skråväsendets innebörd och icke blunda för dess samhällsvådliga sidor. Den får ej stödja dessa utan måste målmedvetet inriktas på att bekämpa dem. Hur under slagordens dimbildning försyndelser häremot ske dagligen och stundligen av statliga och kommunala myndigheter, av press och korporationer år en annan historia, vartill det blir rikligt tillfälle att återkomma.

Från Kapp Den förutvarande socialdemokratiske riksvärnsministern till Kahr. Gustav Noske, numera Oberpräsident i Hannover, kallade sin intressanta bok om tyska revolutionen, »Från Kiel till Kapp. Noske avgick nämligen ur regeringen efter Kappkuppen i mars 1920. Den andra period av novemberrepublikens historia, som därefter vidtog, inträdde i sitt kritiska skede genom mordet på Rathenau i juni 1922 och har sedermera efter franska inmarschen i Ruhr i januari 1923 utmärkts av ständig alarmberedskap. Stresemann blev nämligen icke den starke mannen. Hans stora koalition mellan tyska folkpartiet (f. d. nationalliberalerna), katolska centern, demokraterna och de unifierade socialisterna kom till stånd i början av augusti för att likvidera det markförintande passiva motståndet i Ruhr. Härigenom skulle denna > Regierung der Tat», republikens sista, men starkaste trumfkort, lōsa skadeståndsfrågan auf dem Wege der internationalen Verständigung, samt sanera rikets penningväsen och finanser. Den nye finansministern, vänstersocialisten d:r Rudolf Hilferding, ursprungligen läkare från Österrike, förklarade inför riksdagen, att detta senare syfte skulle uppnås genom en brutal skattepolitik och förknappning av betalningsmedlen. Det stannade emellertid vid den sorts goda föresatser, med vilka enligt Luther vägen till helvetet är stenlagd. Då Cuno föll den 13 augusti, kostade dollarn 3 millioner mark; i slutet av månaden var kursen 128 millioner. Ännu den 31 augusti ansåg sig Hilferding kunna offentligen försäkra, att nu var han > Herr des Dollars och faran för ytterligare markfall övervunnen. Växelkursen reagerade häremot på det sättet, att dollarn i slutet av september steg till 220 millioner mark. Resultatet av den statsfinansiella räddningsaktionen framgår av det faktum, att medan i början av augusti 0,7 % av utgifterna täcktes av inkomster, uppgick nämnda kvot efter två månader till 0,2%; i stället hade rikets svävande skuld vuxit från 117 billioner mark (den 10%) till 47,000 billioner (den 30). Samtidigt steg beloppet utelöpande sedlar från resp. 246 till 40,000 billioner. Inför sådana siffror förstår man den tyske sociolog, som en gång sammanfattade summan av sina lärda mödor i den lapidara satsen: »Der Mensch ist ein verrücktes Tier.>

Att under sådana förhållanden bedriva något slag av skattepolitik år naturligtvis lika brutalt» som det är ärkedumt. Den tyske Michel är mycket medgörlig, men så tålmodig som sedelpapperet är han dock icke. När det visade sig, att Ruhrkapitulationen åtföljdes av ett lika utomordentligt inrikespolitiskt fiasko, sprack ministaren. Stresemann lappade emellertid ihop koalitionen och åstadkom sin ministår nr 2 samt lyckades att av riksdagen dels erhålla nödig

majoritet för riksvärnsministerns diktatoriska fullmakt, dels en kredit på 578,416 billioner mark att levereras av riksbankens sedelpressar.

Denna gång avlades dock inga braskande löften. Så gott var det, ty krisen skärptes på alla punkter under sistlidna oktober månad. Inflationen fortsatte i rasande tempo för att nå sitt nuvarande rekord inom den ekonomiska historien. Ju högre dollarn steg på sin himmelsfärd, i desto djupare elände nedsjönk den tyska stads- och industriarbetarbefolkningen. Sju års permanent undernåring övergick till verklig hungersnöd. Industrierna begynte stoppa och därmed blandade sig för första gången i republikens stormiga historia bolsjevismens båste bundsförvant, arbetslöshelen, i den allt blodigare leken. Kravallerna och plundringarna i Hamburg och Berlin giva en försmak av vad här komma skall. Ensamt i Rheinland-Westfalen räknar man c:a 2 millioner arbetslösa. Även i övriga industridistrikt ökas dagligen antalet arbetslösa i kapp med svälten och raseriet. Snart kommer kölden, och den franska fantasien har på sina håll redan vällustigt utmålat följderna hårav. Borta i sitt ensamma hus i Vendée kan den gamle tigern mysande mumla i sitt kritvita morrhår: »Vingt millions de trop.....>> Den socialekonomiska katastrofen har emellertid under de sista veckorna bortskymts av de mera sensationella inrikespolitiska konflikterna i Tyskland. Man har åtminstone hos oss mera fäst sig vid dessa protuberanser än vid själva solförmörkelsen. Intresset har därvid samlats kring Sachsen, Bayern och Rhenseparatismen. Den senare har utropats i en del städer med början i Aachen den 21 oktober, men har mötts av ett sådant kompakt motstånd och ett sådant allmänt förakt från befolkningens sida, att den ännu ingenstādes kunnat vinna fotfäste. T. o. m. fransmännen synas smått generade över dessa sina skyddslingar, av vilka de flesta uppgivas hava ett mycket dunkelt förflutet. England ställer sig direkt ogillande och Belgien är kallsinnigt. Det är nog i längden trevligare för belgarna att ha engelsmännen till grannar i Köln än en fransk vasallstat runt om sin gräns i öster.

Då vanligt fängelsestraff anses meriterande för en Rhenseparatist, får man ej förvåna sig över, att ett par års tukthus i det frigjorda » Sovjet-Sachsen» kvalificerar sin man till finansminister i d:r Zeigners arbetarregering. Sagde hr Böttcher hade nämligen som medlem av Max Hölz' beryktade rövareband, vilket 1919 i egen régi utförde allehanda lōnande expropriationer hos föraktliga, dock helst avsides boende privatkapitalister, ådömts fem års straffarbete, men hos någon ideellt anlagd justitieminister efter ett par år lyckats utverka amnesti för att i tidens fullbordan ytterligare benådas med nämnda höga ämbete. Vid dettas utövande behöll han sin kommunistiska smak för terror och konfiskationer; med regeringschefens goda minne uppmuntrades de proletariska ›hundramannakompaniernas utrustning och övningar; lantbrukarnas åkrar och fält plundrades mitt på ljusa dagen av beväpnade arbetarskaror, och de borgerliga i städerna hotades öppet till liv och egendom.

Från detta röda skräckvälde kom tillämpningen av Weimarförfattningens diktaturparagraf som en verklig befrielse. Militärbefälhavaren i Sachsen, generallöjtnant v. Müller, tog i med hårdhandskarna mot Dresden-regeringen samt begärde och erhöll förstärkning i trupper från Preussen. Zeigner hämnades genom att i lantdagen »med hånsyn till möjliga komplikationer med Frankrike, djupt beklaga, att riksvärnet praktiserade Scharnhorsts Krümpersystem> från tiden 1807-13 och i hemlighet organiserade reservformationer, vilket stred mot Versaillesfredens avväpningsbestämmelser. Detsamma hade visserligen många av hans partivänner tidigare gjort, då de för ententens kontrollkommissioner förrått, var tyska vapen funnos dolda, vilket var lika pacifistiskt som det förmodligen var profitabelt. Men det var före Ruhrockupationen, då de tyska vänsterpartierna icke helt förlorat illusionerna om ett framtida samförstånd med Frankrike i > uppfyllelsepolitikens» tecken. Nu måste ett sådant offentligt tal av en tysk regeringschef uppfattas som en riksskandal à la Kurt Eisner. Hetlevrade tyska pressröster krävde också Zeigners häktning som högförrädare. Presidenten Ebert och Stresemanns socialdemokratiska ministerkolleger voro nog benägna att blunda för Zeigners extraturer med kommunisterna, men då denne typiske »novembersocialist> med minen av en bekymrad patriot blottade militāra hemligheter för fransmännen, blev hans mått rågat. På order från Berlin avsattes Zeigners regering, trots sin majoritet i lantdagen, och ett par riksvärnspatruller med färdigt gevär lyfte helt enkelt ut herrar ministrar från deras ämbetsrum. En rikskommissarie övertog därefter regeringsärendena i spetsen för ett kabinett av de äldsta ämbetsmännen i resp. ministårer, tills dess lantdagsvänstern, denna gång dock utan kommunister, hann att sätta upp en ny ministar med en lojal socialdemokrat som chef, visserligen högtidligen protesterande mot övergreppet, men med vilken Berlin dock ansåg sig kunna samarbeta. Av den bortkörda regeringens fruktansvärda hotelser att döma borde man nu haft att vänta generalstrejk och väpnat motstånd. Men därav vart intet. Antingen måtte riksvārnets resoluta hållning hava imponerat, eller också bida de röda vederbōrande sin tid.

Kraftåtgärderna mot Sachsen fingo emellertid betydelsefulla återverkningar i Berlin. Den socialdemokratiska riksdagsfraktionen och partiorganisationen sågo icke saken med samma ögon som Ebert och ministrarna. Jämförelsen med Bayern låg för nära till hands. Socialdemokraterna fordrade i ett ultimatum till Stresemann ett militärt ingripande mot det uppstudsiga München. Då svaret blev undvikande, avgingo de tre återstående socialdemokratiska ministrarna ur riksregeringen. Stresemann har fått ett kabinett nr 3, i vilket han i skrivande stund anstränger sig att fylla vakanserna. Personligen är han synbarligen, i anslutning till sin tidigare tradition -- han var under kriget ivrig annektionist på snabb reträtt från vänster, men de tysk-nationella fordra som förutsättning för sin medverkan både hans och Eberts tillbakaträdande, och det demokratiska partiet vill

ingenting hava att skaffa med den monarkistiska, antisemitiska och nationalistiska högern. Regeringskrisen artar sig att bliva permanent, och under tiden hava typograferna i Berlin nedlagt arbetet och fått löfte om snar solidaritet i handling från kommunalarbetarna. Strejkfonderna hava smultit bort; blott sympatistrejken vid samhällsviktiga företag återstår som fackligt kampvapen, vilket naturligtvis med stor fördel kan användas för att öka förvirringen och arbetslösheten på tröskeln till inbördeskriget.

Den svenska allmänheten är tämligen väl underrättad om allt som händer i norra och mellersta Tyskland, men däremot icke om tillstånd och stämningar i södra delen av landet. Mainlinjen verkar nästan som en järnridå, som döljer utsikten norrifrån. Den schweiziska och den italienska pressen äro vida bättre orienterade. Hitlers inofficiella sändebud i Italien, redaktör Lüdecke, utövar en särdeles energisk verksamhet, och av tidningsuttalanden att döma ser den italienska fascismen med viss sympati på sin tyska avläggare. Hitlers >> diplomatiska förbindelser sträcka sig även till Ungern, vars förhållanden äro en avbild av läget i Bayern med ministerpresidenten Bethlen som Knilling och riksföreståndaren amiral Horthy som Kahr, och dår organisationen Det uppvaknande Ungern med deputeraden Gömbōs i spetsen motsvarar Hitlers och Ehrhardts högerradikala kampförbund. Budapest och München äro också de enda storstäder på kontinenten, som 1919 fingo känna på »proletariatets diktatur» i dess ryska form. Det därefter följande bakslaget, den s. k. ›vita terrorn», har sedan blivit ett föreningsband mellan Ungern och Bayern, som uppväckt ententens livliga bekymmer. Genom den internationella hjälpaktionen till Österrike, som Nationernas Förbund godhetsfullt fått vara med om, hava segermakterna emellertid funnit på ett bra sätt att tillgodose både filantropiska förpliktelser mot den stympade statskroppen kring das Wasserkopf Wien och behovet av en isolerande brandmur mellan Ungern och Bayern. Det lär dock icke hava hindrat bildandet av stortyska kamporganisationer i Österrike, liksom man också i den rikstyska nationalistpressen låter påskina, att man bland Tjeckoslovakiets 4 millioner tyskar har så pass starka försänkningar, att Prag icke skulle våga mobilisera för att som Frankrikes gendarm marschera över Böhmerwald.

--

På femårsdagen av Eisnerrepublikens utropande gick det löst i München. Enligt uppgift drivna av penningnöd — inflationen omöjliggör allt organisatoriskt arbete på längre sikt, revolutionära sammansvärjningar icke undantagna måste Hitler och hans anhängare försöka en kupp. München skulle icke vara München, om ej skådeplatsen härför varit en bierrestaurant; det är den bayerska revolutionens Bollhus. Hitler överrumplade v. Kahr och synes därigenom hava vunnit Ludendorff för sin brådstörtade aktion. Men Wittelsbacharnes agrarkatolska Bayern var ingalunda sinnat att kapitulera för den stortyska fascismen. Här som överallt hängde det på riksvärnet och skyddspolisen. Dessa togo tills vidare parti för de blåvita färgerna mot de svart-vit-röda hakkorsriddarna. Kahr svängde

om på en natt och Hitler-Ludendorff misslyckades. Om de närmare detaljerna torde inga fullt autentiska skildringar ännu föreligga. Vid revolutioner ljuges det säkerligen fräckare och mera förvirrat än under krig. Så mycket torde dock vara klart, att Kahr de närmaste dagarna efter Hitlers kupp suttit ännu fastare i sadeln, stödd av lantdagens majoritetsregering (kabinettet v. Knilling) och av ordningsmakten under befäl av general v. Lossow. I München råder dock stor oro; kommendörkapten Ehrhardt, som på egen hand med sina friskaror hōll på med en uppmarsch mot Thüringen - vilken förefaller meningslös, sedan riksvärnet där utfört samma utvädring som nyss förut i Sachsen har skyndat dit för att axla Hitlers mantel.

Under tiden har militärdiktaturen i riket skärpts på så sätt, att högsta makten fråntagits den civile riksvärnsministern, demokraten d:r Gessler, och överlämnats till riksvärnets chef general v. Seeckt, bekant som Mackensens stabschef under fälttåget i Galizien 1915. I politiskt hänseende har Seeckt aldrig röjt, vad han bår i skölden; han lyckades t. o. m. överleva Kappkuppen som riksvärnschef. Troligen är han fullkomligt opolitisk och lyder order från överheten, vilken tills vidare heter Ebert och Stresemann. Beställsamheten vet nu berätta, att Seeckt under senare år tillhört exkronprinsessan Cecilias intima umgängeskrets, vilket i dessa dagar, då exkronprins Wilhelm plötsligt återvänt till Tyskland, anses kunna få politisk betydelse.

En sådan synpunkt är betecknande för det labila läget i ögonblickets olyckliga Tyskland. Att lavinen är i annalkande, det känner man på sig, men ingen vet, vart den skall rulla åt vänster till seger för sovjetstjärnan eller åt höger för hakkorsbaneret, eller om Bismarcks skapelse på nytt springer sönder i småbitar, vilket senare alternativ skulle medföra hela Mellan-Europas balkanisering från Bålten till Bosporen. Med den tyska riksenheten är det för ögonblicket klent beställt. Bayern vill lika litet underordna sig v. Seeckt som nyss Gessler och kräver Weimarförfattningens revision i federalistisk riktning. Berlin har i dagarna givit vika för Stinnes' och storindustriens krav på de ockuperade områdenas provisoriska förvandling till fristat under riket, men löst från Preussen. Därmed hoppas man kunna taga vinden från den landsförrädiska separatismen och få ett ekonomiskt modus vivendi med fransmännen. I Tyskland kan i korthet sagt när som helst hända vad som helst.