lära är det givetvis hans ofōrytterliga rättighet, och ingen skall heller förmena honom att efter bästa förmåga söka värva proselyter för denna siu uppfattning. Den som trångt problemen närmare in på livet och sökt bedöma dem från historikerns synpunkt kan endast konstatera, att Hjalmar Söderbergs berömda skepsis i detta fall ej visat sig vuxen ens de enklaste fraserna i ententeagitationen.

Mycket damm har virvlats upp kring G. Martins Den gula paviljongen, belönad som den blivit med det för våra förhållanden aktningsvärda priset av 10,000 kr. i firman Åhlén & Åkerlunds stora skandinaviska romanpristävlan. Man kan emellertid med fullkomlig säkerhet konstatera, att arbetet i fråga utan prisnämndens reklam mycket snart skulle ha försvunnit i en välförtjänt glömska, ty med dess litterära värde är det mildast sagt klent beställt. Författaren saknar fullkomligt litterär och stilistisk begåvning men har däremot en starkt framträdande förkärlek för griserier, framför allt på det sexuella området. Man har försökt göra gällande att hans avsikt varit att skriva en samhällsroman», återspeglande samtidens stora sociala konflikter, men allt dylikt tal är alldeles lönlöst; det finns visserligen i hans bok några ansatser till skildring av bolsjevikagitationen bland de yngre arbetarna, men detta är för dåligt för att kunna tagas på allvar. Möjligen ha dock de tre prisdomarna, hur obegripligt det än förefaller, låtit dupera sig därav, ty att någon av dem skulle varit i stånd att uppspåra några rent konstnärliga kvalifikationer i boken kan svårligen förutsättas. Emellertid är det icke lönt att sysselsätta sig alltför mycket vare sig med herr Martins eller med hans roman. Då skandalintresset hunnit lägga sig kommer ingen människa att tänka på någondera, och därmed kan saken få anses utagerad. Att herr Martins i framtiden skulle komma att göra någon insats i den svenska litteraturen förefaller knappast särdeles troligt.

0. Wieselgren.

DAGENS FRÅGOR

Stockholm den 19. 1. 1923.

Försvars- När försvarsrevisionen för något mer än tre år sedan tillrevisionen. sattes, var det nog inte många, som vågade hoppas, att det förslag, vari utredningen borde utmynna, skulle komma att grundas uteslutande på sakligt bedömande och sakkunskap. Men knappast trodde någon väl ändock, att de framstående män, som sitta i försvarsrevisionen> uttrycket är Västmanlands läns tidnings skulle visa en sådan brist på både sakkunskap och, såvitt en utanför stående nu kan döma, saklighet, som fallet tydligen varit i de yttersta av dessa dagar. Detta är nämligen den djupa och sorgliga innebörden av vad som hänt, motivet till den märkliga liberala kovändningen må sedan ha varit det ena eller det andra.

Att man hyser starka tvivel angående sakligheten av de skäl, som motiverat den så plötsligt intagna ståndpunkten i fråga om härens styrka, må ej förundra. Det är nämligen en offentlig hemlighet, att herr Ekman såsom ordförande för den avdelning, som särskilt hade att behandla marinen, icke ville ge flottan något byggnadsanslag under de närmaste åren utan endast ett anslag för något slags försöksbygge, men att han under hösten icke lyckades vinna majoritet inom revisionen för detta förslag. Enligt förljudande hava i alla fall de sammanlagda kostnaderna för hären och marinen efter höstens justeringar icke blivit större än de kostnader, som i somras beräknades bland annat på grundval av det av herr Ekman förordade marinförslaget, och veterligen har ingenting i sak inträffat, som gör kostnadssumman av i somras nu mindre acceptabel än då.

I stället för att inskränka sig till en reservation ifråga om anslaget till flottans nybyggnad och i övrigt kämpa för sin mening från sommaren 1922, föreslår herr Ekman i december samma år utan någon föregående utredning en genomgripande förändring av arméns förut beslutade organisation, oaktat som sagt totalkostnaderna icke ōverstiga de förut beräknade. Vilken ändring i det militärpolitiska läget, tillräcklig att förklara en sådan omvärdering av försvarsmedlen, har inträffat mellan sommaren och julen 1922, eller snarare: vilken ändring har inträtt vid jultiden? Ty hade den uppdagats tidigare, torde det väl varit revisionens skyldighet att, senast då den meddelade, när dess arbete kunde slutföras, upplysa om sin ändrade ståndpunkt. Man kan nämligen icke gärna hos personer, som i tre år varit ledamöter av en för landets framtida väl och ve så viktig kommitté som försvarsrevisionen, förutsätta en så fullständig okun5. Svensk Tidskrift 1923.

nighet om innebörden av hårens minskning med en av föreslagna fem operativa enheter, att de kunde betrakta det hela endast som en lätt och snabbt gjord subtraktion.

Så länge tillfredsställande svar icke lämnats på dessa och liknande frågor, få herr Ekman och de övriga »framstående männen› ursäkta, att man efterlyser de sakliga skälen till den nya ståndpunkten och ställer sig tvivlande till att förslagen i enlighet med riktlinjerna för revisionens arbete »innebära ett genomtänkt helt».

Låt oss emellertid göra det antagandet, att kostnaderna för håren måste av något för den oinvigde okänt skäl avsevärt nedbringas under de förut beräknade. Den frågan framställer sig då: kunde man icke hava funnit någon lämpligare utväg hårför, än att återigen föreslå indragning av redan bestående truppförband? Säkerligen kunde den militära sakkunskap, över vilken revisionen äger att förfoga, ha lämnat anvisning på andra sådana, som verkat mindre nedbrytande för nutid och framtid och som bättre lämpat sig efter det ovissa världspolitiska läget. Det är nämligen, såsom general Bildt mycket riktigt framhåller i sin nyligen utkomna ypperliga bok Härordningsfrågor, en vanföreställning, att en definitiv» lösning av försvarsfrågan står att vinna. Frågan kan endast, säger den erfarne författaren, »lösas för en period i sånder, för den period nämligen, som det vid varje tidpunkt är möjligt för mänskliga ögon att överblicka. Vid ingången av varje ny period måste de politiska och ekonomiska förhållandena vägas och ansträngningarna bestämmas». Gäller detta uttalande under jämförelsevis stabila förhållanden, så gäller det alldeles särskilt nu. I det anförande till stadsrådsprotokollet, vari dåvarande statsministern Edén motiverade tillsättandet av Försvarsrevisionen, medgav han, att läget, efter vilket våra försvarsanstalter måste anpassas, i många hänseenden var oklart, men han ansåg, att det under arbetets gång skulle klarna. Även denna gång visade han sig emellertid vara en klen siare. Läget har icke klarnat, om icke i det hänseendet, att vi nu tydligare än för tre år sedan känna det osäkra och det ovissa i världssituationen, sådan den blivit efter freden. >Förvirringen i östra Europa» uttrycket är statsrådsprotokollets är icke mindre nu än den 12 november 1919, ej heller är det klarare, vilka inskränkningar eller fordringar vårt medlemsskap i Nationernas förbund kan komma att pålägga oss; och vi veta icke ens tillnärmelsevis, vilka garantier detta i verkligheten kan skänka oss. I själva verket har det läge, för vilket försvarsrevisionen skulle föreslå försvarsanstalter, ännu icke inträtt, och ingen kan ens skönja, när så kan komma att ske.

Dessa förhållanden borde mera än någonsin mana till att endast med mycket stor försiktighet rubba sådana försvarsanstalter, vilka vid en ändring av läget kunna bliva nödvändiga och som kräva lång tid för sin reorganisation. Hit höra framför allt regementsförbanden. » De (kadrerna) äro», för att åter citera general Bildt i hans märkliga bok, ramarna, de olika truppförband, regementen, etc., inom vilka individerna sammanhållas till gemensam verksamhet så i fred som i

krig. Så vårdas ock inom utlandets härar regementena såsom härordningens stödjepelare; med yttersta omsorg går man till väga, då man (såsom i Norge) uppsätter nya, och en indragning av befintliga har förekommit endast efter katastrofer, som slagit staterna till marken. Där ute värdesätter man högt regementenas traditioner såsom sammanhållande band, kanske därför att ytterst få äga så gamla, så ärorika och fast rotade som de svenska, för vilkas betydelse vi icke åga samma sinne. Att uppsätta nya regementen kräver många år, att indraga gamla giver först efter lång tid någon besparing. Krāva omständigheterna för någon överskådlig period förstärkningar eller besparingar, söker man alltid först att stärka eller uttunna de befintliga regementena, innan man skrider till en förändring i dessas antal, en åtgärd vars följder för krigsberedskapen icke kunna överskådas i samband med det närmast föreliggande militärpolitiska läget. är farligt att rubba kaderns stabilitet.»

På ett annat ställe säger han om samma sak:

>Så länge denna (värnplikten) är allmän, kan man ej ens teoretiskt beskära infanteriregementenas antal efter godtycke, och i praktiken år det otjänligt att genom indragning förstöra kadrer, som kanske i en snar framtid redan genom befolkningens tillväxt bli behövliga. Endast ett döende folk kan göra det. Ett levande kan ju av nöden tvingas att för en kortare tid uttunna sina kadrer. Det är vida lättare att sedan åter stärka dem än att bilda helt och hållet nya. Mer än vid något annat vapenslag framträder vid infanteriet, hur nåra regementena äro förbundna med nationens hela liv. De ha sina rötter där.»

Så talar en man med alldeles sällspord erfarenhet på det arméorganisatoriska området. Men vad tänka de män, som rådslå om landets framtida värn?

Jo, samtidigt som flera regementen bereda sig att fira minnet av sin 300-åriga tillvaro, föreslå dessa svenska män utan nödtvång en omfattande indragning av regementen. Knappast något kunde väl Fōrsvarsrevisionen hitta på, som för långliga tider verkar så nedbrytande på organisationen och som kan bli så ödesdigert i framtiden som detta förslag. Bra mycket hellre då den uttunning», som general Bildt antyder. Den kan i den mån detta möjligen icke redan skett i Försvarsrevisionens förslag ernås på flera sätt, genom minskning av den kontingent värnpliktiga, som gives full utbildning, genom utbildningstidens inskränkande för vissa kategorier värnpliktiga och i värsta fall genom minskning av de fast anställdas antal. Alla dessa sätt att göra besparingar äro långt bättre än det föreslagna, ty de behöva icke sträcka sin verkan så långt in i framtiden.

Det skall för övrigt bliva intressant att erfara de skäl, varpå man grundar sin förvissning om att svenska hären endast behöver uppträda på en enda krigsskådeplats. Redan en beskärning med en arméfördelning, således från sex till fem, gör det svårt att uppträda på två krigsskådeplatser, en ytterligare beskärning gör det omöjligt, såvida 5. Svensk Tidskrift 1923.

icke mycket fast organiserade och väl sammansatta reservfördelningar finnas att tillgå, vilket knappast kan bli fallet.

Att lösa vårt försvarsproblem i hela dess vidd», vilket är Försvarsrevisionens uppgift, är under vanliga förhållanden en jätteuppgift, som ännu ingen kommission i vårt land mäktat lösa. Under nu rådande ovissa förhållanden och innan ännu fackmännen hunnit ena sig om i vad mån världskrigets erfarenheter äro tillämpliga på våra förhållanden, är det en olöslig uppgift.

Vad som nu gōres, får i viss mån karaktären av ett provisorium. De åtgärder, som nu skola vidtagas, måste taga sikte härpå och innebāra möjligheter att snabbt anpassa sig efter utvecklingen, antingen denna nu leder till att förvirringen i östra Europa» synes vilja nå oss eller vi oskuldsfullt kunna slumra in, medan Nationernas förbund såsom en ängel går vakt.

Det år så sant som det är sagt i den Bildtska boken, att vill man avrusta, bör det kvarlämnade vara så ordnat, att det har åtminstone något värde och att det har en utvecklingsförmåga kvar, när en verkligt hotande krigsfara väcker även dem, som blott söka någon lindring. ›

Arbetslöshets- Det länge hörda talet om Sveriges socialpolitiska efterförsäkringens blivenhet har nu tystnat. Och med rätta, ty under problem. det sista årtiondet ha vi obestridligen ryckt upp i > föregångsländernas» främsta led. Även på detta område besannar sig det Ehrensvärdska omdömet om svenskarna: »ett trögt folk, fullt av hetsigheter». Först höll gamla Första kammaren envist igen under trettio år; sedan åvägabragtes under entusiastisk stämning och, om också blott i Riksdagen, nära nog nationell samling 1913 den allmänna pensionsförsäkringen och 1916 den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, vilka lagar i sitt slag äro bland de längst gående i världen. År 1919 hade man tänkt fortsätta med farten och få igenom ett gigantiskt förslag till obligatorisk sjukförsäkring, som bland annat innebar fri läkarvård och medicin åt ett par millioner medborgare. Då inträffade något! Man skrev icke längre november 1918, då allt varit möjligt i reformväg, utan november 1919, då tillnyktringen begynt, onda aningar avhörts och ministaren Edén fått sin auktoritet rubbad genom Svensk-Import-skandalen. Med den > fruktbärande samverkan inom koalitionsregeringen var det också tydligen på upphällningen. Allt detta stämde till eftertanke. Då sjukförsäkringsförslaget rönte en mycket omild kritik i ämbetsverkens remissutlåtanden samt liberala partiet endast med svårighet förmåtts anamma den skärpta 8-timmarslagen vid urtiman, blev det ingen sjukförsäkringsproposition av till 1920 års riksdag. Förgäves försöktes under loppet av 1920 en del omarbetningar av det ursprungliga förslaget. På hösten s. å. bröt fredskrisen ut på allvar. Och med blödande hjärta måste socialminister Elmquist i den dåvarande fackmannaregeringen» de Geers statsverksproposition till 1921 års riksdag meddela, att den obligatoriska sjukförsäkringen tillsvidare bordlagts