drottningen greps av oförnuftig och kvinnlig vrede, skriver Polybios, hon satte sig över alla folkrättens bud och utsände mördare som bragte den oförvägne romaren om livet. Budskapet väckte den största förbittring i hela Italien. Rustningar begyntes, härar utskrevos och en flottexpedition förbereddes. Rom var inne på sitt första företag mot öster.

Hela företaget gynnades av att konungen av Makedonien, Demetrios, vid samma tid avled, och att den nya makedoniska styrelsen 220-talet igenom upptogs av stora svårigheter i Grekland. Drottningen å sin sida var så föga förberedd på den fiende, hon väckt upp emot sig, att hon utrustade en av sina stora rövarflottor och utsände den mot grekiska städer. Epidamnos och Korfu anföllos. Förgäves sände borgarna på Korfu bön om hjälp till stater i västra Grekland. Den hjälp, som kom, visade sig otillräcklig. Rom avbidade man ej; det var tydligen en ny, oviss och okänd faktor. Så fogade sig Korfu för sjörövarstatens öppna småskepp och mottog besättning och grekisk kommendant från drottning Teuta.

Men i detsamma lämnade konsuln Cn. Fulvius Rom med en flotta på 200 skepp. Han seglade direkt till Korfu; dit lockade den nyinsatte grekiske kommendanten med löften att överlämna staden. Så skedde ock. Med glädje hälsades de romerska skeppen, och enhälligt förtrodde sig Korfus invånare åt Rom. Ön ockuperades utan svärdslag, och i Rom funno sedan grekstāderna längs kusten, den ena efter den andra, sin räddning un

dan illyrernas raseri. Roms andre konsul förde under tiden en här på 20,000 fotsoldater och 2,000 ryttare landvägen till Brindisi och skeppade sig så över till Apollonia. Apollonia, Epidamnos och flera städer öppnade sina portar, medan illyrerna utan ordning upplöste allt motstånd. När vintern kom, återvände den ene konsuln till Italien med större delen av stridskrafterna. Den andre blev kvar och fick på våren mottaga drottning Teutas fredsanbud. Det är i korta drag förloppet av romarnas första företag på östra kusten av Adriatiska havet, av deras ockupation av Korfu, som dessa dagars händelser åter spritt ett visst intresse kring. Men denna romerska straffexpedition för ett 2,150-tal år sedan fick stora och vittgående följder. Drottningen fick påtaga sig en betydlig skadeersättning så långt är sig allt likt - och illyrernas aktionsradie begränsades i söder med Lissus (Alessio). Söder om denna stad skulle de ej få färdas i större skaror och beväpnade. Stora landområden fråntogos dem även såsom ibland antagits för att göras till en romersk provins. marna inskränkte sig till att på östkusten skapa ett klientel- och buffertområde, där Korfu blev romersk flottstation, den avsedda utgångspunkten för tryggande expeditioner eller för försvar mot hotande planer från öster överhuvud, sådana som Pyrrhos' varit eller Makedoniens kunde tänkas bli.

dock ej,

Ro

Det är betecknande för Roms politik att de ej förde saken vidare. Väl kom ställningen på Greklands västkust att faktiskt efter hand bli en utgångspunkt för företag av vidaste räckvidd. Väl är det klart, att denna ställning verksamt bidragit att föra den makedonske konungen Filip på Hannibals sida i andra puniska krigets stora kraftmätning, där Korfu som flottbas åter fick största betydelse. Men det närmaste resultatet var typiskt begränsat och framstår så än mer om man överblickar förhållandena i Grekland just vid det tillfälle då romarna vunno Korfu. Romerska sändebud foro omedelbart efter kriget omkring i grekiska städer på västkusten, till Athen, Korinth. Vad hōrde om grekiska förhållanden? Makedonien var i de största svårigheter, Greklands städer hävdade framgångsrikt sin frihet. Men romarna höllo sig borta från all aktiv politik och stannade vid den ernådda fasta men begränsade ställningen i väster. Och tillfället att komma Makedonien till livs förgick, läget förbyttes på några få år helt till Makedoniens fördel. Avgörandet mellan Makedonien och Rom fick anstå till Hannibalskriget.

Romerska sändebud foro emellertid, som sagt, omkring i Hellas. Det var en följd av illyrerkriget med betydelse därför, att Rom så fördes inom Greklands synkrets, Grekland inom Roms. Direkt politiska följder hade dessa ambassader ej. De romerska sändebuden utlade anledningarna till kriget och resultaten — värdet av den civilisatoriska gärning romarna utfört synes ha erkänts på alla håll. Så skedde i Västgrekland, så ock i Korinth och Athen. Athen svarade med ett av sina berömda folk beslut, dessa beslut vilkas attiska språk och traditionella vändningar äro oss välförtrogna genom hundratals återfunna, på stentavlor inhuggna texter. Korinth, sjöstaden med intressen på västerhavet framför andra, Korfus moderstad, gick än längre i erkännande av en ställning åt romarna inom kulturvärlden. Den öppnade för dem sina berömda panhellenska spel, de isthmiska som till Poseidons ära firades på östra kusten av näset vid Korinth med Aegeiska havet och Aigina för ögonen. Och den antika idrottskrönikan fick snart en romersk segrare att anteckna allt internationella hövlighetsbetygelser, men som i belysning av framtidens händelser kommo att framstå som djupt betydelsefulla. Snart kastade molnet, som steg upp i väster för att låna en något senare grekisk talares ord sin skugga över all grekisk politik, vilket dock föga torde ha förutsetts av någon, då ambassaderna redogjorde för det illyriska kriget och ockupationen av Korfu.

Men, som Polybios sammanfattande säger, detta var romarnas första företag med väpnad styrka på den illyriska kusten och det blev begynnelsen till förbindelsen med Greklands städer. Det illyriska kriget förde över till Hannibalskriget, och ur Hannibalskriget växte Roms krig med Makedonien och orientpolitiken steg för steg fram. Strömmen hade vänt, den gick från väster till öster. Korfu stod åter som mellanhamn för en samfärdsel av central betydelse för Italien och Grekland, för hela vår odlings historia, sådan den utvecklats. Den stora handeln gick åter förbi dess redd, denna gång ej med spannmål men med män och vapen från Italien. Men återlasten från Grekland var densamma som förr, grekisk kultur, grekiska samhällsåskådningar, som djupt omformande ingrepo i det romerska statslivet, samtidigt som de östliga rikedomarna alltmer försköto själva statsarbetets grund och tyngdpunkt.