Svensk

DAGENS FRÅGOR

Stockholm 3. 10. 1923.

Det är ett oblitt öde, som vilar över svenska försvarsförsvarsvilja. revisioner. Knappast har ett förslag uppställts till nedskrivning av landets värnkraft, så kullkastas stundom nästan väl hårdhänt kan det tyckas de förutsättningar, vilka man uppkonstruerat såsom grundval för nydaningsverket. Det förefaller hart när, som toge världsutvecklingen icke alltid tillbörlig hänsyn till svenska politikers uppfattning om lämpligheten och sannolikheten av en ny tingens ordning. Sällan har väl dock verkligheten så kraftigt korrigerat välmenande förhoppningar som ifråga om vår senaste försvarsrevision. Blott ett halvt år har förflutit sedan dess tre digra volymer offentliggjorts, och redan har det visat sig, att dessa volymer, som det behöfts så många år att fullborda, knappt äro värda det papper man kostat på dem.

En god sak har dock måhända det omfattande och långvariga revisionsarbetet medfört: intresset för saken har väckts ute i bygderna. Man har börjat syna i sömmarna det sätt, på vilket representanterna för Sveriges folk ärna att på sitt ansvar taga rikets säkerhet under innevarande oroliga tider. Det har ordats om krigströtthet, om modfälldhet och om försvarsolust. Reaktionen mot det senaste världskrigets ohyggligheter förde nog också till en början med sig allehanda vanföreställningar om de krav en bister verklighet ställer också på vårt folk; men de vindar, som i dag blåsa, vittna om ett helt annat kynne hos folkets flertal. En mätare härpå kan pressen ute i landet sägas vara, och den som under innevarande år haft tillfälle att iakttaga denna, har icke kunnat undgå att frapperas av dess starkt försvarsintresserade hållning, något som gäller organ av skilda politiska färger.

Redan nu kan man därför fastslå, att de försök, som gjorts att kväva känslan för försvarets nödvändighet och att spekulera i den s. k. krigströttheten, misslyckats. Försvarsviljan lever kvar; ju större det våld är, för vilket den utsättes, dess kraftigare rotar den sig fast hos människorna. Är det verkligen Försvarsrevisionens arbete, som givit upphov till den våg av försvarsvilja, vilken detta år kunnat iakttagas, ja, då har dess verksamhet varit av godo, om ock resultatet måhända icke varit det på alla håll avsedda.

Utvecklingen hade lupit Försvarsrevisionen förbi och dess medlemmar hade icke märkt de ändrade signalerna. De insågo icke, att deras utlåtande var föråldrat i samma ögonblick det såg dagen, men på andra håll har man ganska snart vaknat upp och börjat

förstå innebörden av de tidens tecken, som tillräckligt tydligt visat sig för var och en, som vill se. Följden härav har blivit, att revisionens uttalanden mötts med en kritik, på en gång så lugnt saklig och så enhälligt fördömande, att vad som därefter återstår av det hela icke kan nyttjas ens som grundval för det nya arbete som nu lärer vara igångsatt.

Frågan är då på vilka grunder detta arbete nu skall läggas; hārav beror vår försvarsfrågas ōden för avsevärd tid framåt, och det är onekligen med en viss oro många försvarsvänner avvakta regeringens åtgöranden härutinnan. Av naturliga skäl ligga stämningar och förhållanden i riksdagen gärna efter landet i övrigt; de äro genom valen förankrade i ett tidigare skedes fakta och uppfattningar. Detta är för närvarande säkerligen fallet beträffande försvarsfrågan. Om nu regeringen företrädesvis har sin uppmärksamhet fäst på att à tout prix få igenom sitt förslag, är det riksdagspolitiken, som den vid uppgōrandet av detta förslag har att framför allt ta sikte på. Den faran föreligger då, att man för ögonblickets vinningar tillfogar landets försvar varaktiga förluster av förödande slag. Skulle så beräkningarna att få förslaget igenom ändock slå fel, vilket väl ej får anses alltför osannolikt, blir läget ännu allvarligare, då i så fall den kommande striden redan från början måste föras i en för försvarsvännerna ohållbar position. Under sådana förhållanden krävas onekligen fasthet i viljan, endräktighet i rådslagen och politiskt omdöme av mindre vanligt slag för att ej de allvarligaste konsekvenser för framtiden skola inträffa,

Vad förevarande fråga i närvarande stund främst kräver av rikets ledning är ett verkligen genomtänkt förslag, som på helt annat sätt än Försvarsrevisionens från början till slut felkonstruerade arbete tager hänsyn till, vad tiden kräver. Att man därvid måste ta hänsyn till den maskinella utrustningens framsteg, behöver knappast särskilt påpekas; måhända är det däremot i det sammanhanget icke ur vägen att erinra om, att det likväl icke duger att inbilla sig, att framtidens krig allenast skall bli ställningsstriden, utan att fälthärens och flottans manövreringsförmåga alltid måste bli utslagsgivande och att det är den levande kraften inom krigsmakten, som alltid blir avgörande i sista hand, varför utbildningen och utbildningstidens längd alltjämt höra till problemets kärnpunkt. Med det vakna intresse och den omfattande sakkunskap, som nu på snart sagt alla områden stå till buds, kan det icke överstiga möjlighetens gränser att bringa ett dylikt väl genomtänkt och hållbart förslag fram för nästkommande års riksdag.

Hur sedan riksdagen kan ställa sig till ett dylikt förslag, är en annan och vida osäkrare fråga. Men är icke det spörsmålet underordnat i jämförelse med det vitala behovet att få framlagt ett så fullständigt, reellt och hållbart program som möjligt för försvarsfrågans lösning?

Vad försvarets vänner hoppas av regeringens förslag är m. a. o. en intelligent anpassning efter det verkliga sakläget och icke efter den bristande försvarsviljans representanter i riksdagen.

Den nya liberalismen När en av det liberala partiets mest spridda i England. tidningar för några veckor sedan skulle ge ett dräpande svar på ett oförbehållsamt uttalat tvivel på det under bildning varande nya partiets utsikter att bli en samlingspunkt för den borgerliga politiken, så bestod huvudargumentet av en hänvisning till att Englands liberaler i själva verket kämpa med samma svårighet som de svenska meningsfränderna, men att man där lika litet som i Sverige ger liberalismens sak förlorad » därför att de partier, som i ett visst begränsat fall uppburit idén, upphört att vara till». Den liberala åskådningen »är för tillfället husvill, det är allt».

Det var just detta bostadsbekymmer, som konstaterats i den artikel, vilken vållat den mycket spridda liberala tidningens vrede. Man undgår icke det problemets handgripliga svårigheter genom att tala stora ord om de eviga liberala idéerna. Diskussionen gällde i detta fall icke idéerna, utan deras förverkligande i praktisk politik genom dem, som tagit partimonopol på att vara liberalismens bärare. Fortfarande väntar man både i England och Sverige på det utlovade handlingsprogram, som skall bereda den husvilla liberalismen tak över huvudet. I England ha emellertid aktningsvärda ansatser gjorts att utforma riktlinjerna för en ny liberal politik i anslutning till nutidens stora politiska problem och det engelska samhällslivets aktuella uppgifter. Ett intressant led i detta arbete var The Liberal Summer School i Cambridge den 2-9 augusti. Förra året hölls en liknande sommarkurs i Oxford, och avsikten är förmodligen att skapa en institution en god idé i så fall. Egendomligt nog har den liberala pressen i Sverige icke ägnat Cambridgekursen någon större uppmärksamhet, ehuru de problem som där berördes ha stark aktualitet även för den svenska liberalismen.

Det utförliga referat av de viktigaste föreläsningarna, som meddelas i den numera av bl. a. J. M. Keynes redigerade The Nation & The Athenæum, ger ett starkt intryck av de svårigheter som möta, när det gäller att utforma liberalismens nya handlingsprogram. Det år en rätt växlande provkarta på praktisk liberal politik», som framvisas. I en punkt voro dock troligen samtliga talare och åhörare ense, nämligen i att fördöma Lloyd George, det liberala partiets förstörare, som han karaktäriserades i professor Gilbert Murrays hälsningstal. Kriget och den atmosfär som det skapade hade emellertid redan tidigare undergrävt den engelska liberalismen, konstaterade samme talare, och det var säkert av fullaste övertygelse som både han och övriga föreläsare framhöllo såsom en av liberalismens största uppgifter att driva en aktiv fredspolitik, vartill ett par talare troligen räknade uppgiften att kraftigt nedbringa försvarskostnaderna. Det är emellertid i behandlingen av de stora ekonomiska och sociala problemen som man framför allt söker förebuden till den nya liberala politiken. Flera talare uttalade starka sympatier för en begränsning av arvsrätten. Ett föredrag var ägnat åt frågan i vad mån en rättvisare fördelning av nationalförmögenheten skulle kunna åstadkommas genom en sådan begränsning. Det förslag, som skisserades,

gick ut på att all kvarlåtenskap över 5,000 punds värde skulle delas; en kapitalist skulle således ej ha rätt att testamentera en förmögenhet, större än nyssnämnda summa, till en enda person. Ju större förmögenheten är, desto mindre skulle, procentuellt taget, den del bli, som kan lämnas till en person. Målet måste vara att skapa ett större antal små förmögenheter i stället för ett färre antal stora. >>The diffusion of property is the most conservative way of securing this greater equality that suggests itself, and the regulation of inheritance is only one element in a general policy of promoting the diffusion of property».

Sympatierna för begränsning av arvsrätten gingo som sagt igenom i flera av föredragen, men en svag reservation kom dock fram i ett intressant anförande om Socialism and social reform av R. H. Brand. Han vände sig särskilt mot den även på visst liberalt håll omhuldade tanken på en begränsning av affärs- och industrivinster, men tillade, att han ej vore övertygad om att icke begränsningen av arvsrätten hade större nackdelar än fördelar. Risken förefinnes alltid, att företagsamhet och sparsamhet minskas genom sådana åtgärder. Invändningen väger dock mindre tungt, medgav han, när det gäller icke närskyldas arvsrätt.

Socialismens principer underkastades av flera talare en skarp kritik, men argumenten voro i stort sett de gamla, som den klassiska liberala nationalekonomien utformat. Åtskilliga av de åtgärder, som vissa av mötets talare rekommenderade såsom tidsenlig liberal politik, sammanfalla emellertid snarast med det engelska arbetarpartiets aktuella program. Så angav exempelvis Ramsay Muir såsom ett av de liberala idealen »a real security of livelyhood», vilket innebure, att >varje hederlig arbetare måste vara säker om ett anständigt och tillbörligt uppehälle både när han är i arbete och när han är arbetslös utan eget förvållande». Liberalismen måste därför vara med vid den slutliga lösningen av frågorna om lagstadgad minimilön och arbetslöshetsförsäkring, menade han. Samme talare gjorde vissa reservationer till kravet på tryggad äganderätt, vilka antagligen tacksamt inregistreras på socialdemokratiskt håll. Det program som E. D. Simon skisserade i bostadsfrågan låter sig också lättare förlikas med de socialistiska än med de liberala idéerna: hyresstegringslagen måste bibehållas så länge bostadsbrist råder, och någon verklig lösning av bostadsfrågan kan icke uppnås, innan löneproblemet är löst på ett sätt som tillförsäkrar varje flitig arbetare en tillräcklig inkomst. Detta i sin tur förutsätter att hela det nuvarande industriella systemet kastas överbord. Vad som skall sättas i stället får man endast vaga antydningar om. Den industriella demokratiens problem berördes i anmärkningsvärt allmänna ordalag; ett förslag

>a national industrial assembly» i anslutning till Whitley-kommitténs huvudprinciper, erbjuder emellertid åtskilligt av intresse.

I påfallande motsättning till de radikala sociologernas reformförslag stodo ett par uttalanden av representanter för det liberala nāringslivet. Sir Peter Rylands analyserade klart och skarpt den eng

elska industriens framtidsutsikter, och mr R. H. Brand betonade i sitt nyssnämnda föredrag de ekonomiska förutsättningarna för den sociala reformpolitiken. Möjligheten att höja nationens levnadsstandard >will depend on the amount of wealth per head we can produce, on our producing more, at any rate, than we do now with the same expenditure of effort». Härför erfordras fred, en icke allt för stor befolkning, stabilisering av priserna, ökad sparsamhet - särskilt bland löntagarna och samarbete mellan företagare och arbetare i syfte att höja produktionens effektivitet. Samme talare försvarade energiskt den enskilda företagsamheten och det ekonomiska system, som byggts på denna. Han tvekade icke ens att framhålla den uppfostrande betydelsen av de ekonomiska kriser, som då och då skaka det nuvarande samhället. Det är en grym, men nödvändig rensningsprocess, som hindrar näringslivet att alltför mycket lägga på hullet > och öka sina omkostnader i onödan.

En uppfriskande praktisk syn på de ekonomiska problemen möter man i referatet av Keynes' föredrag om valutapolitiken och arbetslösheten. Hans framställning går ut på att deflationspolitiken är en starkt bidragande orsak till arbetslösheten. Ovissheten, huruvida prisfallet skall fortsätta, hämmar företagsamheten. Ett modernt industrisamhälle, organiserat efter den individuella kapitalismens linjer. kan helt enkelt icke uthärda en öppet proklamerad deflationspolitik, yttrade han. Det finnes fanatiker, som tro att deflationen är någonting ur moralisk synpunkt så beundransvärt, att arbetslösheten icke år för högt pris för att vinna detta mål. Men vill man däremot råda bot mot arbetslösheten, så måste man sträva efter prisstabilisering och att återställa affärsvärldens förtroende för den nuvarande prisnivån. Slutorden i Keynes' anförande formades till en rekommendation för en ny doktrin, som han hoppades att den moderna liberalismen skulle taga upp, nämligen nödvändigheten av prisstabilisering. I believe that the Reform of the Standard of Value is, within the economic sphere, the question of greatest urgency now before us. It is a problem which Liberalism is by its traditions well adapted to attack. We cannot live for ever on fragments of our pre-war policies.»

De kursiverade orden kunna tjäna som motto för den moderna engelska liberalismens unga krafter, vilka ivrigt söka efter nya formler och nya angreppspunkter på samhällsproblemen. Huru mycket

som därvid blir kvar av de gamla liberala idealen, får framtiden utvisa. Säkert var det dock med tanke på dem, som Gilbert Murray förklarade som sin orubbliga övertygelse that Liberalism is the one right medicine for the evils of our time.»>

Valutaelände

Det är otroligt, med vilken långmodighet folken just und kein Ende. i vår tid hållit till godo med valutaförstörelserna. Dessa själva äro visserligen minst av allt någon ny företeelse, tvärtom torde mänskligheten under det mesta av sin senare historia ha haft dylika att dragas med. Men i äldre tider förstod man att i 29. Svensk Tidskrift 1923.