Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

rationalistiska teologien, som givetvis är att återföra på inflytande från Ödmanns sida. För den gamle sjuklingens skarpa och klartblickande ögon höll ingen mystik i längden stånd. Härvidlag är han ett äkta barn av sin tid, och om man också ej vill godtaga hans uppfattning så kan man i varje fall icke frånkänna den enhetlighet och konsekvens.

av

Wijkmark har i sin framställning ägnat så stort utrymme åt redogörelsen för Ödmanns verksamhet som vetenskapsman och universitetslärare, att han endast relativt kortfattat kunnat berōra hans politiskt-sociala åskådning och hans utomvetenskapliga intressen. Men det som man får höra är i sin art både roande och karaktäristiskt. Särskilt förtjänar det att påpekas, hurusom Ŏdmann, fastän själv av bondesläkt, ställde sig ytterst skeptisk mot alla försök att sprida bildningens elementer till de bredare lagren. Av allt dylikt väntade han sig endast olägenheter. >Så snart en bonde lärt skriva och räkna är han förlorad», skriver han år 1818 till sin van Wallmark. Även för andra av tidens pedagogiska nyheter hade han blott ett ironiskt leende, så exempelvis skriver han år 1817, då den Lingska gymnastiken kommit på tal: Sedan gymnastiken infördes, vilja gossarna ej läsa utan blott flyga på trähästar, klänga på linor etc. Man utdelar belöningskronor vid generalexercisen, och föga fattas att här blevo tävlingar, såsom de olympiska, samt att lagerkransen måste giva företrädet åt dessa nya belöningar> ett yttrande, som har sitt särskilda intresse att citera i våra dagar, då Ödmanns farhågor besannats i en utsträckning, varom han väl aldrig kunnat drömma. Den romantiska patriotism, som, fastan dold i ett virrvarr oklara fantasier, dock utgjorde kärnan i Lings åskådning, anslog inga besläktade strängar hos den kritiske betraktaren i Svartbäcksgatan 17. I politiskt hänseende var Ödmann utpräglad kvietist. För honom fick världen gå som den ville, blott den ej medförde några olägenheter för hans lårda studier. Gustaf III:s mord avlockar honom blott den reflexionen, att Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens arbetsplaner därigenom rubbades, och de politiska katastrofer, som under 1800-talets första decennium övergingo landet, lämnade honom i stort sett tämligen likgiltig. Undersåtens passiva lydnad var för honom samhällslivets viktigaste princip, och ingen skulle med större övertygelse än han underskrivit den bekanta formeln: Ruhe ist die erste Bürgerpflicht. Han vill hälst ur skolorna bannlysa all den historieundervisning, som sysselsätter sig med krig och erövringar för att i stället införa studiet av den fredliga kulturens utveckling. > Den stilla samfundsdygden, som mera gagnar än bullrar», klagar han, ›har nästan aldrig förmått framtränga till historiens av vapenbrak omgivna öron». Också häri visar han sig som en typisk son av sin tid, delande dess begränsning som han delar dess företräden. Man får en ökad inblick i förutsättningarna för 1809, då man ser hur de nationella värdena på detta sätt betraktades med liknöjdhet även av dem som tillhörde landets bästa män. Med ett land, där dylika åskådningar slagit igenom, för man inga segerrika krig, ej ens om det gäller den egna tillvaron.

Otvivelaktigt finnas i d:r Wijkmarks avhandling en del smårre luckor och ojämnheter, vilka man gärna skulle sett utfyllda. Så t. ex. glider det biografiska elementet, vilket i arbetets förra del spelar en betydande roll, i den senare allt mer och mer i bakgrunden, ja så mycket till och med att en så viktig detalj som Ödmanns hustrus dōd blott omnämnes i en not. Ödmanns eget frånfälle omtalas ōver huvud taget icke alls. Man har ett intryck av att författarens omfattande förarbeten i viss mån varit honom till hinders vid arbetets slutliga utformning. Materialet tynger ställvis ned framställningen och skymmer perspektivet. Önskvårdt hade varit att få de stora principfrågorna starkare framhävda och skilda från de mindre viktiga teologiska och filologiska detaljspörsmålen. Här och var marker man också en småsak, som antyder att slutredigeringen gått en smula hastigt; så talas t. ex. pag. 191, not 2, om Geijers Bed med handen på din plog, då det väl efter allt att döma är Viktor Rydbergs lilla dikt Hesiodos' råd som föresvävat författaren. Men dylikt är obetydligheter vid jämförelse med allt det gedigna och värdefulla som arbetet innehåller. Utan fråga tillhör Wijkmarks Ödmannsbiografi det solidaste som vi äga i svensk lärdomshistoria, och sällan har en doktorsgrad varit mera välförtjänt än den, varmed Lunds universitet vid sin jubelfest i höstas belönade dess författare.

O. Wieselgren.

DEN NYA KONSTEN

I tider, då konsten så starkt söker sig nya vägar, som den giort under de senaste tjugo åren, råkar den lätt i konflikt med publiken. Överdrifter av olika slag skärpa också motsatserna, ända till dess att en utjämning sker åt ömse sidor: konsten befriar sig från de mest extrema tendenserna, under det att publiken å andra sidan vinnes för det väsentliga i dess nyskapande. Vid sådana tillfällen är kritikerns värv mera tacknāmligt än någonsin. Närmandet av konsten och publiken till varandra blir en uppgift, som från ōmse håll mötes med sympati.

Därför är Erik Blombergs lilla bok Den Nya Svenska Konsten (Stockholm P. A. Norstedt & Sōner 1923. VI+62 sid. Kr. 3:25) en bok tillkommen vid den rätta tidpunkten. Visserligen ha många av den nya konstens män redan för länge sedan tillkämpat sig en aktad och betydande ställning, men denna konst kan dock ej sägas ha slagit igenom i det allmänna svenska medvetandet så som en äldre generations måleri hade gjort det. Till förverkligandet av ett sådant mål lämnar Blomberg i sin bok trots dess ringa omfång ett mycket betydande bidrag. Men man kan nog utan att misstaga sig allt för mycket profetera, att när vi kommit så långt, då har också det nya måleriet utvecklat sig ännu längre på den väg av lugn och måtta, som vi redan nu skönja.

Som en genomgående tendens kan det sägas, att författaren söker ställa den moderna konsten i närmaste beroende av hela tidsutveck

lingen. Konsten är ett uttryck för det moderna industrisamhället, vars egendomliga formvärld av författaren skildras med några få men suggestiva ord: »Järnvägshallarna med susande tåg, de stora hamnarna med höga färgstarka fartygsskrov, svingande lastkranar och jättelika traverser, de väldiga fabrikerna med dånande hjul och remmar, arbetarhärarnas mörka hopar, restaurangernas och nöjesplatsernas grella, hetsiga nattliv, aeroplaner och automobiler, strålkastare och ljusreklamer, detta världsstadens brusande larm av människor och fordon, hela denna heta väldiga rytm i det nya samhället liksom lösgjorde sig från maskinerna och bemäktigade sig vårt nervsystem blev till vår egen rytm.>

[graphic][merged small]

Men man får dock ej draga parallellerna allt för snörrätt. Visserligen ligger det en sanning i författarens hänvisning till att konstnärerna icke under krigets och revolutionernas jordbävningar kunde skapa klassiskt sköna verk, men vi ha dock otaliga exempel från historien på hurusom upprörda tider, icke minst den italienska renässansen och det peloponnesiska krigets tid, frambragt sådana. Och man skönjer för övrigt på flera ställen i författarens egen framställning, att det han kallar konstens vildaste utsvävningar icke endast berott på det sönderslitna tidsskedet utan också på en kanske ej så liten portion godtycke och omognad hos konstnärerna.

Kapitlet om måleriet tilldrager sig givetvis den största uppmärksamheten. Arkitekturen är däremot litet knappt behandlad, väl bero

ende därpå att den liksom skulpturen för närvarande står närmre publiken och för mången i mindre hög grad tarvar en uppklarande apologi än måleriet. I den sympatiska skildringen av skulpturen kan man utan reservation instämma: man ville blott höra litet mer och utförligare dārom i samma anda. Avbildningarna āro också vål valda. Vem njuter ej omedelbart av det graciöst köttsliga i Milles' Najad, av den renässansartat ungdomliga kraften i Ivar Johnssons › David eller av den sorgsna skönheten i Nils Sjögrens » Kvinnohuvud»? Men måleriet tycks ligga författarens hjärta närmast. Utvecklingen skildras i sammanträngda drag allt ifrån impressionismen till våra dagar. Impressionismen betecknar slutpunkten på den naturalistiska konst, som strängt taget börjat långt nere i medeltiden. Alla de nya riktningarna med expressionismen i spetsen (futurism, kubism, naivism, dadaism och allt vad de heta) skilja sig från de äldre dāri att de ej ställt naturåtergivandet som sin uppgift. De använda i stället naturens former för att uttrycka sina egna konstnärliga intentioner. Förr gällde satsen, att konsten är naturen sedd genom ett temperament, nu däremot är den snarare ett konstnärstemperament sett genom naturen. Dock, hår måste man invända att ett återfall till en relativ naturalism på flera håll är skönjbart. Vem har väl givit Lapplandsnaturen med sådan styrka och övertygelse som Leander Engström i hans Forellfiskaren, eller kan man finna någon brist på natur i Birger Simonssons porträtt?

Blombergs framställning innehåller för övrigt många fina och träffande iakttagelser, tydligt ådagaläggande att han är i besittning av det rätta instrumentet för att uppfatta skiftningarna i den moderna konsten och även förmåga att i njutbar form ge läsaren del av sina intryck och sitt vetande. Även om skildringen av måleriet gäller vad jag sagt om skulpturen: man ville gärna hōra mera, gārna lāsa en litet fylligare framställning av samma känsliga hand.

Henrik Cornell.

DAGENS FRÅGOR

Stockholm den 10. 12. 1923.

Stockholms Våra arkitekter, som höra till landets i dubbel måtto dyruniversitet. bara medborgare, ha nyligen sysselsatt sig mycket med användningen av den s. k. Observatoriekullen i Stockholm. Efter att med större eller mindre enighet ha placerat bl. a. några av högskolebyggnaderna vid kullens fot, nämligen Handelshögskolan åt ett håll och två fakulteter vid Stockholms högskola åt ett annat, ha de förklarat sig för en monumentalbyggnad uppe på krönet› för ›Stockholms universitet en gång i framtiden».

Man får väl antaga, att upphovsmännen till denna vackra tanke gjort sig någon föreställning om dess innebörd, men det kan ej hjälpas att uttryckssättet mer ger intryck av orden som dölja frånvaron av tankar. Det vore emellertid orättvist att förebrå arkitekterna denna begreppsförvirring i fråga om innebörden av ett blivande Stockholmsuniversitet, då även uttalanden från akademikerna själva sällan visat någon konkret föreställning om vad en dylik institution skulle komma att innebära.

I själva verket skulle innebörden av Stockholms universitet oundgångligen bliva något ganska skilt från vad vi i Sverige hittills menat med ett universitet, och för att komma till en levande föreställning om betydelsen har man knappast andra exempel att åberopa än engelska. Man berättar i England med en viss skadeglädje om en utländsk turist, som föll i beundran över den ena college-byggnaden efter den andra inom det arkitektoniska mästerverk som heter Oxford, men som likväl till sist med en skugga av otålighet frågade: Men säg mig, var ligger egentligen universitetet?» Svaret, som överlämnas till våra egna arkitekters begrundande, kunde ej bli mer än ett, nämligen att universitetet över huvud taget ej ligger någonstans utan utgör den andliga enhet som sammanbinder alla de olika colleges.

Parallellen med Stockholmsförhållandena är dock i detta fall jamförelsevis otillfredsställande, så till vida som Stockholms olika akademiska institutioner förete en väsentligt annan bild i jämförelse med varandra än de i stort sett enhetligt organiserade engelska colleges. Stockholms olika högskolor företräda i huvudsak olika vetenskapsgrenar eller olika studieriktningar, de borde så till vida i verkligheten ännu mer än de engelska colleges ha behov av att vara delar av en andlig helhet; men det är denna som det ännu återstår att åvägabringa. Även i så måtto har man emellertid ett engelskt exempel att åberopa, nämligen Londons universitet, och likheten mellan de två huvudstäderna i akademiskt hänseende år i verkligheten överraskande stor. På båda ställena har ett stort antal högskolor för

« VorigeDoorgaan »