Robert Service och Dan Andersson. Bägge äro, envar i sitt slag, förträffliga, men man kan få för mycket även av det goda. Och om Dan Andersson under sin lifstid i allmänhet med orätt förbisågs av den litterära kritiken så bör detta icke giva hans beundrare anledning till att efter hans död ställa honom på en piedestal, där han med alla sina av den som skriver dessa rader flera gånger framhävda - förtjänster dock alldeles icke passar. Mera samlat allvar och vida större konstnärlig kraft kännetecknar Erik Lindorms diktbok Bekännelser. Där finns ingenting likgiltigt eller överflödigt. Vad Erik Lindorm skriver, det skriver han därför att han har något att säga, ej för nöjet att göra vers. Hans diktning bår allvarets prägel, och han stannar gärna på livets skuggsida. Men om hans livssyn är mörk så föranleder den honom dock icke till passiv resignation och pessimism à tout prix. Tvärtom hyllar han hälst den sega och ihärdiga viljan, för vilken svårigheter endast äro till för att övervinnas genom förnyade ansträngningar. Inspirerad av denna känsla är den kanske yppersta dikten i Bekännelser, Gumman Stam, ett mästerverk i sin art, som man förutser kommer att få representera Lindorm i åtskilliga framtida antologier. Av de övriga dikterna minns man hälst några småvers, där kärvheten lämnat rum för vekare stämningar. Ofta kan Lindorms vers här få en prägel av betagande vekhet och värme, exempelvis i den förtjusande lilla Kvällsvisan. En dikt som denna år tillräcklig att förvissa oss om att Lindorm tillhör den yngre generationens mest betydande lyriska begåvningar.

Från Finland komma tvenne arbeten av Jarl Hemmer, diktsamlingen Väntan och versberättelsen Rågens rike, av vilka dock intetdera tillhör den finkänslige lyrikerns bästa verk. Väntan når icke upp till Öfver dunklet, och Rågens rike, en sommaridyll från en finlänsk kyrkby, omslutande en efter åtskilliga konflikter till sist lyckligt ändad kärlekshistoria, är trots vackra enskildheter en smula ledsam, ett fel som den för övrigt har gemensamt med de allra flesta versberättelser, Runebergs ej undantagna. Vackrast är slutet med skildringen av hur de båda älskande, drängen Markus och Klara i Gammelgård, förenas:

Men långt från gästabud och dryck och dans
försvunno de i sädeshavets skymning,

de två som bygden hyllade i natt.
De gingo tigande från ren till ren,

för häpna för att ännu töras tala.

Blott axen viskade sitt sus som förr

ur när och fjärran i den mörkblå natten.
Allt längre gingo de, alltmer de sjönko
i rågens varma, välbekanta famn.

Ett verk av stor originalitet, vida skilt från vad året i övrigt skänkt oss av poesi, är Birger Sjöbergs Fridas bok, småstadsvisor om Frida och Naturen, om Döden och Universum. Det är ett experiment i den parodiska genren, genomfört med gott lynne och mycken osökt

humor. Frida år en ung dam, som sköter kassaboken på ett kontor i en liten idyllisk småstad, och hennes fästman, ett uppåtsträvande och vetgirigt handelsbiträde, hyllar henne genom en rad av dikter, i vilka han poetiskt omskrivit de ljuvaste ögonblicken i deras tillvaro: aftonpromenader med betraktande av stjärnhimmelen, biograf- och cirkusbesök, sommarutflykter med goodtemplarlogen Hoppets Skōld, fester på Societeten och mera dylikt. Genren är ju i och för sig icke direkt ny det må vara nog att erinra om folkskolläraren John Chronschough men Birger Sjöberg har med stor brio och verklig uppfinningsförmåga förstått att variera sina motiv. Ypperligt träffad är särskilt den förnumstiga tonen i de dikter, där handelsbiträdet uppbygger sin älskade med välmenta prov på den visdom han inhämtat i Familjejournalen. I festpoesien har författaren med avsikt valt en fri och rörlig form, som osökt bringar Bellman i tankarna; det har roat honom att frammana Fredmans anda som ett vittne vid den moderna tidens folkförlustelser, där skarornas medelpunkt är ett goodtemplarbanér och där trakteringen icke består av Hoglands vin och Braunschweiger mumma utan endast av röd och gul lemonad. Mindre lyckade äro verserna om körsällskapet Brödratoner och de förhärjande stridigheter, som ett ögonblick hota att inifrån spränga dess sammanhållning. Hår utföres parodien med för stor vidlyftighet och verkar därför tröttande. Men det övriga är som sagt förträffligt och har all utsikt att komma att roa en god del av svenska folket, hälst som till texten sluter sig en musik, som även den utmärker sig både genom fyndighet och originalitet.

Till årets bästa lyriska nyheter får även räknas ett översättningsverk, Vers från väster, ett antal tolkningar ur modern engelsk och amerikansk poesi af Karl Asplund och Gunnar M. Silfverstolpe. Det är en gammal och tyvärr endast alltför berättigad klagan att engelsk diktning är allt för litet känd i vårt land. Under senare år har ju visserligen bedrivits en kraftig propaganda för den moderna engelska romanlitteraturen, men lyriken och dramat äro alltjämt även för den litterärt intresserade delen av vår publik terra incognita. Betecknande är att Svenska Akademien under sina forskningar efter lämpliga kandidater till det litterära Nobelpriset aldrig kommit att tänka på en diktare som William Butler Yeats, fastän hans diktning väl utan fråga får anses tillhöra det skönaste som vår tid över huvud taget frambringat. Kan den vackra volym, som de båda översättarna i förening åstadkommit, bidraga till att för vår allmänhet klargöra; att det moderna England äger en lyrisk diktning, som i rikedom och skiftande mångfald icke ger vår egen efter, så har den för visso fyllt en viktig mission. Vad själva tolkningarna beträffar så äro de flesta förträffliga, somliga rent av fulländade. Mästerprov av stilkänsla och formtalang äro exempelvis översättningarna av Merediths Dalens dotter, Stevensons I Högländerna, Walter de la Mares Under misteln, Maurice Barings Snö och eld, John Masefields Skönhet och Rupert Brookes Soldaten. Dikturvalet hade man helt naturligt gärna sett rikare, men

tydligtvis ha översättarna härvidlag ansett sig böra med stränghet tillämpa grundsatsen non multa sed multum. Ett namn erkänner sig den som skriver dessa rader sakna; det är den i Frankrike stupade R. E. Vernède, en rikt begåvad diktare, i vilkens War poems finnas några dikter, fullt värdiga att jämnställas med Rupert Brookes och Robert Nichols. Men då man fått en så vacker gåva som Vers från väster vore det otacksamt att icke vara nöjd, och de önskningar man skulle vilja se realiserade böra endast uppfattas som hänförande sig till en eventuell fortsättning av de bägge översättarnas arbete.

Inom prosalitteraturen möter man som vanligt en av veteranerna, nämligen Henning Berger. Om hans nya bok Pedanten är icke mycket att säga. Den skiljer sig endast obetydligt från alla de tidigare arbeten, där författaren varierat den svenske emigrantens typiska levnadshistoria, sammanvävd som den är av ständigt samma ingredienser, förhoppningar och missräkningar, framgångar och nederlag. Vad man minns av boken är egentligen inledningspartiet med dess flyktigt men säkert skisserade Stockholmsbilder. Gamla staden med dess egenartade prägel, de trånga gränderna kring Stortorget, alla de võrdnadsvärda ämbetsverken, Slussen och kajerna, med ett ord hela den pittoreska värld, som lyssnar till klangen av Storkyrkans klockor, lever i denna skildring, och man kan endast beklaga att den blivit så kort. Som Stockholmsskildrare är Henning Berger mest till sin fördel; i övrigt visar hans litterära yrkesskicklighet allt mer och mer betänkliga tendenser att urarta till ren schablon.

Elin Wagners Den namnlösa fängslar däremot främst genom sin fullständiga frihet från allt vad manér och schablon heter. Författarinnan anknyter i denna sin nya roman på sätt och vis till samma åmnessfär som i sin för några år sedan utkomna folklivsskildring Åsa-Hanna, fastän Den namnlösa berör konflikter djupare och mera skakande än de dolda brotten i en småländsk inflyttarsläkt. Det är en historia om en småländsk prästfamilj, redan förut hårt prövad genom djupgående brytningar bland dess medlemmar, där genom tillfälligheternas makt helt plötsligt hamnar en människospillra, en ung kvinna, kommen ingen vet varifrån men nedbruten av lidanden, som gått fram lika skoningslöst över hennes fysiska som psykiska varelse. Hon är emellertid icke ensam om sitt öde. I prästgården finnes också en annan psykisk invalid, nämligen kyrkoherdens son Georg, vilken som läkare på ett sjukhus i Tyskland under kriget dragits in i en förbindelse med en sjuksköterska, en hård och hansynslöst egoistisk kvinna, som under deras korta samvaro tillfogat honom en knäck, från vilken han aldrig förmått hämta sig. Den namnlösa, fastän själv dödsmärkt och bruten, samlar sina sista krafter för att rädda honom och lyckas verkligen kort före det ögonblick, då hennes flämtande livslåga slocknar, bringa honom att taga det steg, som ensamt kan möjliggöra ett tillfrisknande. Hela denna dystra historia är skildrad med både kraft och allvar, utan spår till

romaneska överdrifter, enkelt men icke därför torrt eller monotont. Det enda man kunnat önska hade varit en smula mera klarhet i framställningen av själva händelseförloppet; som det nu är framträder sammanhanget knappast tillräckligt tydligt. Det må vara, att en berättelse av denna beskaffenhet ej skulle fara väl av att framträda i allt för stark belysning dess verkan beror till ej ringa del på det halvdunkel, vari den är insvept, men trots detta är det litet förargligt att gång efter annan tvingas att försöka för sig själv reda upp, hur det hela egentligen hänger samman.

Sigfrid Siwertz' novellsamling En handfull dun är ett nytt bevis. på hur författarens novellkonst med åren allt mer och mer fulländats. I själva verket äger vår litteratur icke många noveller så stilistiskt genomarbetade, så säkert byggda och i sin knapphet så innehållsrika som Siwertz'. Men vad som skänker dem ett högre värde utöver det konstnärliga, det är den starka känsla för det rent mänskliga som utgör deras grundton. Vackrast kommer detta fram i en berättelse som Snickar Österdahls kista med dess förstående skildring av den gamle ärekäre hantverkaren, ensam och stolt till det sista mitt i sin familjs ruin; mera humoristiskt betonat däremot i historien om grosshandlare Skarpneck och skärgårdsseglaren Pickles, en senfödd ättling till romantikens Taugenichts-gestalt, förträffligt given och trots sitt tvivelaktiga sociala värde av författaren betraktad med en god portion hemlig sympati. Djupare syftning har titelnovellen, som skildrar hur ett par skärgårdsbönder ōdelägga varandras hela tillvaro på grund av en tillfällig tvist om en obetydlighet; deras krafter räcka icke till både för kampen mot naturen och den inbördes fejden då den sistnämnda absorberat hela deras energi återstår dem ingenting annat än oundviklig undergång. Även utan författarens slutord vore det lätt att förstå, att kraftmätningen mellan Albottna och Skälbottna för honom ter sig som en återspegling av det tillstånd, vari hela vår världsdel för närvarande befinner sig. Det är ett för Siwertz karaktäristiskt drag, detta att visa hur ofta mikrokosmos är en spegelbild av makrokosmos. I detta fall genomtränger det hela skildringen och förlånar berättelsen om de bägge skärkarlarnas inbördeskrig en fläkt av ödslig och storslagen tragik.

Den solida berättarteknik, som kännetecknar Einar Smiths prosaarbeten, kommer även till synes i hans senaste verk, novellsamlingen Fjordens egna. Motiven äro hämtade från Bohuslan, den trakt där författaren genom arv och tradition har särskild hemortsrätt han tillhör ju samma släkt som Emilia Flygare-Carlén. Han berättar utan brådska, lugnt och säkert, gärna dröjande vid detaljerna, och det kan ibland komma något af verklig gammaldags trevnad över hans skildringar av krokiga småstadsgator, välinrökta skepparstugor och kärleksfullt ansade trädgårdstäppor. Ett par av novellerna närma sig allt för mycket det obetydliga, men de övriga läser man med nöje och behållning. Framför allt gäller detta om berättelsen Bar

linden, där ett folkloristiskt intressant motiv upptagits och genomförts med psykologisk sanning och gripande allvar.

Hjalmar Söderbergs drama Ödestimmen har redan som fallet för övrigt ju ofta varit med författarens arbeten - hunnit låta ganska mycket tala om sig. Att dramat handlar om dagarna närmast före världskrigets utbrott framgår ju redan av titeln, och att det land, i vilket dramat utspelas, är Tyskland, därom behöver man icke ett ögonblick stanna i tvivelsmål. Författaren har visserligen velat göra gällande att han icke syftat på något särskilt land utan velat framställa en stor politisk konflikt i allmänhet, utan direkt förbindelse med bestämda nationella förhållanden, men detta är en ren fiktion. Varje replik i dramat visar att det är Tyskland som åsyftas; för att ytterligare bestyrka detta behöver man blott hänvisa på sådana i dramat förekommande detaljer som att det omtalade folkets nationalsång med en lätt retouchering är identisk med Deutschland, Deutschland über alles och att dess kejsare bland sina förfäder räknar en monark, som bland annat skrivit en vederläggning av Machiavelli. Därom vore nu emellertid i och för sig ingenting ont att säga, om endast dramat sådant det är vore acceptabelt ur litterär och scenisk synpunkt. Men så är tyvärr icke förhållandet. Ödestimmen är ingenting annat än en slags modern Haupt- und Staats-Action, en rad nödtorftigt hopfogade scener, sammanhållna av ett händelseförlopp utan dramatiskt liv och utan inre utveckling. Taurien står i begrepp att börja ett krig mot en mindre grannmakt, och dess kejsare, tveksam inför det oerhörda ansvar som är förbundet med att släppa lõs krigsfurian, sōker råd hos en rad av sitt rikes ledande statsmån. Den ene råder till krig, den andre till fred: oböjligast av alla är statskanslern Anker, vilken med hänvisning till pliktens och samvetets bud vägrar att taga del i krigsaktionen och som av denna anledning omedelbart efter krigsutbrottet mördas av en uppretad folkhop. En flyktigt antydd kärlekshistoria mellan statskanslerns dotter och den gamle fältmarskalken von Trotkes son utfyller dramat. Att replikerna på många ställen äro pregnant formade faller av sig själv hos en författare med så ovanlig stilistisk talang som Hjalmar Söderberg; men tyvärr finnas också enskildheter, som med blott alltför stor påtaglighet visa att författarens kritiska sinne under dramats utarbetande legat i dvalliknande slummer. Även om man i likhet med Hjalmar Söderberg ej gärna försummar något tillfälle att rikta ett sidohugg mot kristendomen borde man dock i eget intresse taga sig till vara för att giva sina tankar sådan form som exempelvis kejsarens repliker om bibelordets förhållande till den moderna befolkningsstatistiken. Dylikt hör hemma i den enklare fritänkarlitteraturen, om någon sådan över huvud taget ännu finns kvar i vårt land. Att se Hjalmar Söderberg ännu på gamla dagar speciminera för en plats i dess led gör ett odelat bedrövligt intryck. Vad dramats sakinnehåll beträffar så går det ut på att visa Tauriens, d. v. s. Tysklands, oemotsägliga skuld till krigsutbrottet 1914. Vill Hjalmar Söderberg bekänna sig till denna tros