Forskningen hittills åtminstone till en del haft karaktären av ett hobby för invigda, att i varje fall vägen till en överblick av dess vunna resultat gått fram över en anhopning av detaljnotiser, som lätt gjort även den mest redbara novis en smula betänksam. I Stockholmsbilders vackra reproduktioner möter honom nu med ett slag stadens historia i en konkret och lätttillgänglig form; den förklarande text som beledsagar bilderna gör orienteringen i de topografiska detaljerna till ett nöje, och infogade i den ursprungliga helhetsbilden få därtill de ännu bevarade fragmenten av forna tiders stadsbyggnadskonst en ny mening. Det ligger ju en stor orättvisa i alt vad som varit frukten av långa forskarmödor för den ena generationen på så vis blir den lättvunna utgångspunkten för den nästa. Men det är över det slags orättvisor som utvecklingen går fram. Må vi blott icke glömma att hedra dem som genom osjälviskt arbete under årtionden varit med om att bringa det därhän.

Vad Stockholmsbilderna framför allt ge oss, det är en århundraden igenom fortlöpande, bred kulturhistorisk miljöskildring i bild just av det slag som romantikens krönikörer syftade åt i ord, livfull, åskådlig, pittoresk, en iscensättning av det förgångna som oemotståndligt fångar vår fantasi. Dessutom har den framför de flesta andra miljöskildringar ett stort företräde: den är autentisk och fullkomligt osentimental. Mot den lokalkolorit som här besticker oss kan den mest kritiske historiker icke ha något att invända. Visserligen vore det för mycket sagt att dessa bilder ge oss den dekorativa bakgrunden till hela vår historia under de senaste fyrahundra åren därtill ha våra krigiska förfäder alltför tätt enleverat den svenska Klio utom landets gränser, under det våra främsta kulturbärare oftast haft sin gärning knuten till universitetsstäderna. Men sambandet mellan rikets och huvudstadens utveckling är dock tillräckligt intimt för att dessa bilder skola följa och illustrera även landets politiska historia. Ett huvudintresse förknippar sig därvid naturligt vid kungaborgens yttre öden, och särskilt för det äldre, tyvärr i det stora hela ganska okända slottet ha utgivarna tydligen bemödat sig att sammanföra ett så fullständigt bildmaterial som möjligt, med planer och gårdsinteriörer, vilket eljest faller utom verkets program. En bild som den i Upsala universitets samlingar av den gamla Vasaborgen är ensamt den ett

helt epos, ett imponerande stycke svensk historia. Exilen i Wrangelska palatset har också föranlett en något rikare behandling av detta intressanta hus, vars inredning tyvärr spolierades redan vid 1700-talets mitt. Det nya Tessinska slottet har ännu icke blivit historia för oss och får väl svårt att bli det det är alltför mycket ett levande konstverk, det slår alltför starkt emot oss som en ny glädje för varje dag, för att de historiska associationerna riktigt skola vilja fastna vid det. Men redan namnen på otaliga andra av stadens palats, framför allt från stormaktstiden, komma vår historias förgrundsfigurer att passera revy för vår inbillning, under det de av dem, som fått stå kvar intill våra dagar, på ett ännu mera omedelbart sätt aktualisera historien för oss och ge oss en symbolisk bild av hur det gamla — tyvärr icke alltid på ett fullt organiskt sätt — växer in i det nya. Ingen traditionskänsla är riktigare och starkare än den som härflyter ur en lokal samhörighet med det förgångna, och av tradition kan vår stad och vår generation sannerligen icke få för mycket.

Om sålunda denna vackra svit Stockholmsbilder äger sitt värde som en suggestiv historisk bilderbok och som ett komplement till data, som vi hämtat från annat håll, exemplifierar den å andra sidan på ett enligt min mening mycket typiskt sätt även vad den av så många humanister smått föraktade kulturhistorien som självständig disciplin i bästa fall kan och bör ge.

Det är tre synpunkter jag därvid skulle vilja ange som sårskilt väsentliga.

Först och främst ge bilderna en exakt, man kan gott sāga arkivaliskt tillförlitlig kunskap i sak, i detta fall Stockholms topografi under de senaste fyra seklerna fram till 1700-talets mitt eller t. o. m. något därutöver synes redaktionen ha åsystat fullständighet i sammanställandet av kända Stockholmsbilder. Det enda man därvidlag skulle vilja beklaga är att utgivarna ansett sig förhindrade att medtaga även ett mindre antal för de olika tidsskedena karaktäristiska kartor och stadsplaner, som, utom det intresse de i sig själva äga, skulle underlättat orienteringen i de meddelade stadsvyerna.

Vidare jävar så gott som var enda en av dessa bilder varje tal om att den yttre miljön, iscensättningen i vilken dramatis personæ röra sig för att nu fasthålla vid denna det historiska allvaret kanske utmanande bild · skulle vara något tillfälligt och

oväsentligt. Miljön är här så direkt som möjligt en produkt av mänsklig vilja, låt vara i kamp mot ofta övermäktiga yttre omständigheter. Vänd blott en smula på den fatalistiska satsen om individen som produkt av miljön och studera i stället miljön som ett objekt för mänsklig tanke och mänsklig verksamhetslust, som handling alltså, och kulturhistorien skall få ett djupare värde,

höjas från en kuriositetsforskning till en med den politiska historien likaberättigad humanistisk vetenskap.

Minst tydligt framträder kanske detta drag av medveten formsträvan i de allra äldsta stadsbilderna. Som staden på den s. k. vädersolstavlan ligger och simmar på vattnet, en grönskande holme bland de andra holmarna, med sina vita skorstenar skjutande upp som höga blomstänglar över de ofta torvtäckta och sommartiden gräsbevuxna hustaken, är staden själv ännu ett stycke natur, mera organiskt samman vuxen med omgivningen än den senare skulle bli under de skickligaste arkitekthänder. Och kanske

just därför har den bilden, den äldsta vi äga, i all sin naivitet större förutsättningar än många senare att inta vår tids natursvärmiska hjärtan. Uppfattade 1500-talets Stockholmare sin stad lika lyriskt? Knappast. Först från 1600-talets mitt äga vi en mera lyriskt färgad hyllningsdikt till Stockholm av Venerids skald: Du lilla holme min, alla små holmars ähra.... När man eljest redan i äldsta tider om stadens läge använde det senare genom alla turistskildringar så utnötta uttrycket Venetiarum instar, kunna vi vara fast förvissade om att bilden huvudsakligen hänförde sig till de analogier man med god vilja lyckades finna mellan Stockholms och Venedigs handelspolitiska belägenhet, som tillät inhemska och främmande köpmän att driva handel på hela riket med all världens varor, ingenti cum lucro suo, som en samtida författare anmärker.

Från vädersolstavlan och Padt-Brugges bekanta kopparsticksreproduktion efter det ännu äldre, numera förlorade s. k. blodbadsträsnittet komma vi över Hogenburgs otaliga gånger ända fram emot 1800-talet i utländsk litteratur efterbildade vy av Stockholm från Brunkebergsåsen, med dess ogästvänliga klippformationer i förgrunden, blott alltför snart in på stormaktstidens och därmed på barockens Stockholm. Trettioåriga kriget betecknar den dramatiska peripetin i stadens liksom i landets historia. De ekonomiska möjligheterna att realisera nya arkitektoniska ideal och även något att utåt hävda sin egen härlighet hade med ens blivit helt andra än förr. Det gör ett egendomligt intryck att se hur djärvt och hänsynslöst det nya nu ställes bredvid det gamla, hur Rom med Christinas triumfbåge direkt och handgripligt flyttas in på Norrmalmstorg tätt intill små anspråkslösa salustånd vid den kajlösa Strömmen och med slottets ostädade götiska arkitektur som bakgrund, som vi se det på en av Dahlbergs orginalteckningar. Ett efter ett stampas stormanspalatsen ur marken och fylka sig intill varandra till en helt ny stadsbild, mot vilken malmarnas kvardröjande smågårdar och kåkar endast bilda ett pittoreskt staffage, som ytterligare förhöjer palatsens monumentalverkan.

Det behöver icke sägas hur absurt det vore att betrakta den nya stil, vilken snart sätter sin stämpel på allt och, all självhävdande kondottiärindividualism till trots, strävar att tvinga de disparata elementen inom stadens arkitektur in under samma estetiska system, som ett spontant framväxande uttryck för folk

Stockholms Slott från sydväst. Oljemålning av okänd konstnär; omkring 1600-talets mitt.