Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

linden, där ett folkloristiskt intressant motiv upptagits och genomförts med psykologisk sanning och gripande allvar.

Hjalmar Söderbergs drama Ödestimmen har redan som fallet för övrigt ju ofta varit med författarens arbeten - hunnit låta ganska mycket tala om sig. Att dramat handlar om dagarna närmast före världskrigets utbrott framgår ju redan av titeln, och att det land, i vilket dramat utspelas, är Tyskland, därom behöver man icke ett ögonblick stanna i tvivelsmål. Författaren har visserligen velat göra gällande att han icke syftat på något särskilt land utan velat framställa en stor politisk konflikt i allmänhet, utan direkt förbindelse med bestämda nationella förhållanden, men detta är en ren fiktion. Varje replik i dramat visar att det är Tyskland som åsyftas; för att ytterligare bestyrka detta behöver man blott hänvisa på sådana i dramat förekommande detaljer som att det omtalade folkets nationalsång med en lätt retouchering är identisk med Deutschland, Deutschland über alles och att dess kejsare bland sina förfäder räknar en monark, som bland annat skrivit en vederläggning av Machiavelli. Därom vore nu emellertid i och för sig ingenting ont att säga, om endast dramat sådant det är vore acceptabelt ur litterär och scenisk synpunkt. Men så år tyvärr icke förhållandet. Ödestimmen är ingenting annat än en slags modern Haupt- und Staats-Action, en rad nödtorftigt hopfogade scener, sammanhållna av ett händelseförlopp utan dramatiskt liv och utan inre utveckling. Taurien står i begrepp att börja ett krig mot en mindre grannmakt, och dess kejsare, tveksam inför det oerhörda ansvar som är förbundet med att släppa lõs krigsfurian, söker råd hos en rad av sitt rikes ledande statsmän. Den ene råder till krig, den andre till fred; oböjligast av alla är statskanslern Anker, vilken med hänvisning till pliktens och samvetets bud vägrar att taga del i krigsaktionen och som av denna anledning omedelbart efter krigsutbrottet mördas av en uppretad folkhop. En flyktigt antydd kärlekshistoria mellan statskanslerns dotter och den gamle fältmarskalken von Trotkes son utfyller dramat. Att replikerna på många ställen äro pregnant formade faller av sig själv hos en författare med så ovanlig stilistisk talang som Hjalmar Söderberg; men tyvärr finnas också enskildheter, som med blott alltför stor påtaglighet visa att författarens kritiska sinne under dramats utarbetande legat i dvalliknande slummer. Även om man i likhet med Hjalmar Söderberg ej gärna försummar något tillfälle att rikta ett sidohugg mot kristendomen borde man dock i eget intresse taga sig till vara för att giva sina tankar sådan form som exempelvis kejsarens repliker om bibelordets förhållande till den moderna befolkningsstatistiken. Dylikt hör hemma i den enklare fritänkarlitteraturen, om någon sådan över huvud taget ännu finns kvar i vårt land. Att se Hjalmar Söderberg ännu på gamla dagar speciminera för en plats i dess led gör ett odelat bedrövligt intryck. Vad dramats sakinnehåll beträffar så går det ut på att visa Tauriens, d. v. s. Tysklands, oemotsägliga skuld till krigsutbrottet 1914. Vil Hjalmar Söderberg bekänna sig till denna tros

lära är det givetvis hans oförytterliga rättighet, och ingen skall heller fōrmena honom att efter bästa förmåga söka värva proselyter för denna siu uppfattning. Den som trängt problemen närmare in på livet och sökt bedöma dem från historikerns synpunkt kan endast konstatera, att Hjalmar Söderbergs berömda skepsis i detta fall ej visat sig vuxen ens de enklaste fraserna i ententeagitationen.

Mycket damm har virvlats upp kring G. Martins Den gula paviljongen, belönad som den blivit med det för våra förhållanden aktningsvärda priset av 10,000 kr. i firman Åhlén & Åkerlunds stora skandinaviska romanpristävlan. Man kan emellertid med fullkomlig säkerhet konstatera, att arbetet i fråga utan prisnämndens reklam mycket snart skulle ha försvunnit i en välförtjänt glömska, ty med dess litterära värde är det mildast sagt klent beställt. Författaren saknar fullkomligt litterär och stilistisk begåvning men har däremot en starkt framträdande förkärlek för griserier, framför allt på det sexuella området. Man har försökt göra gällande att hans avsikt varit att skriva en samhällsroman», återspeglande samtidens stora sociala konflikter, men allt dylikt tal är alldeles lönlōst; det finns visserligen i hans bok några ansatser till skildring av bolsjevikagitationen bland de yngre arbetarna, men detta är för dåligt för att kunna tagas på allvar. Möjligen ha dock de tre prisdomarna, hur obegripligt det än förefaller, låtit dupera sig därav, ty att någon av dem skulle varit i stånd att uppspåra några rent konstnärliga kvalifikationer i boken kan svårligen förutsättas. Emellertid är det icke lönt att sysselsätta sig alltför mycket vare sig med herr Martins eller med hans roman. Då skandalintresset hunnit lägga sig kommer ingen människa att tänka på någondera, och därmed kan saken få anses utagerad. Att herr Martins i framtiden skulle komma att göra någon insats i den svenska litteraturen förefaller knappast särdeles troligt.

O. Wieselgren.

DAGENS FRÅGOR

Stockholm den 19. 1. 1923.

Försvars- Når försvarsrevisionen för något mer än tre år sedan tillrevisionen. sattes, var det nog inte många, som vågade hoppas, att det förslag, vari utredningen borde utmynna, skulle komma att grundas uteslutande på sakligt bedömande och sakkunskap. Men knappast trodde någon väl ändock, att de framstående män, som sitta i försvarsrevisionen> uttrycket är Västmanlands läns tidnings

skulle visa en sådan brist på både sakkunskap och, såvitt en utanför stående nu kan döma, saklighet, som fallet tydligen varit i de yttersta av dessa dagar. Detta är nämligen den djupa och sorgliga innebörden av vad som hänt, motivet till den märkliga liberala kovändningen må sedan ha varit det ena eller det andra.

Att man hyser starka tvivel angående sakligheten av de skäl, som motiverat den så plötsligt intagna ståndpunkten i fråga om härens styrka, må ej förundra. Det är nämligen en offentlig hemlighet, att herr Ekman såsom ordförande för den avdelning, som särskilt hade att behandla marinen, icke ville ge flottan något byggnadsanslag under de närmaste åren utan endast ett anslag för något slags försöksbygge, men att han under hösten icke lyckades vinna majoritet inom revisionen för detta förslag. Enligt förljudande hava i alla fall de sammanlagda kostnaderna för hären och marinen efter höstens justeringar icke blivit större än de kostnader, som i somras beräknades bland annat på grundval av det av herr Ekman förordade marinförslaget, och veterligen har ingenting i sak inträffat, som gör kostnadssumman av i somras nu mindre acceptabel än då.

I stället för att inskränka sig till en reservation ifråga om anslaget till flottans nybyggnad och i övrigt kämpa för sin mening från sommaren 1922, föreslår herr Ekman i december samma år utan någon föregående utredning en genomgripande förändring av arméns förut beslutade organisation, oaktat som sagt totalkostnaderna icke overstiga de förut beräknade. Vilken ändring i det militärpolitiska läget, tillräcklig att förklara en sådan omvärdering av försvarsmedlen, har inträffat mellan sommaren och julen 1922, eller snarare: vilken ändring har inträtt vid jultiden? Ty hade den uppdagats tidigare, torde det väl varit revisionens skyldighet att, senast då den meddelade, når dess arbete kunde slutföras, upplysa om sin ändrade ståndpunkt. Man kan nämligen icke gärna hos personer, som i tre år varit ledamöter av en för landets framtida väl och ve så viktig kommitté som försvarsrevisionen, förutsätta en så fullständig okun5. Svensk Tidskrift 1923.

nighet om innebörden av härens minskning med en av föreslagna fem operativa enheter, att de kunde betrakta det hela endast som en lått och snabbt gjord subtraktion.

Så länge tillfredsställande svar icke lämnats på dessa och liknande frågor, få herr Ekman och de övriga »framstående männen› ursäkta, att man efterlyser de sakliga skålen till den nya ståndpunkten och ställer sig tvivlande till att förslagen i enlighet med riktlinjerna för revisionens arbete »innebära ett genomtänkt helt».

Låt oss emellertid göra det antagandet, att kostnaderna för håren måste av något för den oinvigde okänt skäl avsevärt nedbringas under de förut beräknade. Den frågan framställer sig då: kunde man icke hava funnit någon lämpligare utväåg härför, än att återigen föreslå indragning av redan bestående truppförband? Säkerligen kunde den militära sakkunskap, över vilken revisionen äger att förfoga, ha lämnat anvisning på andra sådana, som verkat mindre nedbrytande för nutid och framtid och som bättre lämpat sig efter det ovissa världspolitiska läget. Det är nämligen, såsom general Bildt mycket riktigt framhåller i sin nyligen utkomna ypperliga bok Härordningsfrågor, en vanföreställning, att en definitiv» lösning av försvarsfrågan står att vinna. Frågan kan endast, säger den erfarne författaren, »lösas för en period i sånder, för den period nämligen, som det vid varje tidpunkt är möjligt för mänskliga ögon att överblicka. Vid ingången av varje ny period måste de politiska och ekonomiska förhållandena vägas och ansträngningarna bestämmas». Gäller detta uttalande under jämförelsevis stabila förhållanden, så gäller det alldeles särskilt nu. I det anförande till stadsrådsprotokollet, vari dåvarande statsministern Edén motiverade tillsättandet av Försvarsrevisionen, medgav han, att läget, efter vilket våra försvarsanstalter måste anpassas, i många hänseenden var oklart, men han ansåg, att det under arbetets gång skulle klarna. Även denna gång visade han sig emellertid vara en klen siare. Läget har icke klarnat, om icke i det hänseendet, att vi nu tydligare än för tre år sedan känna det osäkra och det ovissa i världssituationen, sådan den blivit efter freden. Förvirringen i östra Europa» uttrycket är statsrådsprotokollets är icke mindre nu än den 12 november 1919, ej heller är det klarare, vilka inskränkningar eller fordringar vårt medlemsskap i Nationernas förbund kan komma att pålägga oss; och vi veta icke ens tillnärmelsevis, vilka garantier detta i verkligheten kan skänka oss. I själva verket har det läge, för vilket försvarsrevisionen skulle föreslå försvarsanstalter, ännu icke inträtt, och ingen kan ens skönja, när så kan komma att ske.

[ocr errors]

Dessa förhållanden borde mera än någonsin mana till att endast med mycket stor försiktighet rubba sådana försvarsanstalter, vilka vid en ändring av läget kunna bliva nödvändiga och som kräva lång tid för sin reorganisation. Hit höra framför allt regementsförbanden. › De (kadrerna) äro›, för att åter citera general Bildt i hans märkliga bok, ramarna, de olika truppförband, regementen, etc., inom vilka individerna sammanhållas till gemensam verksamhet så i fred som i

krig. Så vårdas ock inom utlandets härar regementena såsom härordningens stödjepelare; med yttersta omsorg går man till väga, då man (såsom i Norge) uppsätter nya, och en indragning av befintliga har förekommit endast efter katastrofer, som slagit staterna till marken. Där ute värdesätter man högt regementenas traditioner såsom sammanhållande band, kanske därför att ytterst få äga så gamla, så ärorika och fast rotade som de svenska, för vilkas betydelse vi icke åga samma sinne. Att uppsätta nya regementen kräver många år, att indraga gamla giver först efter lång tid någon besparing. Krāva omständigheterna för någon överskådlig period förstärkningar eller besparingar, söker man alltid först att stärka eller uttunna de befintliga regementena, innan man skrider till en förändring i dessas antal, en åtgärd vars följder för krigsberedskapen icke kunna överskådas i samband med det närmast föreliggande militārpolitiska läget. är farligt att rubba kaderns stabilitet.>>

På ett annat ställe säger han om samma sak:

>Så länge denna (värnplikten) är allmän, kan man ej ens teoretiskt beskära infanteriregementenas antal efter godtycke, och i praktiken år det otjänligt att genom indragning förstöra kadrer, som kanske i en snar framtid redan genom befolkningens tillväxt bli behövliga. Endast ett döende folk kan göra det. Ett levande kan ju av nōden tvingas att för en kortare tid uttunna sina kadrer. Det är vida lättare att sedan åter stärka dem än att bilda helt och hållet nya. Mer än vid något annat vapenslag framträder vid infanteriet, hur nāra regementena āro förbundna med nationens hela liv. De ha sina rötter där.»

Så talar en man med alldeles sällspord erfarenhet på det arméorganisatoriska området. Men vad tänka de män, som rådslå om

landets framtida värn?

Jo, samtidigt som flera regementen bereda sig att fira minnet av sin 300-åriga tillvaro, föreslå dessa svenska män utan nödtvång en omfattande indragning av regementen. Knappast något kunde väl Fōrsvarsrevisionen hitta på, som för långliga tider verkar så nedbrytande på organisationen och som kan bli så ödesdigert i framtiden som detta förslag. Bra mycket hellre då den >uttunning», som general Bildt antyder. Den kan - i den mån detta möjligen icke redan skett i Försvarsrevisionens förslag - ernås på flera sätt, genom minskning av den kontingent värnpliktiga, som gives full utbildning, genom utbildningstidens inskränkande för vissa kategorier värnpliktiga och i värsta fall genom minskning av de fast anställdas antal. Alla dessa sätt att göra besparingar äro långt bättre än det föreslagna, ty de behöva icke sträcka sin verkan så långt in i framtiden.

Det skall för övrigt bliva intressant att erfara de skäl, varpå man grundar sin förvissning om att svenska hären endast behöver uppträda på en enda krigsskådeplats. Redan en beskärning med en arméfördelning, således från sex till fem, gör det svårt att uppträda på två krigsskådeplatser, en ytterligare beskärning gör det omöjligt, såvida 5. Svensk Tidskrift 1923.

« VorigeDoorgaan »