i den formen, att hela frågan hänskjutits till den nya kommitté under ordförandeskap av generaldirektören för Pensionsstyrelsen, Adolf af Jochnick, som på hösten 1920 tillsatts av den första Brantingska ministaren med uppgift att omorganisera vår hittillsvarande socialförsäkring.

om.

Så hade nämligen Riksdagen begärt. Ena årtiondet bygger en kom mitté upp ett storartat system på detta område, som under det följande årtiondet en annan kommitté sannolikt river ned och bygger Den svenska socialförsäkringens historia kommer på så sätt att förbliva, vad den alltid varit sina kommittéers! Men även hår gäller satsen, att det personliga är det högsta i historien. Frånsett den s. k. gamla arbetarförsäkringskommittén, som tillhör den svenska socialpolitikens mytologiska tidsålder på 1880-talet, så dominerar sedan 30 år tillbaka en man socialförsäkringen här i landet, och det är nuvarande presidenten i Försäkringsrådet, Anders Lindstedt. Alltsedan 1907 har han oavbrutet varit ordförande i en och samma kommitté, som med växlande namn och sammansättning utformat nu gällande lagar om pension- och olycksfallförsäkring samt ovannämnda förslag om obligatorisk sjukförsäkring. Kommitténs sedan 1915 kallad Socialförsäkringskommittén sista verk var dess vid nyåret offentliggjorda betänkande med förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring. Därefter upplöstes kommittén, enligt uppgift i tidningspressen som ett bland offren för den Thorsonska kommittédöden, men realiter, efter vad det vill synas, helt enkelt efter fullbordat arbete. Den Jochnickska omorganisationskommittén, vars parlamentariska inslag der ruhende Pol in der Erscheinungen Flucht är detsamma som Socialförsäkringskommitténs, fick emellertid sitta kvar. Ty av den hoppas man få fram förenklingar och besparingar...

Darest Socialförsäkringskommitténs sista nu föreliggande förslag är den Lindstedtska ærans svanesång, så förefaller denna icke vara så taktfast och disciplinerad, som man haft anledning förvänta. Tidigare utlåtande från detta håll har nämligen haft karaktären av en enda storartad solosång från ordförandens sida både vad idéer, lagtext och motivering beträffar. De övriga ledamöterna liknade mera en kör, som blott föll in i refrängen. Men därtill inskränkte sig dock ingalunda deras uppgift. Dessa medlemmar voro i regel, vad riksdagsmännen beträffar, utvalda med sådan politiskt-försäkringsteknisk omsorg, att den torde fullkomnat den parlamentariska återförsäkring,, som under senare år varit så utmärkande för det svenska kommittéväsendet. Ingen synes heller hava handterat denna kommittéteknik med sådan skicklighet och framgång som presidenten Lindstedt. Hans enhälliga kommittéutlåtanden och deras fullständiga seger blevo hart när legendariska inom vårt offentliga liv och gåvo hans person gentemot alla regeringar och samtliga partier den auktoritet, som nu för tiden ensamt framgången synes förläna. Här skall icke någon värdesättning av detta Lindstedts livsverk försökas. Det vore att föregripa, kanske icke så mycket den Jochnickska kom

mitténs, som historiens dom. På flera punkter har emellertid denna tidskrift icke dolt sin misstro mot den nuvarande ordningen av den svenska socialförsäkringen, och vi uttalade på sin tid vår stora tillfredsställelseöver att Socialförsäkringskommitténs förslag till obligatorisk sjukförsäkring, som till en början tycktes fött med samma segerhuva som de tidigare förslagen, d. v. s. med enhällig anslutning av kommitténs höger- och vänsterelement, av både dess sakkunniga och - låt oss säga mindre sakkunniga medlemmar, likväl blev ställt på framtiden.

Vad nu till sist angår det föreliggande förslaget om arbetslöshetsförsäkring m. m., så är det svårt att bilda sig en närmare uppfattning härav, eftersom det icke synes hava blivit befordrat till trycket. Återigen dessa tvära kastningar! Ena gången det beryktade 35-te korrekturet på sjukförsäkringslagen, andra året endast tidningsreferat efter maskinskrivet manuskript. Under sådana förhållanden kan det här endast bliva fråga om några randanmärkningar. Av dessa ytliga intryck att döma förefaller det då, som om även beträffande detta förslag de Lindstedtska traditionerna upprätthållits så till vida, att hela utlåtandet synes vara en enda monolog av ordföranden. Men denna gång har kören strejkat! Ledamöterna sjunga var efter sin näbb i olika reservationer. Någon enighet var sålunda omöjlig att åvägabringa inför det svåra problem, det här gällt att behärska. Olycksfall- och sjukförsäkringsfrågan är i det hänseendet tacksammare att behandla, att meningarna lättare kunna enas inför dessa allmånmänskliga hemsökelser. Men arbetsmarknadens och arbetslöshetens spōrsmål hava en helt annan förmåga att väcka klassintressets och politikens lidelser. När därför kommittén med avvisande av den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen gått in för det s. k. Gentsystemet, d. v. s. bidrag från det allmänna, i detta fall staten, till frivilliga arbetslöshetskassor och då dessa kassor i verkligheten endast äro tillfinnandes inom arbetarnes fackorganisationer, då slutligen statssubvention till dem endast kan lämnas under betryggande garantier för att arbetslösheten verkligen är oförvållad samt kassornas medel icke missbrukas i den kollektiva och individuella lönekampen mot arbetsgivarne, blevo följande reservationer tydligen oundvikliga. En är av högermännen inom kommittén, Svenska Arbetsgivarföreningens direktör, häradshövding Hj. v. Sydow och vice talmannen i Andra kammaren Per Nilsson i Bonarp, och en annan av arbetarrepresentanterna, riksdagsmannen Oskar Hagman och Typografförbundels förutvarande förtroendeman E. Wiberg. Hr von Sydow avstyrker förslaget såsom innebärande ett stärkande av fackorganisationerna på arbetsgivarnes bekostnad och sålunda ett avsteg från statens neutralitetsplikt härutinnan. Han erkänner, att förslaget i restriktivt hänseende går längre än motsvarande utländska lagar och att, på grund av statsbidragets begränsning till 15 kronor pr kassamedlem och år - varigenom otillbörlig premiering av de bättre betalda säsongarbetarna undvikits den årliga maximikostnaden för staten eller cirka 3 mill. kronor kan förefalla relativt ringa, når det

gäller socialförsäkring. Men hr v. Sydow befarar likafullt, med hänsyn till erfarenheterna från andra områden av den svenska socialförsäkringen, att detta frō snart kan växa till en mycket stor socialförsäkringsgren. Det skulle vara äventyrligt att nu binda staten vid en sådan utveckling. De socialdemokratiska reservanterna åter vilja mjuka upp garantierna samt lämna kassorna större rörelsefrihet och ökade förmåner; intet >>liberum veto» sålunda för den av Socialstyrelsen utsedde ordföranden i kassan, större respekt för solidaritetsmoralen vid arbetskonflikter, ingen begränsning av statsbidraget, utan dettas utbetalning till lika belopp som de av medlemmarna erlagda avgifterna.

Vida betänkligare för kommitténs förslag synes den skepsis vara, som präglar den av generaldirektör Huss, byråchefen Järte och landshövding Kvarnzelius avgivna reservationen. De tvenne förstnämnda,

vilka som experter biträtt Socialförsäkringskommittén under dess sista arbete, āro obestridligen sakkunniga i ämnet och hr Kvarnzelius innehar som liberal riksdagsledare en betydelsefull politisk mellanställning. Ifrågavarande reservation synes kunna sammanfattas sålunda att, då rådande politiska maktförhållanden i vårt land omöjliggöra ett återvändande till statens passiva hållning i arbetslöshetsfrågan, sådan den var före 1914, det blott är fråga om, under vilka former den statliga arbetslöshetspolitiken för framtiden lämpligen bōr bedrivas i Sverige. Härvid erbjuda sig enligt reservanternas mening endast tvenne alternativ: att fortsätta den nuvarande hjälpverksamheten eller arbetslöshetsförsäkring. De föredraga därvid den senare utvägen i Gentsystemets form, emedan detta bygger på den sunda grundsstsen om hjälp till självhjälp. Men det sker endast med tvekan och under uttryckligt framhållande av att de i lagförslaget åvägabragta garantierna, som främst äro avsedda att vidmakthålla arbetslönens böjlighet och arbetskraftens rörlighet, vilka aro de viktigaste förutsättningarna för arbetslöshetens rationella bekämpande, icke tåla någon avprutning. Samtidigt varna dessa reservanter för att överskatta de utländska förebilderna såsom dels tillkomna under extra ordinära förhållanden, dels anpassade efter helt olika arbetsmarknadsförhållanden. Slutligen förordas, i avvaktan på normala eller åtminstone mera stabila förhållandens återkomst, anstånd med förslagets förverkligande.

Detta uppskovskrav föll i god jord. Högertidningarna hava givetvis ställt sig mera sympatiska mot hr v. Sydows reservation, men förenat sig med de liberala i yrkande på uppskov med hela frågan. Överhuvud har arbetslösheten varit det enda spörsmål, kring vilket den berömda borgerliga samlingen kunnat åstadkommas. Den socialdemokratiska pressen åter följer sina reservanter och hoppas, att regeringen i en blivande proposition skall göra detsamma. Eljest komma fackförbunden att betacka sig för dessa statsbidrag och vilja icke sälja sina arbetslöshetskassors frihet för en grynvälling, heter det. Partipolitiken spelar sålunda upp ouvertyren till denna reform för full orkester. Den närmaste frågan blir, huruvida regeringen dristar

sig att efter forcerat remissförfarande framlägga förslaget redan denna riksdag.

Hur det än kommer att gå, så måste man emellertid vara glad över att detta socialförsäkringens svåraste problem framkommit på en så sen tidpunkt, att eftertanke och kritik börjat vakna både på det ena och andra hållet. Man har hunnit lära av den danska arbetslöshetsförsäkringens urspårning under krisåren och av vår egen hjälpverksamhet under den sista oerhörda arbetslöshetsperioden, som under de tvenne sista åren lär ha kostat staten 149 mill. kronor. Det har varit mycket dyra lārpengar. Men så synas också alla de Arbetslöshetskommissionens erfarenheter och principer, som kodifierades vid den beryktade riksdagskompromissen i våras, oavkortade hava influtit i kommittéförslaget. Huruvida vederbörande också givit

sig ut på djupare vatten och sökt loda, om arbetslöshetsförsäkringen överhuvud kan baseras på en ur praktisk och teoretisk synpunkt bärkraftig nationalekonomisk grund, d. v. s. om arbetslöshetsförsäkring passar för våra säregna arbetsmarknadsförhållanden samt ār principiellt förenlig med det personliga självansvarets och det fria bytets hushållningsform om allt detta kan man icke döma, förrän betänkandet är utkommet från trycket.

-

Språkfrågan Striden om svenska och finska språkens ställning vid Helsingfors i Finland har under de senaste månaderna lågat universitet. upp på ett område av den största betydelse. Helsingfors universitets Idet enda finländska statsuniversitets statuter äro av år 1852 och ha sedan länge gällt som föråldrade. Under den ryska tiden ville man ej röra vid dem av fruktan att förlora de prerogativ, som man faktiskt hade. Nu har emellertid nydaningsarbetet inom den finländska staten nått universitetsstatuterna. Finlands nya regeringsform förutsätter en ny lag angående grunderna för universitetets organisation, och universitetets konsistorium har utarbetat förslag därtill. Detta förslag antogs av konsistorium med stor majoritet även av flera finska medlemmar, och regeringens proposition, som undertecknats av republikens president och kontrasignerats av en undervisningsminister med finskt namn, ansluter sig nära till detsamma. Så långt är allt gott och väl. Men i riksdagens grundlagsutskott gjorde sig de nationella motsatserna gällande på ett för förslaget ödesdigert sätt. Saken tog därmed en vändning, som onekligen ter sig hotande för svenskarnas framtida ställning vid Helsingfors' universitet, och Helsingfors' universitets statutfråga har därigenom blivit en aktuell svensk kulturfråga, som ej kan förbises.

Helsingforsuniversitetet var svenskt ännu för omkring 30 år sedan. Denna dag räknar det 36 svenska professorer mot 19 finska, 19 svenska e. o. professorer mot 13 finska, 4 svenska och 6 finska adjunkter, 38 svenska och 58 finska docenter. Man måste därvid betänka att för 50 år sedan från svenska skolor utdimitterades 193 elever mot 16 från finska, och att först 1889 nyinskrivna studenter från finska läroverk i antal överträffade de svenska. Ännu i dag utgöra de

svenska studerande en fjärdedel av hela antalet studenter, medan som bekant den svenska befolkningen icke ens uppgår till en åttondel av Finlands hela befolkningsantal. Beaktar man dessa siffror är det ytterst förklarligt, att den nuvarande professorsgenerationen år så svensk som den är. Svenskarnas obestridliga ställning som kulturella föregångare tecknar sig däri, likaväl som finnarnas livskraftiga vetenskapliga frammarsch tecknas av de finska docenternas växande skara.

Ser man på de anförda siffrorna, måste det emellertid sägas, att de i och för sig teckna en organiskt skeende utveckling. I samma takt som generationsväxlingen ha finska lärare och finskt språk fått allt större och friare utrymme i samband med den finska vetenskapens egen växande betydenhet. Emellertid måste därvid även framhållas, att under gångna tider det i mångt och mycket faktiskt visats brist på sinne för den finska folkgruppens växande bildningsbehov: den forna svenska skolpolitiken står sig illa inför en objektiv kritik. Denna bakgrund måste man hågkomma för att förstå klagomålen från finskt håll, som varit ständiga och ofta utmynnat i krav på

mera brådstörtad lagstadgad reglering av undervisningsspråket till de finska studenternas förmån. Varken krav på finska som enda undervisningsspråk (!!) eller kravet, att åhöraremajoritetens språk vid varje kurs skulle vara bestämmande för. föreläsarens ha saknats. Lika klart som det objektivt sett är, att universitetets vetenskaplighet bäst skulle tillgodoses genom professorsval bland alla finländska sökande efter enbart vetenskapliga grunder utan hänsyn till professorernas svenska eller finska språkkunskap, lika klart har det blivit att genom landets tvåspråkighet praktiska undervisningsfrågor och nationella krav uppkommit och måst uppkomma, som nu i det fria Finland ovillkorligen kräva en lösning.

På denna ståndpunkt har också konsistoriet ställt sig, då det utarbetat sitt i allt väsentligt av regeringen godtagna förslag. Det tillgrep ett radikalt medel och föreslog en dubblering av lärarkrafterna enligt principen, att lärostolar med finskt undervisningspråk skulle upprätthållas i samtliga lāroāmnen och lärostolar med svenskt undervisningsspråk i alla grundläggande och centrala discipliner. Ingen kan förneka, att detta förslag på ett synnerligen rättvist sätt tillgodoser alla finska krav, på samma gång som det ger Finlands svenska invånare möjlighet till vetenskaplig utbildning och arbete utan tyngande språktvång. Kostnaderna bleve icke över hövan stora genom att adjunkturer och e. o. professurer, som redan förefinnas, kunde och skulle ombildas.

Emellertid framkom i nov. 1922 från finländska riksdagens grundlagsutskott ett förslag, som var ägnat att leda utvecklingen i en helt annan fåra än den som utstakats av regeringen och konsistoriet. Detta förslag rönte berättigad kritik, dels i finländska och rikssvenska tidningar, dels genom en protest av ett 90-tal finländska professorer.

Ingen fast anställd lärare kunde enligt förslaget tvingas att föreläsa på svenska (medan varje professor måste hålla minst halva antalet