stōd de ge åt revolutionär finländsk propaganda. En ständig hets mot det vita Finland utgår från de ledare för det finländska upproret 1918, vilka då undkommo till Ryssland, och de ha ej släppt sina drömmar om att vid lägligt tillfälle få vara med om en restauration av det röda väldet i Finland med ryska vapen. Ej sällan uppstå mellan de båda grannstaterna icke så litet elakartade små konflikter, och vid några av dem lär man på rysk sida ej ha dragit sig för att använda truppkoncentrationer som diplomatiskt påtryckningsmedel. Den röda armén är såsom kapten Axel Rappe påpekat i sin nyutkomna krigspolitiska studie Sveriges läge tillräckligt stark för att kunna nära Finlands grans samla överlägsna anfallskrafter utan att Ryssland därför behöver mobilisera. Denna omständighet måste vid kritiska förhandlingar under militärt tryck försätta Finlands regering i ett obehagligt läge, enär fullt effektiva defensiva motanstalter däremot på finländska sidan skulle förutsätta mobiliseringsåtgärder, som lätt kunde få över sig ett aggressivt sken eller åtminstone kunde av ryska vederbörande så utmålas.

Liknande erfarenheter av ryska förhandlingsmetoder ha för övrigt flera andra av Rysslands grannar gjort, och man förstår därför lätt, att förslag framkommit om ett försvarsförbund mellan Finland, de nya Östersjöstaterna och Polen. Risken för att genom ett sådant förbund indragas i krigiska förvecklingar även för andra intressen än finländska är emellertid obestridlig, garantierna för verkligt betryg gande hjälp i det kritiska ögonblicket långtifrån bergsäkra, och därtill kommer, att en allians med Polen lätt nog skulle komma att betyda Finlands indragning i Frankrikes östeuropeiska allianssystem med därav följande vasallställning.

Det torde vara i känslan hårav, som man på många håll i Finland, där bekymren för isolering äro naturliga, skulle föredraga ett försvarsförbund med Sverige, i all synnerhet som ett sådant anses kunna stärka den på dessa håll livligt förordade kulturella orienteringen västerut. Man tar emellertid i Sverige storligen miste, om man föreställer sig, att vederbörande i Finland enhälligt skulle betrakta ett försvarsförbund med Sverige såsom >>en nåd att stilla bedja om». Finlands nuvarande statsminister tillhör maalaispartiet, och dettas partiorgan Ilkka avvisade häromdagen avgjort hr Hederstiernas förbundstanke med en för vissa finsk-finska kretsars stämningar mycket upplysande motivering. Förbundet skulle, ansåg Ilkka, ställa Finlands utrikespolitik under svensk kontroll och bl. a. medföra ett uppgivande av de aktiva finska aspirationerna i Karelen och Ingermanland. Till på köpet skulle det uppmuntra ›svensk övermodig förmyndarehållning i nationalitets- och kulturfrågor». Mindre misstroget var som bekant finländska utrikesministeriets organ Helsingin Sanomat, men även där antyddes, att framtidstanken på ett förbund med Sverige ej kunde få i närvarande stund stäcka det alltjämt pågående arbetet på en snar alliansanknytning söderut. Det förefaller ibland som om förbundstankens svenska anhängare, både i Sverige och Finland, ej i sina kalkyler medtagit tillvaron av det i ovan ci

terade uttalanden framträdande motståndet inom politiskt rätt inflytelserika finska kretsar mot denna tanke och dess konsekvenser.

Ett moget övervägande i Sverige av förbundstanken bör naturligtvis främst utgå från rent svenska synpunkter, även om lika naturligt minnena från fordom därvid ej kunna undgå att på många håll spela in. I den presspolemik hr Hederstiernas tal framkallat har från rätt avancerat socialdemokratiskt håll (hr Arthur Engberg) framhållits, att Sverige givetvis icke kan stå ointresserat för Finlands möjlighet att bevara sin frihet och självständighet». Hos denne hōgröstade vedersakare till utrikesministertalet möter sålunda samma tankegång som där konstaterades, att »det ligger i Sveriges eget intresse att Finland bevaras såsom en buffertstat mot den stora grannen i öster›. Så långt är man synbarligen ense om målet ty öster är veterligen det enda håll, varifrån Finlands självständighet f. n. hotas men skarpt framträda divergenserna, när det blir fråga om medlen, d. v. s. om huru Sverige bör i handling visa detta intresse. Man bör nämligen väl kunna utgå ifrån, att intresset ifråga ej kan inskränka sig till en from Morgonbladskänsla av belåtenhet, så länge det fria Finland genom sin blotta tillvaro kan användas som argument för det svenska försvarsväsendets rasering eller som en dunkudde att sova på, till dess än en gång på vårt gamla Österland kan tillämpas skaldeordet >>lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt».

I bjärt motsats mot ett intresse» av detta enkla slag har nu rekommenderats ett försvarsförbund, och man har t. o. m. från militärt håll sökt i detalj leda i bevis, att våra egna gränsers försvar skulle kräva avsevärt större ekonomiska kostnader, om man av politiska skäl läte förbundstanken falla, än om efter dess förverkligande Sveriges första försvarslinje flyttades från linjen Karungi-Torneå till Karelska näset eller linjen Viborg-Antrea-Imatra. Vare därmed hur som hälst, visst är, att allmänna opinionen inom skilda svenska partier skulle anse risken för krigisk sammanstötning med Ryssland i senare fallet vara avsevärt större. Redan känslan härav skulle, därest den ej genast fällde förbundstanken, åtminstone oemotståndligt frammana bestämda krav på svensk kontroll över Finlands utrikespolitik, ej av övermodigt förmyndarebegär, utan helt enkelt såsom en garanti mot att risken ej ytterligare ökades i Helsingfors genom exempelvis karelska äventyrligheter eller accept på några militārvāxlar i Polens affärer. Till en sådan utvidgning av Sveriges diplomatiska verksamhet är med all säkerhet allmänna opinionen icke beredd varken i det finska Finland eller i Sverige. Därtill kommer, att den försvarsreform, som förberetts genom Försvarsrevisionens arbete, väl knappast kan väntas bli sådan, att den precis inbjuder till att vidga de militära uppgifterna eller att den i Finland skulle godtagas såsom underlag för ett fostbrödralag inför möjligheten till en kamp på liv och död. En finländsk tidning har redan framhållit, att förbundet ej finge slutas »i avrustningens tecken».

Kommande allvarsårs erfarenheter kunna måhända åstadkomma

ändringar i dessa premisser och därmed föranleda andra slutsatser, men ett moget övervägande av nutidsläget måste i sina kalkyler nyktert utgå från de faktorer, som nu äro bestämmande.

Ett sådant övervägande bör emellertid ej inskränkas till de båda flygelalternativen overksamt platoniskt intresse» eller försvarsförbund. Skapandet efter måttet av våra krafter av ett starkt, rationellt

och praktiskt ordnat, av folkets förtroende uppburet svenskt försvar till lands och sjöss vore redan i och för sig en ny betydelsefull fredsfaktor vid Östersjön och skulle därigenom komma ej blott Sverige, utan även Finland till godo. Sverige är ett land, som intet högre önskar an god och fredlig grannsāmja mellan folken vid Östersjön, det ryska folket därvid ej undantaget. Och det är otvivelaktigt, att intet kan bättre främja detta syftemål, än medvetandet ute i världen, att ett angrepp på Finland måste för angriparen redan från början innebära risken att behöva räkna också med tillvaron av svensk härsmakt. Även en djupare uppfattning av vad vårt medlemskap i Nationernas förbund dock faktiskt innebär av både juridiska och moraliska biståndsförpliktelser i händelse av ett anfall mot vår närmaste granne borde kunna i sin mån reda begreppen. Åtminstone skulle därigenom en upprepning av 1918 års officiella svenska politik bli otänkbar, då det ju skulle strida mot redan dess ingångna klara och oförtydbara fördragsförpliktelser.

Även om tanken på ett försvarsförbund med Finland ej hör till aktuell svensk politik, så är arbetet att stärka vänskapen mellan Sverige och Finland samt att åstadkomma grannsāmja mellan dem bägge och Ryssland en permanent statsmannauppgift, som alltjämt bibehåller sin aktualitet.

Engelsk politisk Att den europeiska politikens stora problemkomtradition. plex för åtskillig tid framåt heter Tyskland, lär nog ingen betvivla. På möjligheten för Tyska riket att med bevarad rättsordning och åter tillfrisknande ekonomiskt liv komma över de förvirringar, som vållats genom kriget och knappast mindre genom frederna, hänga närmast vår världsdels framtidsutsikter. Om dessa för närvarande te sig ovanligt höstdunkla, får det icke bara tillskrivas den tyska politikens egna felgrepp utan minst lika mycket den underliga och inkonsekventa hållning, snarast negationen av verklig statskonst, som segermakterna iakttagit. Att vare sig analysera eller kritisera denna lärer knappast behövas, fakta ligga envar alltför klara för ögonen. Men givetvis spõrjer man med intresse och undran efter de motiv, som kunna förklara de olika makternas för normalt synsinne högst sällsamma beteende.

Egentligen år likväl en sådan undran endast befogad, om man utgår ifrån, att fredsfördragen i Versailles o. a. åsyftat att etablera verklig fred. För Frankrike hava vi på denna punkt en auktoritativ förklaring i Clémenceaus ord (sept. 1920): »ce Traité......n'est et ne peut être qu'une prolongation des activités de la guerre jusqu'à complète exécution.» Även om ingen fransman i officiell ställning dristat

med uttryckliga ord proklamera samma mening, talar den dock oförtydbart i alla handlingar, som dikteras från Paris eller på något sätt dirigeras efter franska önskningar. Då flertalet fredsslutande europeiska makter hava eller tro sig hava med Frankrikes tämligen identiska intressen gentemot Tyskland, behöver det knappast väcka överraskning att ännu efter fyra år freden blott är ett krig i förklädnad. Mera fog synes kanske föreligga för förvåningen över de anglosachsiska makternas, särskilt Englands, hållning. Därvidlag har man likväl ej tillräckligt beaktat den engelska politikens mycket konstanta särdrag. Det hörde före kriget och under dess första år till tysk gottköpsförkunnelse, som även fann många svenska eftersägare, att England aldrig kan tåla någon alltför stark kontinentalmakt utan ovillkorligen mot varje sådan smider samman koalitioner för att kväsa den. Som bevis androgos Edvard VII:s och sir Edvard Greys berömda ›Einkreisung> nu senast, Pitts och Castlereaghs fejder mot revolutionen och Napoleon, sammalunda Vilhelm III:s och Marlboroughs mot Ludvig XIV. Likväl, det är ett ofrånkomligt faktum, att av dessa engelska statsmän endast Vilhelm III företrädde en ursprungligt och konsekvent aggressiv politik, men hans instinkter och synpunkter voro hollandarens, ej engelsmannens, och det var endast med mycken svårighet, som han fick den nation han styrde med sig på krigsfoten. Under Pitt upprepades i mycket samma skådespel blott med den skillnaden, att han själv enligt Rosebery >>the most strenuous peace-minister that ever held office in this country> gjorde allt för att undvika ett krig, som faktiskt påtvingades honom av Frankrike. Fōr Kung Edvard och Grey saknas visserligen mera definitiva omdömen, men allt talar för, att de snarare likt Pitt sökte gardera freden an med Vilhelm av Oranien förbereda kriget. Likval, vid alla dessa för Europa så kritiska tillfällen, det spanska successionskriget, revolutionskrigen och det s. k. världskriget, har det visat sig, att sedan England vål overvunnit sin fredsälskande tvekan och tagit sitt parti, har det med segaste energi hållit ut till slutet. Vad man eljest må tänka om den engelska politiken, detta ger i varje fall intet stöd åt anklagelserna för illsluga ränker, som kringspinna den oskyldige och avsiktligt störta honom i fördärvet.

Det är nyttigt att minnas denna för-krigspolitik från skilda tillfällen, när man diskuterar Englands efter-krigspolitik nu. Ty denna har också tidigare förebilder, vilkas närmare studerande kan vara ägnat att något minska den ofta uttryckta förvåningen. Från de stora äldre krigstillfällena demonstrera blotta namnen Marlborough, Nelson och Wellington, att England varje gång fattat ett järngrepp om motståndarens strupe, vilket avgörande bestämt utgången. För det sista kriget är det nog att komma ihåg den väldiga havsblockaden, under vilka prydligare namn den sedan presenterades. Efter frederna 1713 och 1815 visade sig emellertid, att det nyss så krigsenergiska England omedelbart drog sig tillbaka från kontinenten och egentligen endast sysslade med sina inre problem. Till någon del var det ōbons känsla att nu ha fullgjort sitt arbete på fastlandet och sedan vilja ha ro

för dess trassliga affärer.

Därtill kom att efter både Utrechtfreden och Wienkongressen måste England passera några i inre hänseende särdeles kritiska år. För övrigt uteslöt denna tillbakadragna hållning visst icke ett vaket intresse, som Castlereagh i slutet av december 1815 betonade: the interposition of Great Britain will always be most authoritative in proportion as it is not compromised by being unduly mixed in the daily concerns of these States. > Emellertid såg det dåtida Europa med förvåning och kanske även skadeglädje, att det nyss så aktiva S:t Jameskabinettet nästan helt avstängde sig från kontinentens angelägenheter samt först efter långt dröjsmål och under mycken tvekan åter började orientera sig över dennas under tiden naturligtvis mycket förskjutna läge. Huru engelsmännen själva dömde om dessa intermittenta reträtter, kan man se av de våldsamma anfallen mot Robert Walpole och mot Castlereagh.

De moderna skriftställare, som icke nog kunna accentuera sin förvåning över Englands tillbakadragna hållning vid de frågor, som nu mest oroa Europa, āro fullständigt på villospår, när de söka förklaringen allenast i Frankrikes grova artilleri och överlägsna flygvapen. Naturligtvis är dylikt också en faktor att observera, men det är likväl ett långt stycke väg från även de skarpast motsatta meningar om Tysklands betalningskapacitet och till en krigisk brytning mellan dem, som nyss voro vapenbröder. Med mera fog kunde man hänvisa på den engelska opinionens tröghet att vända, sedan den agiterats upp till entusiasm för vapenbrödraskapet; men den djupaste grunden är nog densamma nu som för hundra och tvåhundra år sedan: britternas känsla, att först måste man ordna upp egna förvirrade affärer, penningväsendet, handelspolitiken, arbetslösheten o. s. v., sedan kan det vara tid att återigen bekymra sig om andra.

Otvivelaktigt ligger i denna tankegång mycket av nationell egoism, men knappast mera än varje livsdugligt folk måste bestå sig med. Vi se ännu icke ens gryningen till den dag, då de gamla nationellt betonade staterna kunna avskrivas och giva rum för en internationell, fast grundmurad rättsorganisation. Under tiden är klok nationell egoism snarast föredömlig. Men endast då kan den betecknas som verkligt klok, när den erinrar sig en urgammal sanning, att när en lem lider, lida alla. På den engelska politikens hållning under de närmaste åren kommer mycket att hänga; om dess kurs tjänar det till intet att profetera, men historia och traditioner giva ingen anledning antaga, att den tillfälliga tillbakadragenheten skulle innebära övergång till en varaktig, och för Europas framtid õdesdiger isolering.

Rudbeckius- I Västerås stift har den stiftkänsla», varom det stundom jubileet. talas, i sommarens högtidlighållande av Rudbeckiusjubileet samlat sig till en imponerande manifestation. Som ett minne av festligheterna kvarstår en ståtlig skriftserie. Från Johannes Rudbeckius' stift. En festgåva till Rudbeckiusjubileet 1923 (Sthlm, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1923. VIII, 465 sid.) vill vara ett försök från den nuvarande generationens sida att göra