drömmen från kejsartiden om koalitionen Bebel-Bassermann, har allmänt karaktäriserats som republikens sista parlamentariska resurs». I en sådan situation måste denna ministar i sin första upplaga sträcka vapen i Ruhrkampanjen. Efter den betan tillgreps också belägringstillståndet för att behärska den väntade stormen. Det börjar bli symboliskt för denna politik, att Gustav Stresemann blev doktor på en avhandling om Handeln med tombuteljer i Berlin».

D

I Nordtyskland hava emellertid såväl de nationalistiska som de kommunistiska självskydds » -organisationerna hittills kunnat undertryckas samt Rothe Fahne och Völkischer Beobachter det nationalistiska huvudorganet i München vid behov kunnat indragas. Men man vet, att de vita ändå hava vapenstarka och välorganiserade formationer i Östpreussen, Schlesien, Pommern, Mecklenburg och Schlesvig-Holstein. Kommunisterna ligga icke heller på latsidan; deras > Hundertschaften» ōva och rusta sig i hemlighet, och en riktning, de s. k. nationalbolsjevikerna vilka nyss försökte storma Küstrin kurtisera ivrigt framstående nordtyska nationalister. Greve Ernst Reventlow och Radek skriva sida vid sida komplimenterande varandra i Rothe Fahne, och general von Lettow-Vorbeck, hjälten från tyska Östafrika, säges luta åt den åsikten, att vita och röda borde gå tillsammans mot Frankrike, varvid givetvis de senare räkna med att under tiden kunna inrätta rådsväldet i Tyskland. Hela riksregeringens ställning i Nordtyskland vilar i denna stund på riksvärnet och skyddspolisen, som i hela Tyskland utgöra respektive 100 000 och 120 000 man. Båda bestå av värvat folk och sägas utgöra eliten av den upplösta armén. Dessa pretorianer, vilkas disciplin och geist lära vara stramt gammalpreussiska, stå emellertid, som alltid i dylika fall, helt under sina officerares kommando. Det hänger sålunda på riksvärnets officerskår. Denna har under senare år varit skarpt kontrollerad med hånsyn till politiskt sinnelag och en långsam utrensningsprocess av i de maktägandes ögon misstänkta element har pågått. Det är dock tvivelaktigt, om denna officerskår vill vända sina vapen mot Bayern, vars riksvärn numera endast lyder Münchenregeringen och öppet fraterniserar med därvarande vita kamporganisationer. Dr v. Kahr gör också nu raka motsatsen till Berlin. De republikanska skyddslagarna hava satts ur kraft; arbetarvärnen» förbjudas, och deras vapenlager efterforskas och beslagtagas, medan samtidigt de nationalistiska skyddskårernas övningar tolereras.

Emellan München och Berlin ligger, som bältros längs Tysklands midja, en rad av rõda stater: Sachsen, Thüringen och Braunschweig. Därest man där utropar sovjetstyret, kommer det nordtyska riksvärnet att obetingat stå på riksregeringens sida. Bryter det då löst, torde emellertid icke bayrarna försumma att genomföra sin öppet antydda plan att via Sovjet-Sachsens» underkuvande bana sig väg till Berlin, för att med stöd av en samtida nationalistisk resning i hela Preussen proklamera hakekorsets fascistdiktatur över riket. En sådan statskupp komme med säkerhet, i betraktande av den rådande fanatiska antisemitismen och det nationalistiska hatet mot novemberförrädarna»,

att, förutom av inbördeskrigets vanliga ohyggliga blod bastu, åtföljas av judeprogromer och proskriptioner i Sullas stil. Det är möjligt att då presidenten Ebert skulle få någon genklang för den vådjan till världens samvete», som varit novemberrepublikens enda utrikespolitiska recept och som nu senast Stresemann använde i samband med Ruhrkapitulationen. Men världssamvetet» komme då som vanligt för sent.

Den tyska nationalismen tyckes nämligen för närvarande besatt av en sådan dervischartad desperation, att den endast tävlar med och kan förklaras genom Tysklands förtvivlade läge. Dess centrum befinner sig i Bayern, dit Ludendorff flyttat och dit även kommendōrkapten Ehrhardt rymt från sitt fängelse i Leipzig. Fastän riksregeringen satt ett högt pris på dennes huvud, hindrade det emellertid icke, att Ehrhardt tillsammans med Ludendorff och amiral Scheer den 2 september var närvarande vid en parad av 150,000 välbevāpnade nationalister i Nürnberg. Detta ger en blixtbelysning av läget. Eljest är detta tämligen oklart, vad Bayern beträffar. Berlin dominerar nyhetsförmedlingen, och Wolffs telegrambyrå ser naturligtvis på läget så, som den officiella regeringsoptimismen vill det.

Efter allt att döma synes den bayerska oppositionen mot Berlin gå fram längs tvenne linjer. Den ena, den blåvita», följer den bayerska separatismens gamla strömfåra och utgör det s. k. bayerska folkpartiet, som är en sammanslagning av katoliker och bondefōrbundare under ledning av ärkebiskopen i München, kardinal Faulhaber, och den gamle agrarhövdingen dr Georg Heim i Regensburg. Denna riktning underhåller de bästa förbindelser med de kristligtsociala i Österrike, som nu regeras av den katolske prelaten Seipel. Den andra riktningen, de »svart-vit-rōda, utgör de egentliga fascistiska > Hakekreuzler». De hava organiserats och stå under ledning av Adolf Hitler. Denne är för närvarande den mest omtalade mannen i Tyskland, och hans bana påminner i mångt och mycket om Mussolinis. Till födseln tysk-österrikare, blev han som ung arbetare socialdemokrat och tjänade under kriget som simpel soldat men med stor utmärkelse och med åtskilliga blessyrer såsom frivillig i bayerska armén. Efter nederlaget bosatte han sig i München och grundade där med en handfull anhängare den national-socialistiska rörelsen, som till en början förde en tämligen undanskymd och förhånad tillvaro, men efter fascismens seger i Italien och Tysklands allt hopplösare läge vuxit ut till en verklig makt. De flesta medlemmarna i hans kamporganisationer: Reichsflagge», »Oberland och allt vad de heta, lära vara unga industriarbetare. Till denna rörelse hava nu Ludendorff, amiral Scheer m. fl. kända tyska militärer från världskriget anslutit sig. I Österrike, Tyrolen samt i Böhmen hava liknande organisationer bildats, och med dem står Hitler i organiserad förbin-. delse. Hans mål äro stortyska och åsyfta ett fascistiskt Tyskland, som först efter inre rensning och rening» kan och skall upptaga kampen mot Frankrike. Hitlers dagsprogram är icke monarkistiskt. Kronprins Rupprecht och Wittelsbacharna hylla sig i stället till de blåvita, vilka

till den franske gesandtens i München, Monsieur Dards, ogemena tillfredsställelse samman med Seipel åtminstone låtsas mera intressera sig för en katolsk Donau-federation i Rehnförbundsanda än för Hitlers stortyska revanschplaner.

För ögonblicket härskar emellertid generalstatskommissarie» v. Kahr i Bayern. Han är monarkist och Rupprecht nära förbunden. Men han står samtidigt på god fot med Hitler, som i verkligheten sages vara den starke mannen». Om han också kommer att bliva det för Tyskland, återstår att se. Misslyckas han, har världen fått en begåvad demagog mindre lyckas han, kommer snart Tyskland att vimla av hans anhängare, liksom det på sin tid blev så gott om. >novembersocialister». Många ›röda› i Tyskland torde nämligen vid det här laget vara av det slag, som nu i Ryssland kallas »rädisor› : röda utanpå, men vita inuti. Men statsman blir Hitler icke, förrän han räddat sitt utarmade och avväpnade fosterland från dess inre och yttre förfall. På den långa vägen till detta mål kan Hitler hinna att mista makten, om han någonsin når den, och Ludendorff att på nytt förlora sitt fältherrerykte, därest han finge tillfälle att än gång föra Tysklands ungdom mot Fochs arméer.

Janina, Korfu Den 27 augusti detta år mördades på vägen mellan och Genève. Janina och Santi Quaranta under färd till den grekiska gränsposten Kakadia vid grekisk-albanska gränsen, alltså på grekiskt område, italienske generalen Tellini, hans adjutant, löjtnant Bonaccini, fältläkaren Corti, deras italienske chaufför och en medföljande albansk tolk. De tre förstnämnda utgjorde den italienska delegationen i en av ambassadörskonferensen tillsatt internationell kommission för fastställande i detalj av Albaniens gränser mot Grekland och Serbien. Jämnt en månad senare, den 27 september, utrymde Italien efter erhållet skadestånd den sedan den 31 augusti av italienska trupper ockuperade grekiska ön Korfu. De händelser, som ligga mellan dessa bägge data, āro minnesvärda framför allt därför, att de ställt i sällsport bjärt belysning dels vad en stormakt kan tillåta sig mot en mindre stat och dels det nuvarande Nationernas förbunds fullständiga vanmakt, när det gäller att inför övergrepp, begångna av en stormakt mot en mindre stat, tillämpa förbundspaktens bestämmelser.

Något krig i vanlig bemärkelse mellan Italien och Grekland var under den kritiska månaden knappast att befara, då ju Italiens militāra maktmedel voro överväldigande gentemot Greklands, men väl hotades för ett ögonblick Nationernas Förbunds själva existens, och det räddade livet endast genom att lämna i sticket ännu en dryg del av sin redan genom Vilnaepisoden hårt medtagna politiska prestige. För Europas smärre stater har sättet för avvecklingen av de konflikter, till vilka mordet i skogen vid Kakadia gav anledning, givit ett särdeles klart och tydligt besked om det nuvarande Folkförbundets oförmåga att skydda dem mot stormaktsövergrepp såväl av diplomatisk och militär art som i form av godtycklig tolkning av gällande fördrag och ingångna avtal. Man träffar ej sakens kärna, när

man med anledning av det skedda med hån och sarkasmer överhopar Nationernas förbund, som väl närmast hör till de kränkta parterna i målet. Rätta adressen för de hårda orden torde i stället vara de stormakter, som gång efter annan under krisen vid inträffande motsättningar mellan klar rätt och egna intressen utan att tveka eller blinka lāto de senare väga tyngre i vågskålen, trots alla försäkringar om motsatsen vid fredssluten efter världskriget och vid Folkförbundets upprättande.

Det invecklade händelseförloppets allmänna gång torde tillräckligt belysa riktigheten av dessa påståenden. För mordbudskapet från Janina reagerade italienska regeringen ungefär på samma sätt som den österrikisk-ungerska 1914 efter mordet i Sarajevo. Mussolini tog från början för avgjort, att mordet begåtts av grekiska nationalister i harmen över några för Albanien gynnsamma gränsregleringsbeslut av general Tellini samt att grekiska myndigheter voro åtminstone moraliskt medskyldiga i mordgärningen. Riktigheten av denna för Italiens hållning grundläggande hypotes har i fråga om de grekiska myndigheterna ej alls kunnat styrkas vid den internationella undersökningen, och rörande mordets grundmotiv framkom därvid som en alternativ möjlighet, att här skulle föreligga albansk blodshämnd för en del stränga åtgärder, vilka den mördade generalen vidtog under världskriget som italiensk befälhavare i Valona. Skulle denna möjlighet senare visa sig ha varit den verkliga förklaringsgrunden, så kommer detta att åt hela den mot Grekland riktade straffproceduren ge en prägel av makaber tragikomik. Allt tyder emellertid på att det var i god tro om mördarnes eller åtminstone mordanstiftarnes grekiska nationalitet som Mussolini riktade sina åskviggar enbart mot Athén, och grekiska regeringen kan i alla händelser ej komma ifrån, att mordet ägde rum på grekiskt territorium och att det möjliggjordes genom bristfälligheten i de skyddsåtgärder grekiska myndigheter vidtagit för den internationella kommissionens trygghet. Före sin automobilfärd till den av honom angivna utgångspunkten för dagens arbete, där italienska, grekiska och albanska officerare skulle mōtas, hade emellertid general Tellini enligt grekisk uppgift avböjt honom erbjuden militäreskort.

Mussolinis ultimatum låt ej vänta på sig lika länge som greve Berchtolds. Det delgavs grekiska regeringen redan den 29 aug. och innehöll som bekant en lång rad av stränga krav, vilkas godtagande fordrades inom 24 timmar. Grekland förklarades i den samtidigt med överlämnandet publicerade verbalnoten moraliskt medskyldigt i vad som skett, italiensk inblandning i grekisk rättsskipning krävdes (bl. a. föreskrevs dödsstraff för alla till mordgärningen skyldiga), och förutom förödmjukande ursäkter skulle grekiska regeringen, som redan dagen efter mordet uttryckt sitt beklagande, ofördröjligen utbetala 50 millioner lire, ej som skadestånd till de efterlevande, utan som ett slags bōter, innebärande indirekt erkännande av skuld till mordet. Grekiska regeringen besvarade signore Montagnas verbalnot ungefär på samma sätt som den serbiska år 1914 svarat baron Giesl:

den utfäste sig till nya beklaganden, strängt opartisk undersökning och betalande av skadestånd till de efterlevande, men avböjde de krav, som alltför tydligt ignorerade Greklands egenskap av suverän stat eller implicerade grekisk medskyldighet i själva mordgärningen. Dessutom meddelades, att Grekland, om den erbjudna upprättelsen ansåges otillräcklig, ämnade vädja till Nationernas förbund och på förhand underkastade sig dettas beslut. Mussolini var lika flink i vändningarna att förkasta det grekiska svaret som baron Giesl på Berchtolds order varit med det serbiska 1914. Redan följande dag, den 31 aug., besattes Korfu av italienska trupper. Detta skedde en fullständigt onödig beskjutning av stadens redan 1864 slopade gamla fästningsverk, och den därvid vållade blodsutgjutelsen var vida större än vid Kakadia: 20 personer dödades, varav 16 barn, och 50 à 70 sårades. Det är betecknande, att vid landstigningen de italienska officerarnas första nervösa fråga gällde, om någon engelsman blivit dödad. Så olyckligt var det emellertid inte: blodsoffren för Mussolinis i några Paristidningar applåderade bedrift Le Matin t. ex. skrev, att »Frankrike älskar den energiska gesten> utgjordes i regel ej ens av Korfubor, utan voro nästan uteslutande bara stackars flyktingar från Mindre Asien, mest armenier, inkvarterade på ön >under Nationernas förbunds speciella beskydd». Några krav på skadestånd för denna våldsgärning har Grekland naturligtvis ej varit nog förmätet att framställa, och vid requiemmässan i Athén för dessa oskyldiga våldshandlingsoffer voro grekerna ensamma i katedralen. Det var ju för en stormakts kulor de fallit och vid en operation, som Italiens ombud i Folkförbundsrådet sedermera betecknade såsom alltigenom une mesure pacifique>!

Först då Italiens diplomatiske representant i Athén, Montagna, samma dag landstigningen på Korfu skedde, i en ny not betecknat Greklands senaste svar såsom en vägran att lämna upprättelse och meddelat att Italien såg sig nödsakat att till sin handels tryggande ›i handling visa sin oböjliga vilja att skaffa sig tillbörlig upprättelse, gav grekiska regeringen sin förste delegerade vid Genèvemötet, Politis, i uppdrag att anhålla om inskridande av Nationernas förbund enligt paktens artikel 15, som förpliktar förbundsmedlemmarna att inför rådet bringa varje »tvistefråga, som skulle kunna medföra en brytning». Rådet försattes härigenom i ett obehagligt dilemma. Den åberopade artikeln pålade det en klar förpliktelse att, även efter anmälan blott av ena parten, vidtaga alla åtgärder för en omfattande undersökning och prövning, infordra bägge parternas framställning av sin sak o. s. v. Mussolini skyndade sig emellertid att i en tidningsintervju låta förstå, att han ej erkände förbundets kompetens att befatta sig med en fråga, som gällde »Italiens heder, och att han, om så likväl skedde, ämnade taga i övervägande Italiens uttrāde ur förbundet. Vid denna hotfulla hållning, som snart även officiellt bekräftades genom instruktioner till rådsledamoten Salandra, kunde han påräkna ett visst stöd från Frankrike, som till varje pris amnade hindra ett prejudikat för förbundets inblandning i Ruhrfrågan.