och Sveriges statsliv. Tanken på dessa reformers gagnande verkan i antikens Rom är därför nästan lika roande och lika verklighetsfylld som fantasierna om en flygroute till månen.

Den betänkligaste bristen i Wells' världshistoria är emellertid den redan antydda, att styrkan hos de element, som skilja och splittra, i så hög grad underskattas. Man behöver icke upphöja något eller några kyrkliga samfund till rangen av absoluta, över kritik ställda institutioner, men det går icke att komma ifrån deras sega livskraft och makt över sinnena. Den historiske forskaren må ogilla dem hur mycket som helst, men vill han vinna någon uppfattning om deras betydelse och verkliga makt, måste han underkasta sig besväret att följa deras utveckling som tidsfaktorer och tidsprodukter, han kan icke avfärda dem med några korta satser om förvanskande dogmbildning, fördomar och trosfanatism. Lika litet som man verkligen befordrar världens religiösa enhet genom att stämpla hittillsvarande kyrkor och religionssamfund som efterblivna och nu meningslösa, kan man gynna den politiska enhetstanken genom att förbise kraften hos olika staters säregna organisationer. Wells förklarar en gång käckt, att han be traktar våra dagars rättsväsen och dess rättstjänare med en i hans temperament grundad brist på beundran», och han finner sig därför befogad att med en axelryckning avfärda Justiniani kodificeringsarbete av den romerska rätten. I överensstämmelse härmed är han fullständigt likgiltig för rättens och rättsväsendets differentierade former hos olika folk, tydligen därför att han icke ett ögonblick övervägt, huru alla livskraftiga kulturstater uppvuxit genom och med sitt rättsbildande arbete. Så får man heller ingen föreställning, huru det nutida Europa med dess mångskiftande motsättningar egentligen tillkommit. För Wells' önskan att övertyga om nödvändigheten av en världsreform kan det vara bekvämt att förklara alla besvärande hinder som kvarlevande vidskepelse eller illvilliga påhitt av kortsynta och egoistiska statsmän lika denna atavistiske Bismarck». Men vill man bli de farliga skrankorna kvitt, lär man som vid allt förnyelsearbete få taga på sig mödan att bevara och anpassa det livsdugliga.

Det vore mycket frestande att mera i detalj påpeka arten av Wells' omvärdering och diskutera dess grunder, men detta skulle kräva en liten avhandling för sig. Vad nu sagts, torde göra tillfyllest för att karaktärisera arbetets allmänna tendens. Medan Wells själv torde uppdragit planen och sammansmält det hela, synes en flock av framstående fackförfattare medarbetat på särskilda partier, och dem ha vi väl att väsentligen tacka för det mått av realvärde, arbetet besitter. Ingen skall rättvisligen förneka, att boken är intressant, men det är fåfäng mōda att där efterleta kunskap om, vad som verkligen varit och skett. Vad man finner, är upplysning om, huru Mr. H. G. Wells önskar, att det världsförlopp skall ha förflutit, som inom kort tid och medelst några bekvämliga reformbeslut av modern demokratisk typ bör mynna ut i hans tusenåriga rike.

En övertygad läsare borde emellertid vara mindre viss än huvudförfattaren, att allt hädanefter skall vända sig så idealiskt. Han kan

nämligen ej ha undgått att observera, att mänskligheten efter denna historias skildringar tyckes ha en obetvinglig lust att utan någon som helst reson hänfalla åt sådana fånigheter som cæsarism, feodalism, hierarki, nationalism, imperialism, och detta fastän den sanna demokratiens härliga väg till allmännelig lycksalighet stadse legat öppen och inbjudande. Därför kunde han också skäligen med djup hjärteoro fråga sig, om icke samma dåraktiga mänsklighet även den här gången hittar på att föredraga några konstiga villostigar framför den mönsterchaussé, som en av diktar fantasi ledd politisk ingenjörskonst så ålskvårt vill konstruera.

HÄVD OCH HEMBYGD.

Carl Hallendorff.

Det är en banal sanning att intresset för hembygdskultur och fornminnesvård för närvarande genomlever en högkonjunktur, som saknar motstycke alltsedan de stora fornminnesföreningarnas grundläggningsperiod på 1860-70-talen. Man behöver endast observera de dagliga tidningarnas regelbundet återkommande notiser om nyupptäckta gravfält och fornfynd eller genom bläddra fornminnesvårdskommitténs redogörelse för de kulturhistoriska föreningarna och offentliga samlingarna i vårt land för att få ett mycket starkt intryck av detta efter vad det synes inom vida kretsar fullkomligt likformigt utbredda intresse. Men både pressens mången gång en smula påträngande uppmärksamhet och fornminnes- och hembygdsföreningarnas överväldigande stora antal måste vid närmare eftertanke framkalla en viss betänksamhet. Man skulle ofta önska ett något mera dämpat återgivande av lokalkorrespondenternas imponerade relationer av upptäcktens vikt och märklighet. En kritiskt sinnad läsare får eljest lätt en falsk föreställning om fornforskningens nuvarande nivå och arbetsmetoder. Och dessutom: riskeras det ej att allmänheten tröttas och att dess intresse för det goda i saken avtrubbas? Vad åter det lokala förenings- och museiväsendet beträffar utgör det ett ur olika synpunkter särdeles allvarligt problem. Dels kan man med berättigad oro fråga sig om de små föreningar och hembygdsgårdar, som vanligen ha någon enstaka eller några få personers intresse att tacka för sin tillvaro, sedan detta aktuella intresse upphört alltjämt kunna bestå och vilket öde som därefter skall möta deras samlingar. Denna farhåga gäller naturligtvis ej de stora och välorganiserade föreningarna med mer eller mindre avsevärda fonder som ryggrad. Dem gäller i stället så mycket mera den andra sidan av problemet, nämligen frågan om förhållandet mellan central- och provinsmuseernas insamlingsverksamhet. I denna fråga har den nyligen avslutade fornminnesvårdskommittén presterat en omfattande utredning samt inryckt en detaljerad plan för dess lösning i sitt numera på grund av tidsförhållandena blott alltför platoniska betänkande. Även den i våra skolor införda undervisningen i hembygdskunskap är ett sådant tecken på gott och ont. Principerna för dess bedrivande om man över huvud, har rätt att tala om några sådana lära ju lämna åtskilligt övrigt att önska.

Emellertid är det tydligt att de ledande männen inom fornminnesoch hembygdsrörelserna med all makt måste arbeta för att leda in dessa på riktiga och fruktbara vägar, och att detta måste ske nu, medan intresset ännu är allmänt och levande. En man, som genom sin verksamhet direkt och indirekt i hög grad bidragit till fornminnesintressets nuvarande blomstring och som samtidigt äger en djup och allvarlig ansvarskänsla för dess rätta inriktning är professor Oscar Almgren i Upsala; den nyligen utkomna andra upplagan av hans välkända arbete Sveriges fasta fornlämningar vittnar på olika sätt härom. Just i dagarna har inom Upplands Fornminnesförening på hans initiativ och efter ett föredöme från 1870-talet igångsatts en aktion, som ytterst syftar till att organisera och stödja de lokala hembygdsrörelserna. Det är också en offentlig hemlighet att det från början är ett av Oscar Almgrens uppslag som förverkligats i den publikation, som med dessa rader skall anbefallas.

Hävd och hembygd (Svenska Fornminnesföreningens Årsskrift 1923. 3 kr.) är en årsbok, som utges av den gamla förnämliga Svenska Fornminnesföreningen i Stockholm och som är avsedd att bli ett centralt och verkligt populärt organ för de svenska fornminnes- och hembygdsintressena. Genom brett lagda och lättillgängliga bidrag och ett billigt pris hoppas man så småningom kunna göra den lika läst och lika uppskattad som Turistföreningens årsskrift är inom sitt område. Och det måste sägas, att kan man i fortsättningen hålla den på samma höga nivå som genomgående karakteriserar denna första årgång, så bör den ha mycket stora utsikter att slå igenom. Då man för redigeringen förvärvade amanuensen Ernst Klein vid Nordiska Museet har man tydligen gjort ett mycket gott val.

Bidragen i den nu föreliggande årgången äro samlade omkring tvenne huvudlinjer; dels aro de anknutna till årets stora 400-årsminne, Gustav Vasas konungaval, dels utgöras de av programmatiska uppsatser över minnesvårdens skilda områden, ägnade att klarlägga dess nuvarande syften och önskemål. För bygdens äldsta minnen redogör professor Oscar Almgren. På ett mycket lyckligt sätt betonar han den gemensamhet i intressen som besjälar hembygdsforskaren och vetenskapsmannen. De frågor som den förre ställer sig rörande sin egen trakt, sin egen gård: når kommo människor först hit? när odlades här jorden först? när ha våra äldsta ännu bestående gårdar och byar kommit till? — samma frågor ställer sig vetenskapsmannen för hela landets vidkommande. Därför äro fornforskningens framsteg beroende av ett ständigt fortgående, livligt och förtroendefullt samarbete mellan vetenskapsmännen och lantmännen. Om de senare alltid ville överlämna till forskningen vad de finna i markerna, får ju vetenskapsmannen ständigt större möjligheter att besvara de frågor som riktas till honom.

De i och för sig mycket komplicerade och ingalunda lättillgängliga problem som sammanhänga med svensk forntro och folksed har det lyckats intendenten N. E. Hammarstedt att ge en klar och fängslande belysning. Man får ett livligt intryck av huru ofta skenbart bety

delselösa seder och bruk kunna innehålla klaven till en hel gåta och rätt bedömda kunna öppna överraskande perspektiv mot folksjälens innersta djup. Den inhemska folktroforskningen befinner sig, säger förf., trots senare års uppsving ännu i ungefär samma ställning som växtkännedomen före Linnés tid. Under sådana omständigheter förstår man lätt vikten av att vad som ännu lever kvar av åldriga plägseder blir upptecknat och bevarat innan det helt blir utrotat av den nya tidens mekanisering.

En monumentgrupp som genom lagstiftningen och kanske ännu mera genom sin offentliga karaktär synes bōra vara väl skyddad är kyrkorna och vad med dem sammanhänger. Tyvärr är det ej så; ännu syndas allt för mycket mot både lag och anständighet då det gäller kyrkornas och de kyrkliga inventariernas vård och iståndsättande, även om det måste medges att en riktig uppfattning rörande dessa förhållanden för närvarande håller på att vinna insteg i allt större kretsar. Säkerligen ha de kyrkliga utställningarna samt förarbetena för Sveriges kyrkor och vad som av detta väldiga verk publicerats varit av synnerligen stor betydelse för att framkalla denna allmänna förståelse för och kunskap om kyrkorna såsom konstverk och kulturminnesmärken, vilken är den enda bärkraftiga grunden för den offentliga minnesvården. Med den klarhet och flärdfrihet, som är utmärkande för denne forskare, ger riksantikvarien Sigurd Curman en skildring av kyrkorna ur dessa synpunkter, och han framhäver till sist, att ingenting är bättre lämpat för att utgöra kärnan i en svensk landsförsamlings hembygdsundervisning än just kyrkan, som ju ofta är det enda påtagligt historiska minnesmärke socknen äger.

Likasom de folkliga traditionerna inom det andliga området äro dömda till undergång av vår revolutionerande tid, på samma sätt står allmogens materiella kultur inför sin upplösning - det lönar sig ej att sörja därōver, tiden måste ha sin gång och moderna krav på komfort och hygien kunde ej avvisas. Men vad som måste ske innan det snart nog blir för sent, är ett fullständigt utforskande av denna kultur, insamling av de lösa föremålen och beträffande byggnadskulturen bevarande av åtminstone någon typisk miljö för varje landskap och åtminstone någon typisk byggnad för varje socken. För sistnämnda uppgift framlägger amanuensen Sigurd Erixon ett kortfattat och distinkt program, som man må hoppas blir läst och begrundat ute i bygderna. En sådan En sådan gammelgård› borde väl också kunna bidraga till att öppna ögonen för allt det goda och sunda i de gamla allmogebyggnaderna och därigenom föra den folkliga byggnadsverksamheten tillbaka från sin förvildning och dekadens till en närmare kontakt med de gamla traditionerna.

Amanuensen Erixons bidrag har fått titeln Vårt inre kulturförsvar. Detta kunde gälla som rubrik till hela den avdelning av årsskriften, som jag nu i korthet refererat. Sällan ha riktlinjerna för detta vårt inre kulturförsvar fått ett så allsidigt och auktoritativt uttryck som i dessa fyra uppsatser.

Under de bidrag som sammanhållas av tanken på Gustav Vasa

minnet möta oss namnen Nathan Söderblom, Sven Tunberg, Fabian Månsson, Gustaf Upmark, Sigurd Erixon, Nils Ahnlund. De ge ur olika synpunkter sin belysning åt tiden, händelserna och mannen som ledde dem. Vi se ju numera väsentligen annorlunda på de historiska minnesfesterna; för oss kommer det mest an på att utforska det faktiska händelseförloppet samt känslan av förpliktelse och ansvar inför de stora gärningarna i vår historia. Ingen bild lämpar sig bättre att fasthålla på de första sidorna av den långa volymserie, som vi hoppas att Hävd och Hembygd en gång skall bilda, ăn just denna: den kloke och store riksbyggmästarens.

Ytterligare några bidrag rymmas på dessa märkvärdigt innehållsrika hundra sidor. Varje vän av en sund utveckling för hembygdsoch fornminnessträvandena hoppas varmt att den årsbok som hår fått en så lycklig och värdig början skall beredas tillfälle att utöva ett välbehövligt inflytande inom allt vidare kretsar i vårt land.

Bengt Thordeman.