Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

för dess trassliga affärer.

Därtill kom att efter både Utrechtfreden och Wienkongressen måste England passera några i inre hänseende särdeles kritiska år. För övrigt uteslöt denna tillbakadragna hållning visst icke ett vaket intresse, som Castlereagh i slutet av december 1815 betonade: the interposition of Great Britain will always be most authoritative in proportion as it is not compromised by being unduly mixed in the daily concerns of these States. > Emellertid såg det dåtida Europa med förvåning och kanske även skadeglädje, att det nyss så aktiva S:t Jameskabinettet nästan helt avstängde sig från kontinentens angelägenheter samt först efter långt dröjsmål och under mycken tvekan åter började orientera sig över dennas under tiden naturligtvis mycket förskjutna läge. Huru engelsmännen själva dömde om dessa intermittenta reträtter, kan man se av de våldsamma anfallen mot Robert Walpole och mot Castlereagh.

De moderna skriftställare, som icke nog kunna accentuera sin förvåning över Englands tillbakadragna hållning vid de frågor, som nu mest oroa Europa, äro fullständigt på villospår, när de söka förklaringen allenast i Frankrikes grova artilleri och överlägsna flygvapen. Naturligtvis är dylikt också en faktor att observera, men det är likväl ett långt stycke väg från även de skarpast motsatta meningar om Tysklands betalningskapacitet och till en krigisk brytning mellan dem, som nyss voro vapenbröder. Med mera fog kunde man hänvisa på den engelska opinionens tröghet att vända, sedan den agiterats upp till entusiasm för vapenbrödraskapet; men den djupaste grunden är nog densamma nu som för hundra och tvåhundra år sedan: britternas känsla, att först måste man ordna upp egna förvirrade affärer, penningväsendet, handelspolitiken, arbetslösheten o. s. v., sedan kan det vara tid att återigen bekymra sig om andra.

Otvivelaktigt ligger i denna tankegång mycket av nationell egoism, men knappast mera än varje livsdugligt folk måste bestå sig med. Vi se ännu icke ens gryningen till den dag, då de gamla nationellt betonade staterna kunna avskrivas och giva rum för en internationell, fast grundmurad rättsorganisation. Under tiden är klok nationell egoism snarast föredömlig. Men endast då kan den betecknas som verkligt klok, när den erinrar sig en urgammal sanning, att når en lem lider, lida alla. På den engelska politikens hållning under de närmaste åren kommer mycket att hänga; om dess kurs tjänar det till intet att profetera, men historia och traditioner giva ingen anledning antaga, att den tillfälliga tillbakadragenheten skulle innebära övergång till en varaktig, och för Europas framtid õdesdiger isolering.

Rudbeckius- I Västerås stift har den »stiftkänsla», varom det stundom jubileet. talas, i sommarens högtidlighållande av Rudbeckiusjubileet samlat sig till en imponerande manifestation. Som ett minne av festligheterna kvarstår en ståtlig skriftserie. Från Johannes Rudbeckius' stift. En festgåva till Rudbeckiusjubileet 1923 (Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1923. VIII, 465 sid.) vill vara ett försök från den nuvarande generationens sida att göra

sig räkenskap över det arv, den från fäderna och särskilt från Rudbeckius mottagit, och över det sätt, varpå den förvaltat detta arv en stiftets samfällda ämbetsberättelse, avgiven inför Rudbeckius som ideell visitator». Jubileumsåret har valts närmast med anledning av 300-årsminnet av Västerås gymnasiums grundläggning. I Camenæ Arosienses. Festskrift vid det svenska gymnasiets trehundraårsjubileum (Västerås, A. F. Berghs boktryckeri 1923. 212 sid., kr. 7,50) har Västeråsläroverkets kollegium lämnat en läsvärd och innehållsrik översikt över den Rudbeckianska läroanstaltens õden och de ofta trånga och torftiga villkor, varunder denna förverkligat många av sin grundläggares förhoppningar. I ett arbete om Västerås Domkyrka (Västerås, J. Wennbergs bokhandel, 1923. 136 sid.) har därjämte professor August Hahr ägnat en pietetsfull skildring åt det tempel, som utgjort medelpunkten för stiftets andliga liv. Till den vidgade kunskap om Västeråsstiftets historia, som dessa jubileumsskrifter skänka oss, böra jämväl läggas resultaten av lektor B. R. Halls trägna, under mer än ett decennium fullföljda och framför allt kring Rudbeckiusgestalten koncentrerade forskningar.

Arvet från en vårt andliga livs krafttid, sådan denna levandegjorts genom en personlighet av ovanliga mått och än ovanligare märgfull styrka, har sålunda ryckt oss väsentligen närmare. Och detta arv har också blivit en samlande symbol för enhetskänslan i den del av vårt land, som närmast blev delaktig av stormaktstidens andliga insatser i deras Rudbeckianska utprägling.

För mycket i vårt samhälls- och kulturliv, som främst hämtar sin särart från kontinuiteten och rotfastheten i fädernas liv, blev 1800talets starkt progressiva utveckling en nedbrytande och nivellerande kraft. Ett omslag däri har dock kommit. Till en början var det kanske mest det nedärvdas fastare form och stil, som talade till det estetiska sinnet, medan det inre liv, som återspeglas i form och stil, endast i vardaglig pliktuppfyllelse och passivt motstånd kunde bevara sin egenart. Men sedan de differentierande krafterna i vårt samhällsliv måhända som ett vittnesbörd om en strävan mot nya jämviktslägen börjat göra sig mera gällande, framträda vid sidan av nya avgränsningar inom det nivellerade samhällets ensartade massor även de ärvda institutionerna med krav på en insats efter sin historiskt givna egenart.

I vad mån kan då Västerås stift göra anspråk på att företräda det Rudbeckianska arv, till vilket det nu kräver sin förstfödslorätt? Jubileets anknytning till den ärevõrdiga lärdomsskolans högtidsdag men även Rudbeckius' egna insatser i vårt vetenskapliga liv och hans högstämda ord till vetenskapens pris rikta i första hand uppmärksamheten på den lärda odlingen. Läroverkets festskrift är genom den mångsidiga och ganska inträngande forskning, varom den bär vittne, själv en aktningsvärd gärd åt denna odling, men med en övervägande inriktning på yttre förhållanden och tidsmålande drag gör den knappast full rättvisa åt läroverkets positiva insatser i vetenskapens tjänst ge nom de trenne seklerna. Om sålunda de lärda lektorernas tysta mö

dor fått träda väl mycket i bakgrunden, har stiftets biskop i sin undersökning om Johannes Rudbeckius' aristotelism fulltygat både allvaret i sin företrädares vetenskapliga strävan och sin egen trohet mot de Rudbeckianska traditionerna. I detta vetenskapliga allvar söker biskop Einar Billing i en inträngande analys den djupaste skillnaden mellan aristotelismen och dess konkurrent ramismen, och han tvekar ej att på det svenska gymnasiets trehundraårsdag och inför vår egen tids pedagogiska moderiktningar bejaka frågan, som ej denna aristotelismens faddergåva till sist ändå var den bästa av allesamman?>

Vida mindre klara ligga linjerna på det kyrkliga och religiösa området. Man kan måhända i olika framställningar av Rudbeckius och hans verk spåra en viss gradskillnad i betonandet av det självständiga värde, de världsliga vetenskaperna ägt för den store biskopen. Därom, att förutsättningen för den frimodighet, varmed han bekände sig till dem, var den kristna trosvissheten, råder dock ingen tvekan. Biskop Billing är angelägen att betona, att vetenskapen för Rudbeckius blev medlet att organisera segern, gav den fasta form, vari den stora religiösa brytningens tankemassor kunde upptagas, ordnas och behārskas. Samma synpunkt gäller även för det fasta organisatoriska bålverk, varmed Rudbeckius i sin stiftsstyrelse omgärdade den segrande reformationen. Den individualistiska väckelsen fann ett par århundraden därefter de fast timrade formerna som ett hinder i sin väg, reste anklagelsen, att de stelnat till självändamål, och banade sig fram vid sidan av dem. Domarna blevo i stridens hetta hårda och orättvisa, men det faktum kvarstår, att de gamla formerna ej omedelbart förmådde upptaga de nya religiösa krafter, som väckelsen kallat till liv. Därmed skapades det kyrkliga läge, som åskådligt belyses i stiftets festskrift tack vare dess strävan att genom olika bygdemonografier belysa stiftets kyrkliga geografi». Lika ovedersägligt som traditionsbrottet framträder emellertid här en strävan att bygga över den gapande klyftan, att knyta fast vid den kyrkliga organisationen utan att därför förneka de senaste decenniernas historia. Som en reflex av denna strävan att återvinna sambandet med den kyrkliga traditionen aga Rudbeckiusfestligheterna jämväl en annan aktualitet än den, som anknyter vid de jämna seklerna.

Näringslivets Av den myckna samhällskritik som förekommer i våra etik. dagar är sannolikt den mindre delen etiskt betonad. Men likväl ligger det på botten även av åtskillig socialdemokratisk fördömelse en etisk förkastelsedom över det bestående tillståndet, hur materialistisk åskådningen än utger sig för att vara; och erkänt mora liska och religiösa invändningar komma från andra håll, lyckligtvis ej minst från sådana, där allvaret i de etiska kraven som förpliktande i lära och liv icke av någon kan betvivlas. Det lönar sig därför att tänka sig in i den ställning vari vårt ekonomiska liv och det ekonomiska livet över huvud står till etiska och religiösa krav.

Därvid kan man till en början knappast betvivla, att enkel heder i affärstransaktioner nu är mer och icke mindre utbredd än förr i världen,

så mycket den än i dag kan lämna övrigt att önska; föreställningen om gammaldags tro och heder år på denna punkt sannolikt ännu mindre i överensstämmelse med verkligheten än på de flesta andra. Stenar i hō och ullsäckar, sand i tjära, abborre och mört i botten på tunnor som sålts under uppgift att vara fyllda med lax omtalas i äldre tider titt och tätt, och ännu vanligare voro de bedrägerier som drogo fōrdel av den oöverskådliga förvirringen i mått, vikt och mynt. För att icke ta sin tillflykt till rättegångshandlingar, som möjligen blott visa undantagsföreteelserna, kan man peka på det överflöd av bidrag till affärsmoralen man har i breven från en av våra störste konungar, som också var en av vårt lands störste affärsmän, nämligen Gustav Vasa. För att blott nämna ett par exempel ålägger han vid flere tillfällen sina olika fogdar att taga emot skattepersedlarna efter det större Åbomåttet eller den större Elfsborgsvikten men sedan ingalunda sälja efter dem utan i stället efter Stockholms mindre mått och vikt, som konungen för ändamålet låter tillsända dem, samt därefter inbetala skillnaden i räkningekammaren. Vid ett tillfälle (1550) ålade han t. o. m. uttryckligen Stockholmsborgarna ett bedrägeri mot några skottar, som kommit med guld till staden; man skulle lova skottarna

>vad gods de helst begäre; och när de gullet bekommet hade skola de det behålla och ingen betalning dem igen överantvarde, utan skickeligen och oförmärkt hålle dem uppe med god ord, till dess vi um deris sak videre förtänkt blive». (Gustav I:s registratur XXI, 275).

Det torde kunna sāgas, att detta slags knep numera begränsas till mycket ljusskygga affärsmän och att knappast något lands störste köpman skulle ens tänka på att begagna dem. Orsaken till förändringen är visserligen icke i sig själv alls av etisk natur, och mer eller mindre bedrägliga affärer i stor skala är det som sagt fortfarande gott om. Men man torde kunna påstå, att ingenting är att vinna på så enkla manipulationer, så snart fasta och ordnade affärsförhållanden kommit till stånd, helt enkelt därför att affärsmannen då själv får skörda vad han sått, emedan man aktar sig för vidare beröring med honom. Under världskriget återuppstod visserligen en stor del av dessa enkla rofferier, på grund av omöjligheten att lägga några planer och taga någon hänsyn till framtiden, och detta hade i sin ordning till orsak dels själva krigshändelserna och handelsblockaden men dels också ett förvänt statsingripande, som ofta gjorde legitim handel nästan omöjlig och sålunda lämnade fältet fritt för affärslivets hyenor och schakaler. Också efter världskriget har samma förhållande fortsatt, fastän i försvagad grad, och delvis av samma skäl, framför allt tack vare penningväsendets fortsatta förvirring, som sträcker sina förstōrande verkningar till näringslivets innersta skrymslen och till det yttersta försvårar en hederlig affärsverksamhet; exempelvis sådana skandaler som den danska Landmandsbankens skulle ha varit otänkbara vid ett stabilt penningvärde. Här ligger givetvis en djupgående svaghet i det nuvarande näringslivet, icke minst från etisk synpunkt; men det är av vikt att minnas, att denna svaghet är något som kommit över oss genom ett återfall i äldre tiders ekonomiska barbari och

alltså just står i strid med vad som härskade under det privatkapitalistiska eller rättare privatekonomiskt organiserade näringslivet, under mansåldrarna närmast fōre världskriget.

Men också om en viss elementär hederlighet sålunda följer med ett ordnat affärsliv, så kan den etiskt betonade kritikern framhålla, såsom han ofta gjort, att det fria näringslivets själva grundval är oetisk eller rent av anti-etisk, därför att det bygger på »profit» i stället för på viljan att tjäna bröderna eller gagna det allmänna bästa. I den mån frågan är om affärsmännens egna motiv kan denna kritik ha större eller mindre berättigande, men alldeles oberättigad måste den anses vara i fråga om näringsverksamhetens resultat vid verklig ekonomisk frihet. Ty den ekonomiska vinsten (profiten») kan då enbart uppstå genom att tillhandahålla sådant som människor vilja ha, genom att tillgodose människors behov, sådana dessa göra sig gällande i form av efterfrågan på varor och prestationer, och detta innebär i verkligheten att tjäna sin nästa, också om detta kanske ej är medvetet för vare sig givare eller mottagare. Går man till den drivande kraften i ett fritt näringsliv, så är den just nödvändigheten att tillhandahålla tjänster för att själv kunna förvärva inkomst.

Men visserligen är förutsättningen därvid också ett fritt näringsliv, och ett sådant måste alltid i någon mån förbli ett oupphinneligt ideal. Särskilt under den senaste generationen har den fortgående monopoliseringen satt ett dylikt näringsliv ur spelet på många och mycket viktiga områden, och därmed har skapats en möjlighet till vinst, icke genom att tillhandahålla vad människor önska och behöva utan tvärtom genom att inskränka produktion och utbud och tack vare denna konstlade knapphet uppnå högre priser. Det är alltså mycket långt ifrån, att nutidens ekonomiska liv i detta hänseende skulle uppfylla de etiska kraven, och i avseende på monopoliseringen är det också omōjligt att lägga skulden enbart på kriget och statsingripandet. Men däremot är det av stor vikt att fasthålla, att skadan likväl kommer från inskränkningen i näringslivets faktiska frihet och att boten skulle kunna fås om man förmådde återställa ett fritt, privatekonomiskt system.

Visserligen drivas affärsmännen som sagt icke ens under dessa förhållanden av höga etiska bevekelsegrunder. Men så ofantligt viktigt det än är att inskärpa betydelsen av en enkel, klar och rätlinjig heder i handel och vandel i sig självt något som ställer stora anspråk på en affärsman har man kanske anledning till någon betänksamhet vid etiska krav på näringsidkarna av sådan höjd att de icke tillgodoses av genomsnittsmänniskor på andra områden. Man förstår synnerligen väl och behjärtar ej mindre en önskan att forma människolivet efter högre ideal, men det måste sägas, att historiens erfarenheter här peka på ganska allvarliga faror. Ett av de starkast byggda försöken i denna riktning var väl Medeltidskyrkans på Augustinus' De civitate Dei grundade ställning över människors ävlan; ty denna principiellt asketiska ståndpunkt ledde till en hierarkisk ordning, som

« VorigeDoorgaan »