Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

någon mån säkerställa sig mot verkningarna, genom att vid sidan av det ständigt mer fördärvade, vanliga betalningsmedlet eller kurantmyntet, taga sin tillflykt till en jämförelsevis stabil värdemätare, den ädla metallen själv (silver) eller jämförelsevis hederligt utländskt s. k. handelsmynt. Detta är vad man denna gång först långt om länge kommit sig för med, t. o. m. i länder som Tyskland och Österrike, där dock valutaförsämringen långt överstigit vad man känner från äldre tider. Orsaken är sannolikt den i historien nära nog enastående period av ordnade penningförhållanden, som guldmyntfoten skapade, i det att man under denna vande sig av med att skapa garantier emot statsmaktens missbruk på penningväsendets område; den allmänna flatheten gentemot statens övergrepp och maktmissbruk gjorde säkerligen också sitt till. I alla händelser kan det ej råda något tvivel om att enda räddningen för samhällslivet består i att använda en an han värdemätare än en valuta, vars värde dagen därpå ingen kan förutse. För att blott ta ett enda exempel bland tusende: lösnummer av en stor tysk tidning, t. ex. Berliner Tageblatt, kostade ännu i juni månad 1923 blott 200 à 300 mark; i mitten av september var priset uppe i 3 à 600,000 mark och i slutet av samma månad i 4 à 5,000,000 mark, omkring tio tusen (10,000) gånger så mycket som fyra månader tidigare. Det enda som kan rädda något av den mänskliga verksamhetens elementāra förutsättningar är att röra sig med en värdemätare vid sidan av ett sådant betalningsmedel som

annan detta.

Så har också sent omsider i tilltagande grad börjat ske i Tyskland, icke blott så att man gör alla möjliga tillägg till ett visst grundpris (grundlön), utan också så att man från början resolut räknar priserna i någon god utländsk valuta, vanligen dollar eller pund sterling. Detta missuppfattas ofta dārhăn, att man tänker sig dessa senare mynt eller sedlar som betalningsmedel i Tyskland. Visserligen saknas ej exempel därpå, men i förhållande till totalomsättningen sker det i försvinnande liten grad; det viktigaste är något annat, nāmligen att man utanför det begränsade område, där det lilla fåtalet innehavare av utländska valutor lämnar dem i utbyte mot varor och prestationer, räknar i utländsk valuta, fastän man betalar i pappersmark efter gällande kurs. Därmed är man tillbaka vid äldre tiders förhållanden, med ett fördärvat kurantmynt som betalningsmedel och vid dess sida ett gott utländskt mynt som värdemätare.

Man skulle nu ha väntat av tyska regeringen eller riksbanken, då den såg sig ur stånd att bevara riksmarkens värde ens vid milliondelen av den ursprungliga, att den skulle hjälpa medborgarna till rätta genom att vid riksmarkens sida sätta något stabilt inhemskt mynt, vari riksmarken kunde omräknas. Endast på detta sätt kunde det nämligen låta sig göra att hålla de breda lagrens sparvillighet uppe; ty att tänka sig bankinsättningar i pappersmark förutsätter en tro på insättarnas ekonomiska dåraktighet och en vilja att exploatera denna som knappast behöva karakteriseras. Eftersom bankerna på en gång låna in och låna ut, skulle de ha varit i stånd att utan

egentlig risk mottaga och utlämna pappersmark att föras i räkning efter kurs i den stabila valutan, mot förräntning och återbetalning efter samma stabila norm. 1 så fall skulle det ursprungliga beloppet pappersmark exempelvis tusendubblas, om pappersmarken nedginge till tusendelen av sitt ursprungliga värde i förhållande till den stabila valutan, och detta lika fullt på bankens inlåningsräkningar som på dess utlåningsräkningar. I Ryssland har detta utan svårighet kunnat gå för sig på grundval av dess nya s. k. guldvaluta, tjervonets. Givetvis skulle det i Tyskland ha verkat på samma sätt, om räkningar i stället hade öppnats i dollar, mot inbetalning i pappersmark. Även om man hade skapat en ny inhemsk valuta, av stabil karaktär, sålunda en tysk motsvarighet till tjervonets, skulle det emellertid ingalunda ha varit nödvändigt att sätta i omlopp sedlar med dess namn; målet hade kunnat nås enbart med hjälp av en ideell värdemätare, i vilken kurantmyntet, pappersmarken, ständigt omräknades. Vid en framtida myntrealisation hade man i det ena fallet likasom i det andra måst ersätta pappersmarken med den nya, stabila valutan och till grund för utväxlingen lägga deras inbördes värde.

I verkligheten har den tyska riksbanksledningen icke blott underlåtit att själv skapa den nu antydda ordningen utan också lagt fullt effektiva hinder i vägen för de många enskilda ansträngningarna i denna riktning. Särskilt har detta gällt om de s. k. guldkonti i de tyska bankerna, varigenom det verkligen skulle ha blivit möjligt att få till stånd insättningar av oföränderligt guldvärde. Visserligen ha dessa konti ej helt och hållet förbjudits, men de ha dels försvårats, dels och framför allt berövats sin huvudsakliga uppgift genom att begränsas till sådana insättare som haft utländska valutor att tillhandahålla För dessa slags personer var hela anordningen nästan ändamålslös, ty de voro redan i besittning av fulla » värdebeständiga » tillgångar och kände sig helt naturligt i flertalet fall icke lockade av att utbyta dem mot andra, som åtminstone ej voro säkrare. Vad det borde ha gällt var uppenbarligen någonting helt annat, nämligen att sörja för de oräkneliga små sparare som icke hade utländska tillgodohavanden men just därför voro i behov av en för pappersmarkens fall skyddad placering. De mest krystade åtgärder, i form av obligationer i rågvärde, kol och elektrisk kraft, höjning av räntefoten till 90% o. s. v., föredrogos framför den ganska enkla att skapa en stabil värdemätare vid sidan av kurantmyntet.

Förklaringen till att det gått på detta sätt är som vanligt sammansatt, men likaledes som vanligt kommer i främsta rummet en ekonomisk vanföreställning, den nämligen, att man ej kan ha en guldvaluta, en gent emot guld stabil valuta, utan täckning av guld eller andra guldvalutor. I verkligheten har täckningen över huvud taget ingen annan betydelse än att tjäna som garanti för ett visst värde på valutan, och även detta nästan blott vid inlöslighet, då man genom sedeln får möjlighet att ta täckningen i anspråk. I och för sig kunna alla valutor hållas stabila genom en rätt penningpolitik, men också enbart på denna väg.

Når man nu äntligen i Tyskland efter den nya kapitulationen bestämt sig för en plan att komma ut ur penningeländet, så visar sig sorgligt nog fortfarande en nästan förbluffande likgiltighet för ett ordnat penningväsendes verkliga behov, och utsikterna att komma fram till målet förefalla därför Gudi klagat icke stora. När detta skrives, föreligga visserligen blott två utkast, framlagda av resp. statsfinansministeriet och riksregeringen, även de mycket ofullständiga; och det må vara tillåtet att hoppas på en lyckligare lösning än de erbjuda, fastän förhoppningarna dārom knappast kunna vara starka.

Vad man vill försöka sig på är till formen en verklig valutareform eller myntrealisation, i det att pappersmarken skall förvandlas till skiljemynt och utbytas mot det nya myntet, enligt en norm som dock skjutes på framtiden. Lyckas åtgärden nå sitt mål, en enda, stabil valuta, ligger häri uppenbarligen en mycket stor fördel framför alla andra lösningar. Men faran är att man icke lyckas, i det att statens anspråk på ny finansiering genom sedelutgivning bli oemotståndliga; och gärdet är då helt och hållet uppgivet. Detta val mellan allt och intet utgör svagheten hos denna lösning i jämförelse med den mindre heroiska, en vid sidan av pappersmarken ställd värdemätare, ty en sådan skulle kunna hållas stabil oavsett pappersmarkens fortsatta tillintetgörelse. Och otvivelaktigt är det en stor fara, att man nu, når pappersmarken svårligen kan användas till mycket mer sedelfinansiering, begagnar den nya valutan till att börja leken på nytt. Visserligen har man sökt skydda sig däremot genom att begränsa statens rätt till kredit i den nya valutan, men dylika pappersbestāmmelser äro dammar av is om vårarna; det är ett helt annat slags garantier man behöver. Redan vid förslagets framkomst pekade man också i Tyskland på likheten med det första, misslyckade försöket att på sin tid bli av med franska revolutionens beryktade sedelmynt, assignaterna, genom att utan garantier ersätta det med ett nytt pappersmynt, mandaterna (mandats territoriaux), som på helt kort tid visade sig gå samma väg som det gamla myntet.

Likheten med assignaterna är emellertid ännu mer slående och ōdesdiger i fråga om själva huvudpunkten, det nya myntets beskaffenhet. Nymarken (i ett tidigare projekt kallad Bodenmark) skall nämligen grundas på inteckning i all möjlig fast egendom och få utges i förhållande till inteckningens belopp, med tillägg av den nya sedelutgivande bankens eget kapital; parallellen med de på indragna franska statsegendomar grundade assignaterna är därför påtaglig. Visserligen kunde den tyska planen tänkas ha ett viktigt företräde framför de franska revolutionsmännens, så tillvida som den gör sedlarna inlösliga. Men ser man närmare efter, befinnes detta vara en illusion, i det att inlösningen skall ske icke i guld eller ens något visst slags varor, utan i de på egendomarna vilande, i bankens ägo befintliga obligationerna. Då innehavet av dessa obligationer icke medför rätt att disponera över själva egendomarna, och då obligationerna själva lyda på samma slags nymark» som sedlarna, skulle man ju genom att kräva sedlarnas inlösning blott få ett nymarkstill

L

godohavande i utbyte mot ett annat, och några krav på inlösning skulle därför sannolikt aldrig uppstå. Med en ny valutaförsämring skulle förmögenhetsvärdena dessutom stiga, och det är åtminstone ej uttryckligen sagt, att icke inteckningsbelopp och på dem grundad sedelutgivningsrätt därigenom skulle kunna ökas obegränsat. Detta slags garanti för nymarkens upprätthållande är därför ganska värdelöst. Även i övrigt förefaller planen delvis oförklarlig. Den nya valutabanken skall endast få göra affärer med riket och riksbanken, men skall tillhandahålla regeringen ett belopp på först 300 och sedan successivt, under loppet av två år, ytterligare 900 mill. nymark; den förra summan skall användas att via riksbanken inlōsa pappersmarksedlarna. Men förmodligen är tanken, att riksbanken därutöver skall låna nymark hos den nya banken för inlösning av pappersmark, ty riksbanken skall vara skyldig att alltid verkställa dylik inlösning vid anfordran, men har själv ingen som helst rätt att utställa nymarksedlar. Det säger sig självt, att utgivningen av nymark, såsom reglerad av inteckningsbeloppens och det nya bankkapitalets storlek, saknar varje relation till penningväsendets och omsättningens krav samt att det därför icke på förhand kan sāgas något om det värde den nya valutan kommer att få. Syftet tycks visserligen vara att göra nymarken likvärdig med guldmarken, men någon garanti härför erbjuder planen icke. Detta måste helt och hållet komma att bero på den nya valutabankens sedelutgivningspolitik, som i sin ordning främst kommer att påverkas av utväxlingsnormen mellan nymark och pappersmark. T. o. m. i gynnsammaste fall komma de 900 mill. nymark, som successivt skola tillhandahållas statskassan under loppet av två år, att leda till en ny penningvärdeförsämring, om ej motsvarande indragning av nymarksedlarnas belopp sker på andra punkter. Allt det avgörande år m. a. o. ännu ovisst, och den garanti man sökt i den fasta egendomen är under alla förhållanden föga värd samt kan bli alldeles betydelselōs.

Till råga på allt hade man enligt det ursprungliga projektet vid sidan av denna den nya valutabankens nymarksemission ställt ännu en sedelemission, nämligen i guldmark mot guldvalutor, genom den gamla riksbanken; men det förefaller som om åtminstone denna tanke hade fått förfalla. Även med en sådan förbättring är det tyvärr svårt att ställa något gynnsamt horoskop för de tyska valutaplanerna, sådana de hittills äro kända.

Den tyska Novemberrepublikens bestånd i Tyskland synes allvarligt fascismen. hotat. Som sista räddningsankare har den första ministären Stresemann tillgripit Weimarförfattningens diktaturparagraf samt beklätt riksvärnsminister Gessler med utomordentlig maktfullkomlighet. Men i München har motsvarande myndighet av kabinettet von Knilling uppdragits åt den förutvarande bayerske statsministern dr Gustav von Kahr, en av Tysklands mest kända monarkistiska högerpolitiker. I det röda Sachsen åter uppträder chefen för den socialdemokratiskt-kommunistiska koalitionsregeringen, d:r Zeigner, nāstan som

bolsjevikisk folkkommissarie. De strejkande i Ruhr tyckas knappast efter det passiva motståndets uppgivande benägna att återgå till slavarbetet för fransmännen. Samtidigt fortsätter marken sitt fall ned i så nattsvarta avgrunder, att man måste räkna med ljusårens astronomiska tal.

Då detta lāses, kunna ödesdigra händelser hava kommit i gång. Vad ovan sagts torde ganska nära återge, vad man nu i flera år förutsagt, nämligen Tysklands s. k. sammanstōrtande, som följd av Versaillesfreden och Poincarés politik. Statsbankrutten i sin moderna form, d. v. s. genom penningvärdets förstöring medelst sedelpressarna, är ju redan ett fullbordat faktum. Vad som återstår, är det politiska sammanbrottet. För detta torde finnas trenne alternativ: rõd eller vit diktatur eller riksenhetens sprängning. På proletariatets diktatur hoppas Moskva, och med Tysklands sönderfallande i ett tillstånd ante-Bismarck spekulera ur var sin synpunkt Paris och Rom, och samtliga dessa intressenter torde också, så långt krafter och förmåga räcka, på olika sätt stödja sina tyska klienter. Samtidigt står den tyska nationalismen ensam om sitt hopp att av tyska folkets egen kraft hämta förnyelse på samma vägar som den italienska fascismen. Dess enda utrikespolitiska tillgång äro de ytterst ringa utsikterna för en högerrestauration i Ryssland. På Englands sympati torde den icke kunna räkna, hur välkommet det än skulle vara för London, att Poincaré hädanefter skulle stöta på ännu större svårigheter vid sin framfärd i Tyskland.

Kan man i framtidsperspektivet för de närmaste månadernas Tyskland inrymma någon plats för det nuvarande systemet? Novemberrepubliken är belastad med så många missgrepp och olyckor, att folket självt, med sin benägenhet att städse sõka syndabockar, torde vara lika färdigt med den som hösten 1918 efter det militāra nederlaget med den Wilhelminska aëran. Redan genom sin åtkomsthandling, de föga ärorika omvälvningarna i Kiel, München och Berlin, genom underskrivandet av Versaillesfreden, genom uppgivandet av Ober-Schlesien har republikens utrikespolitik gått från fiasko till fiasko för att slutligen lida fullständigt skeppsbrott genom die Erfüllungspolitik och dess fruktansvärda konsekvenser för landets ekonomiska liv. Erzberger och Rathenau föllo också offer härför. Republiken tog då sin tillflykt till skyddslagarna av sommaren 1922, vilka gingo längre i samhällsbevarande» riktning än på sin tid Bismarcks undantagslag mot socialdemokratien. Novemberregimen har även undergrävt sin auktoritet genom sin demokratisktparlamentariska praxis att belöna partigängare med ämbeten, framförallt nytillskapade sådana. Betecknande nog har antalet statsanställda i det stympade Tyskland sedan 1918 ōkats med inemot 40 %. Republiken var emellertid stark nog att överleva Kappkuppen i mars 1920. Men fråga är, om den mäktar besvärja de nationella lidelser, som Cunos regering släppte lösa för att hålla fransmännen stången i Ruhr, där motståndet pekuniärt finansierades av sedelpressen med markvärdets förintande som resultat, men där den moraliska kraften närdes av den våldsamt uppflammande patriotismen över hela Tyskland. Den nuvarande samlingsregeringen, som förverkligat den gamla vänster

« VorigeDoorgaan »