förelse kan nämnas, att ett godståg i genomsnitt icke kan beräknas lasta mer än 200 till 300 ton, medan redan en liten pråm lastar omkring 75 ton. Tre till fyra små pråmar uppväga således - oavsett transporttiden ett järnvägståg.

För finlänningarna kunna de kanaler, som gjort Saimas sjösystem farbart från Nurmes och Kuopio, bliva av stor betydelse

för att ordna tillförseltjänsten till en på Karelska näset grupperad armé. Genom Saima kanal står detta sjö- och kanalsystem i förbindelse med Finska viken. Så kunna t. ex. ammunitionstransporter föras sjöledes från Kuopio över Nyslott till Viborg och därifrån till Makslahti (se skiss n:r 3).

Med avseende på det rikt utgrenade ryska kanalsystemet må här endast nämnas, att Ladoga genom den kanaliserade Neva står i förbindelse med Finska viken och att Onega genom den segelbara Svir står i förbindelse med Ladoga.

I fredsfördraget mellan Finland och Ryssland bestämdes, att ingendera parten finge hålla krigsfartyg över 100 tons deplace

svenskt lydrike. Omständigheternas makt hindrade denna storslagna plan. I freden i Stolbova 1617 vann dock Sverige bl. a. det länge omstridda Kexholmska länet. Finlands frihetskrig flyttade åter råmärkena mellan svensk och rysk kultur till Stolbovafredens gränser. De ligga till grund för de geografiska bestämmelserna i freden i Dorpat den 14 oktober 1920 (ratificerad i Moskva den 31 december 1920). I denna fred ōkades t. o. m. Finland med Petsjengaområdet vid Ishavet, Petsamo, som numera detta områdes officiella namn är.

Om gränsen mellan Finland och Ryssland 1617 skulle hava dragits med tillämpning av nationalitetsprincipen, hade den bort följa floden Svir och genomskära sjön Onega för att utmynna i Vita havet.1 Som gränsen kom att dragas, tudelade den det av de finsk-ugriska karelerna bebodda området. De väster om riksgränsen boende karelerna bibehöllo samhörighetskänslan med sina stamfränder inom det moskovitiska riket, med vilka de hade även religionen den grekisk-katolska gemensam. När moskoviterna 1656 gingo till anfall mot Sverige för att bl. a. återtaga den i Stolbovafreden förlorade delen av Karelen, mottogos de av dess befolkning såsom befriare. Moskoviterna blevo emellertid utdrivna, och de finländska karelerna utsattes för en häftig förföljelse, som resulterade i en folkvandring i smått. Tusentals kareler utvandrade till Ryssland, medan egentliga finnar till avsevärt antal inflyttade i det finländska Karelen. Emellertid bibehöllos livliga förbindelser mellan befolkningen på ömse sidor av riksgränsen. När sedan Peter den Store under 1700-talets första år anlade Petrosavodsk (Petroskoi), blev denna stad småningom ur ekonomisk synpunkt huvudorten även för den finländska gränsbefolkningen. Först det finländska frihetskriget har åstadkommit en ändring härutinnan. De förut livliga förbindelserna mellan Finlands Karelen och Öst-Karelen hava avbrutits; den nyligen färdigbyggda järnvägen Matkaselkä-Suojärvi har också knutit det finländska gränsområdet även ekonomiskt till Finland.

Östkarelerna ha å andra sidan dragits till Ryssland och uppblandats med ryssar. Peter den Store organiserade en rysk invandring i Öst-Karelen, och denna invandring hade till följd, att

1 Området mellan denna gräns och den finländsk-ryska gränsen kallas i det följande Öst-Karelen, och hänsyn tages icke till dess vanliga indelning i »Aunus (Olonets)-området» och Fjärr-Karelen.

ryssarna småningom utträngde karelerna från området närmast väster om Onega och Vita havet. I våra dagar kan Murmanbanan sägas vara befolkningsgränsen mellan kareler och ryssar, vilka senare öster om banan mestadels äro i majoritet.

I slutet av 1921 gjorde östkarelerna uppror mot Sovjet-Ryssland i avsikt att åstadkomma Öst-Karelens frigörelse. Den finländska regeringen var med hänsyn till den kort förut ingångna Dorpat-freden tvungen att avböja allt officiellt understöd.

Den enskilda hjälpverksamhet av olika slag, som organiserades i Finland, var icke tillfyllest för befrielseverket. Bolsjevikerna undertryckte upproret, och t. v. vilar frågan om östkarelernas befrielse från det ryska rådsväldet. Den karelska kommunens nyligen proklamerade förvandling till en karelsk rådsrepublik har endast nominell betydelse.

Den långa landgränsen mellan Finland och Ryssland är ur både geografisk, ekonomisk och etnografisk synpunkt allt annat än naturlig. Det översteg dock det svenska väldets krafter att flytta gränsen till dess ur samtliga nämnda synpunkter naturligare sträckning längre österut, och självfallet har det unga Finland icke förmått genomföra Gustav II Adolfs ofullbordade verk. Ur rent militär synpunkt är emellertid gränsen icke så ofördelaktig för Finland. Militära operationer i större omfattning kunna nämligen äga rum endast på Karelska näset samt norr om Ladoga inom området mellan denna sjö och Porajärvi. Längre norrut hava gränstrakterna mer eller mindre ödemarkskaraktär och sakna sådana förbindelseleder, som äro en nödvändig förutsättning för större stridskrafters uppträdande.

Efterföljande granskning avser därför endast ett militärgeografiskt studium av gränstrakterna söder om Porajärvi.

Rent geografiskt sett delas dessa trakter av Ladoga i två skilda områden. Ur strategisk synpunkt stå däremot dessa båda områden i det närmaste samband till varandra. Operationer inom det ena området måste alltid öva inflytande på läget inom det andra, och för den av parterna, som behärskar Ladoga, är denna sjö en förbindelseled med utomordentlig transportförmåga mellan de både områdena. Vid ett finländskt-ryskt krig har man således bortsett från möjliga landstigningsoperationer - att räkna med en krigsskådeplats men med två operations- områden.

Under gångna tider berodde den styrka, som kunde uppträda på en krigsskådeplats, främst på dennas agrikulturella förhållan

den. De jämförelsevis små arméerna kunde leva på krigsskåde platsen». Det ur nutida synpunkt sett ringa behovet av materieltillförsel ställde icke stora krav på förbindelselederna. Under sådana omständigheter fingo krigshändelserna ett hastigt förlopp och kännetecknades av stor rörlighet.

I våra dagar äro förhållandena annorlunda till följd av hå rarnas ökade storlek genom den allmänna värnpliktens tillämp ning och krigsteknikens starka utveckling. Krigsmaskineriet har blivit tyngre. Operationerna äro mindre rörliga på grund av de oerhört stegrade kraven på tillförsel av alla slag och på grund av ökad vapenverkan. Modernt utrustade trupper aro ej heller för sin förläggning beroende av bebyggda orter utan kunna såväl sommar- som vintertid beredas dräglig förläggning också i obebyggda nejder.

En krigsskådeplats' förmåga att bära en armé är därför i våra dagar så gott som uteslutande beroende av de kommunika tionsleder, som kunna föra till den, varjämte givetvis vägnätet inom krigsskådeplatsen är av stor betydelse. För den skull blir ett militärgeografiskt studium främst en granskning av förbindelselederna, deras antal, trafikförmåga och sträckning. Det efterföljande blir därför huvudsakligen en granskning av järnvägar, vattenfarleder och landsvägar till och inom den möjliga finländsk-ryska krigsskådeplatsen.

En järnvägs trafikförmåga beror av ett flertal faktorer, såsom banvallens konstruktion, antal stationer, tillgång på rullande materiel samt lokomotivens dragkraft. Det fordras en ingående kännedom om alla dessa förhållanden för att noggrant kunna bedöma den. Som vi sakna fullständig kunskap om dessa förhållanden vid de finländska och ryska järnvägarna, måste vi inskränka oss att anse dessas trafikförmåga jämnställd. Större felberäkningar torde icke uppstå härigenom.

Det finländska järnvägsnätet (se skiss n:r 11) har tillkommit sa gott som uteslutande under den ryska tiden. Ur strategisk synpunkt har därför detta järnvägsnät så att säga en felaktig front. Det är nämligen vänt mot Finlands västkust. För en koncen

1 Å skisserna nr 1 och 2 betecknas dubbelspåriga järnvägar med två heldragna, smala linjer, enkelspåriga med en bred linje samt planerade eller under byggnad varande järnvägar med streckade linjer.

trering av den finländska fälthären österut är järnvägsnätet ingalunda fördelaktigt.

Från det inre av Finland leda sålunda endast tvenne genomgående järnvägslinjer till krigsskådeplatsen, nämligen Riihimäki -Viborg-Systerbäck samt Haapamäki-Pieksämäki-Elisen

vaara och därifrån dels över Kexholm till Petrograd, dels över Matkaselkä till Suojärvi. Av dessa båda genomgående järnvägslinjer måste den förstnämnda anses hava en mycket stor trafikförmåga, oaktat den endast delvis är dubbelspårig. Den står i detta hänseende främst bland de finländska bansträckorna. Medan sålunda en finländsk uppmarsch mot Karelska näset kan ske på två järnvägslinjer, kunna ryssarna för en koncentrering till samma operationsområde använda icke mindre än fem linjer, oberäknat banan Narva-Petrograd, nämligen dem,