ganska få undantag i sak äro fackhögskolor, som utbilda för olika ämbetsexamina eller andra speciella yrkesuppgifter. Det år bekant, vilken ovanlig fond av rent vetenskaplig, icke blott pedagogisk, förmåga som rymmes inom dessa högskolor; men det hindrar ej, att de hotas av en särskild yrkessjukdom. Den består i att professorerna i flere eller färre ämnen förlora kontakten med det skapande vetenskapliga arbetet och att t. o. m. deras undervisning nedsjunker till empiriskt inlärande av yttre fakta, utan blick för de vetenskapliga sammanhang som enbart kunna ge den akademisk prägel. Så uppdelade som ämnena blivit särskilt i vissa bland de rena fackhögskolorna, ledes tanken oroväckande lätt till någon tillskärareakademi> som också förekommer i huvudstaden, ehuru säkerligen utan akademiska anspråk i vanlig mening och det kan lätt medföra oväl

komna tendenser.

Under dessa förhållanden måste det vara av stor betydelse att den > rena» och den tillämpade» vetenskapens representanter få mötas med regelbundna mellantider, så att de senare ej kunna slå dövörat till för de förras resultat och tvärtom. Än mer given är fördelen av att möjlighet beredes för samarbete mellan representanter för exakt samma vetenskaper vid olika högskolor, något som redan blivit en faktor av väsentlig praktisk betydelse. Men det är ej nog. Ty för varje dag som går blir det allt mindre kvar av gränserna icke blott mellan olika vetenskaper utan också mellan olika grupper av vetenskaper; icke blott att skillnaden mellan fysik och kemi nu delvis nästan försvunnit, också »natur» och kultur»-vetenskaper komma i ständigt större beroende av varandra och lida av den isolering som ännu kvarstår dem emellan. Varje vetenskap och varje vetenskapsman skulle vinna på det som kunde låta de olika aspekterna av den dock alltid i verkligheten enhetliga tillvaron mötas; men om möjligt ännu mer skulle studenterna vinna på att under sina korta studieår bli föremål för så allsidiga -- i ordets vidsträcktaste mening - humaniserande inflytelser som möjligt.

Åtskilligt av det nu antydda skulle på sätt och vis snarare tillhöra vetenskapliga akademier i trängre mening än ett universitet. Men att dessa akademier i det faktiska livet endast i ringa mån tillgodose dem torde vara oförnekligt. Delvis ha de blivit ett slags vetenskapliga ordensutmärkelser, utan väsentlig annan uppgift än bokstäverna efter ledamöternas namn i statskalendern; och till en annan del äro de rena förvaltningsinstitutioner för prisutdelningar, publikationsserier eller overledning av ämbetsverk med mer eller mindre vetenskapliga förutsättningar. Men även i den mån intetdera är fallet mycket återstår då knappast så saknas oftast förutsättningarna för fruktbärande vetenskapligt tankeutbyte mellan representanter för olika discipliner, förmodligen närmast av den anledningen, att de sakna gemensamma uppgifter som kräva det. Här är en vetenskaplig undervisningsanstalt i en helt annan ställning.

Det vore visserligen naivt att vänta ens av ett Stockholms universitet någon idealisk lösning av så svåra och djupt liggande uppgifter som de

nu ifrågavarande. Men något skulle det kunna uträtta. Genom att de olika högskolornas lärare bleve jämte sin mer konkreta uppgift medlemmar av universitetets gemensamma lärareförsamling och eventuellt av dess fakultet för ett visst område av vetenskaper, bleve han utsatt för andra inflytelser än fackhögskolans och fackexamens speciella; matematikern, fysikern eller kemisten komme att tillhöra sin vetenskap lika mycket vid Tekniska högskolan som vid Stockholms högskola, anatomen lika mycket vid Konsthögskolan som vid Karolinska institutet. Gemensam överläggning och utbyte av erfarenheter även på undervisningens område skulle säkert landa alla till nytta, trots att eller just på grund av att var och en bevarade sin handlingsfrihet. Och genom dessa nya institutioner skulle större möjligheter beredas för studenterna vid en särskild högskola att draga nytta av undervisningen vid de övriga. Man skulle kunna påräkna ett auditorium av andra än högskolans egna elever och därför å andra sidan undgå dubblering av föreläsningsserier, kurser och seminarier, når de i realiteten kunde ha samma karaktär för olika högskolors elever; de särskilda förutsättningar en professor vid en av högskolorna kunde åga på områden som mer odlades vid andra högskolor behövde ej såsom nu kastas bort. » Stockholms förenade studentkårer» synes också komma att förbli en vattensjuk planta, så länge den icke kan stödja sig på »Stockholms förenade högskolor», d. v. s. just på Stockholms universitet. Synnerligen mycket vore i verkligheten att göra för att låta Stockholmsstudenterna känna sin samhörighet med det akademiska livet som helhet i både högre och lägre ting.

Givetvis har Stockholms universitet svårigheter att övervinna, och de självstyrande akademiska myndigheterna ha alltid visat en beundransvärd förmåga av oenighet och därav följande motspänstighet inför organisatoriska förändringar. Här föreligga dessutom åtminstone två hittills tämligen okända uppgifter att lösa, nämligen dels samorganisation av statliga och privata institutioner till led i en högre enhet, dels också uppdragning av gränsen mellan verkliga högskolor och fackskolor utan akademisk prägel. Men man torde lugnt kunna påstå, att svårigheterna med tillräckligt god vilja skulle dunsta bort, medan å andra sidan saken även dessa svårigheter förutan vore outförbar, om den goda viljan saknades. Mycket behöver visserligen klarna, innan tanken är mogen till utförande, men diskussionen måste snart taga konkret form, om planen över huvud skall kunna realiseras inom överskådlig tid.

Men och därmed är man tillbaka till utgångspunkten - en monumentalbyggnad är sannerligen icke vad Stockholms universitet behöver för sitt förverkligande. Av vikt för tankens realiserande är från flere synpunkter, att de olika högskolorna också i rummet komma varandra så nära som möjligt, och så till vida kunna arkitekterna underlätta eller sannolikare försvåra lösningen; men i övrigt kommer behandlingen av Observatoriekullen ej att göra vare sig till eller ifrån. Kolonnader, hallar, statyer och aulor, uppförda och inredda efter alla konstens nyaste regler till gatuvandrarnas ögonfägnad,

äro ej vad Stockholms universitet behöver; i den mån dylikt över huvud taget har något med saken att skaffa, hör det till de särskilda högskolorna, och även för deras del överskattas betydelsen därav vanligen i högsta grad, särskilt av arkitekterna. En av de stora förde

larna med universitetstanken, sådan den här skisserats, är att den ej ställer några anspråk på mecenater, de må heta riksdag, stadsfullmäktige eller bankdirektörer, att med andra ord vetenskapens och det vetenskapliga arbetets egna krav här ensamma borde kunna ge utslaget. Stockholms universitetet är en andlig enhet, och för den liksom för allt annat arbete som riktar sig mot människans inre uppgifter gäller satsen: plain living and high thinking.

Diskussionen om det senaste litterära Nobelpriset.

Som den särskilt på radikalt håll med konsekvent och beundransvärd konservatism bevarade traditionen bjuder, har även detta år Svenska Akademiens val av nobelpristagare befunnits i allra högsta grad otillfredsställande. William Butler Yeats, som tillerkänts den vittra belöningen, har visserligen icke förklarats alldeles ovärdig; tvärtom har man i allmänhet varit ganska ense om att beteckna honom som en bland de intressantaste gestalterna inom våra dagars europeiska litteratur. Men trots detta har hans val inom vårt lands känslotänkande vänsterkretsar betecknats som olämpligt, icke därför att man velat underkänna honom själv utan därför att han ansetts ha fått ett oberättigat försteg framför en annan värdigare, nämligen Thomas Hardy. Och icke nog med detta. Man har också mit Heftigkeit und mehrenteils mit grosser Unbescheidenheit» påbördat Svenska Akademien att hava valt Yeats icke av ärligt uppsåt och i övertygelse om hans diktnings betydelse utan mot bättre vetande, av politiska skäl, av ovilja mot England och av välberäknad önskan att stöta den bildade engelska opinionen så effektivt som möjligt för huvudet. Akademiens medlemmar förutsättas med andra ord vara ett slags hemliga Hardyentusiaster, ehuru andra och litteraturen ovidkommande synpunkter förmått dem att inför det slutliga valet svika sina innersta åsikter och i stället för Wessexhedarnas diktare kröna den keltiska renässansens främste representant. Därför ha pennorna satts i rörelse, och därför har Svenska Akademien ännu en gång för vilken i ordningen må överlämnas åt de statistiskt intresserade att fastställa fått bära upp den sedvanliga raden av beskyllningar för omdömeslöshet, efterblivenhet och inkompetens. Den utom de direkt intresserade kretsarna stående allmänheten känner sig inför förhållanden sådana som dessa ej utan skäl en smula häpen; hur skall man kunna utdela ett litterärt pris, frågar man sig, när den valde, trots det att han oemotsägligt fyller alla betingelser, ändå icke anses lamplig och värdig? Prisutdelarens ställning, vanligen i och för sig föga avundsvärd, förefaller onekligen under dylika omständigheter rent av omöjlig.

Så som saken för närvarande ligger, kan det ha sitt intresse att granska den vältaliga, fastän måhända något hetsiga kritikens egent

liga grunder. Dessa hava i själva verket varit av det mest egendomliga slag. Den väsentligaste, vilken redan i det föregående blivit berörd, är att Thomas Hardy nu omsider efter talrika föregående orättvisa förbigåenden borde ha varit självskriven till priset, hälst som han upprepade gånger föreslagits från engelskt håll och man har sig bekant att den engelska allmänheten med ytterlig ovilja konstaterat den ringaktning, för vilken han varit föremål från Svenska Akademiens sida. Härvid torde först och främst kunna anmärkas, att den engelska allmänhetens intresse för det litterära Nobelprisets utdelande är ytterst obetydligt. En eller annan liten petitnotis i pressen plågar vara det enda meddelande i saken som når publikum i England. Oändligt mycket livaktigare är det deltagande, som framkallas av en förlovning inom societeten, ett kungligt jaktparti eller en ordinår boxningsmatch. De fantasier om Nobelprisens oerhörda räckvidd och betydelse, som framkastades vid tiden för den första prisutdelningen och som av Oscar Levertin formulerades i orden att i hela Europa svensk odling och smak komma att bedömas efter utfallet av dessa belöningar, ha på det mest hårdhänta sätt dementerats av erfarenheten. Bleve Sverige aldrig ställt inför svårare krav än att dämpa de opinionsyttringar, som framkallats av missnöjet med Nobelprisens utdelande, kunde det för visso skatta sig mer än vanligt lyckligt. I detta hänseende behöver Svenska Akademien icke bāva inför tanken på att nōdgas bära ansvaret för sina domslut. Mera komplicerad ter sig onekligen saken, om man från det politiskt-agitatoriska planet övergår till det rent konstnärliga. Ty Thomas Hardy är ovedersägligen en på många sätt verkligt betydande författare, vilken utan tvivel vore förtjänt av den utmärkelse som det litterära Nobelpriset utgör. Men, detta medgivet, måste man ställa sig åtskilligt mera tveksam mot den på flera håll i vårt land proklamerade doktrinen att han under alla förhållanden är den bland nu levande författare, som bäst förtjänar det ifrågavarande priset. Det vill nästan synas som om det i och för sig högst berömvärda intresset för engelsk prosalitteratur, som under de senare åren varit den svenska bokmarknadens mest karaktäristiska fenomen, på sina håll kommit en viss förvirring åstad och bringat eljest omdömesgilla kritici att förlora litet av sin jämvikt. Betecknande är, att under det i närvarande stund Thomas Hardy vid nådda 83 år proklameras som självklart berättigad till Nobelpriset, höjdes veterligen för ett par och tjugu år sedan, när priset första gången utdelades, icke en enda röst i Sverige till förmån för den då blott omkring sjuttioårige George Meredith, ehuru inför ett objektivt forum The ordeal of Richard Feverel och An egoist väl torde få anses i stånd att med avgjord utsikt till framgång upptaga konkurrensen med Hardys bästa verk. Att Svenska Akademien icke då gav Meredith, Thackerays ypperste arvtagare, priset, berodde säkerligen på att bland dess ledamöter vid nämnda tidpunkt endast funnos relativt få, som ägde kompetens och intresse för att värdesätta modern litteratur. Men att mot Akademiens närvarande uppsättning av ledamöter rikta en dylik anklagelse vore val närmast

löjligt. För att förklara akademiens hållning gent emot Hardy återstår då endast en utväg, den, som för mången betraktare torde förefalla som den allra närmast liggande, nämligen att akademien, under full och rättvis uppskattning av förtjänsterna i Hardys författarskap, dock funnit att hans mõrka naturalism med dess deterministiska psykologi och dess pessimistiska hopplöshet icke uppfyller de krav, som uppställts i statuterna för det litterära Nobelpriset, vilka som bekant genom en såvitt man vet hittills icke ur kraft försatt bestämmelse begränsa prisets utdelande till författare, som verkat ›i idealisk riktning». Formuleringen av denna klausul är givetvis icke direkt lycklig, men meningen är i varje fall ganska klar, och tar man hänsyn till dess tendens torde avböjandet av Hardys kandidatur få betecknas som fullt motiverat. Måhända har Svenska Akademien också funnit den för ögonblicket härskande entusiasmen för Hardy en smula överdriven. Det förhåller sig ju onekligen så att Hardy i närvarande stund av åtskilliga skriftställare i vår press skildras som en diktare så gott som utan alla svagheter, under det att hans författarskap i själva verket vilket även erkänts av den engelska kritiken ganska ojämnt och långt ifrån alltid odelat beundransvärt. Hans form är tung och bunden, händelseutvecklingen ofta oskäligt utdragen och stämningen tryckande i sin trista monotoni. Det är icke meningen att med framhävandet av dessa egenskaper hos hans diktning söka förneka hans betydelse, ty det vore på en gång oriktigt och lönlöst; däremot må det väl få uttalas ett tvivel på att han verkligen äger rätt till en så absolut enastående rangplats inom den moderna litteraturen, som man hos oss velat tillägga honom.

år

Den diktare, kring vilkens namn Svenska Akademiens majoritet enat sig, William Butler Yeats, företräder en art av poesi helt väsensskild från Thomas Hardys. Han är en från grunden lyrisk begåvning med stark dragning åt mystik och fantasi. Hans främsta arbeten ha visserligen dramatisk form, men det är icke genom karaktärsteckningens skärpa eller kompositionens fasthet som de vunnit sitt rykte. Motiven äro hämtade ur myten och folkdikten, och behandlingen är alltigenom lyriskt präglad. Hela den keltiska sagovärlden lever upp till förnyat liv i dessa fantastiskt sköna verk, skrivna på ett språk av underbart melodisk rikedom och fyllda av drömmens och sagans hela obeskrivbara tjusning. En mera vidsträckt popularitet kan visserligen ej tänkas komma dem till del; därtill är deras skönhet för spröd och utsökt. Men fattar man Svenska Akademiens uppgift vid Nobelprisets utdelande därhän att den bör söka utmärka den diktning, som fastån av äkta halt dock genom själva sitt väsen har mindre lätt att göra sig gällande på det litterära marknadstorget, så har man all anledning att glädjas åt akademiens val. Särskilt från svensk synpunkt måste det också hälsas med livlig tillfredsställelse att akademien på sätt som skett belōnat en högtförtjänt representant för ett litet folk utom de stora världsnationernas grupp, som trots sekellångt förtryck vetat bevara sin nationella egenart. Ömtåliga själar i Sverige ha visserligen skyndat att med av ängslan darrande röster påpeka, hurusom