Pagina-afbeeldingen
PDF
ePub

grundläggande utredning får man följa hela det tekniska förloppet, från avverkningen ute i skogen till de mångfaldiga slutliga produkterna eller specialanvändningarna av skogens produkter, från körslorna med vanliga eller ultramoderna redskap till varornas utbjudande i främmande land; en ingående uppmärksamhet ägnas även konservering av virke.

Hur målmedvetet det tekniska än gjorts till arbetets huvudinnehåll, saknas ej utblickar över vissa av trävaruindustriens allmänna problem. Huvudsakligen refererande, om än i förhoppningsfull ton, är den kortfattade översikten över de starkt skiftande meningarna om förhållandet mellan skogstillväxten och virkesförbrukningen i vårt land. Korta översikter behandla handeln med timmer, avverkningsskogar och egendomar i äldre tider, flottledernas tillkomst, utbredning och betydelse samt sågverks- och trämasseindustriernas historia. Dessa sammanställningar röra sig naturligtvis med det i litteraturen tillgängliga, ganska torftiga historiska materialet. Man läser dem emellertid med behållning tack vare den ofta av praktisk erfarenhet bestämda blicken på problem, som i vår litteratur vanligtvis angripas utifrån med andra utgångspunkter. Framhållas böra särskilt påpekanden och anmärkningar, som understryka sambandet mellan trävaruindustriens fastighetsförvärv och upplösningen av råvarumarknadens gamla, halvt monopolartade organisation genom prisstegringarnas och den ekonomiska liberalismens inbördes växelverkan.

Naturens En tidigare anmälan av Bengt Bergs fågelböcker i denna skydd. tidskrift utmynnade i förhoppningen, att dessa arbeten måtte få gälla såsom en maning till skonsamhet mot det mångskiftande liv, som trots kulturens nivellering av naturlandskapet ännu gōr vår tillvaro rikare och vackrare. Även Bengt Bergs senaste arbete, Med tranorna till Afrika (Sthlm, P. A. Norstedt & Söner, 1922. 208 s. - kr. 9,75) är en bragd i kampen mot den dumma och meningslösa förstörelsen. I jämn takt med jaktnöjets demokratisering banalisera vi år från år djurlivet på de vidder, som Gud låtit överflöda av allehanda skogsdjur och fugel, nyttig oeh nödig till födan, klād nad och vederkveckelse, så ock till landzens ära och prydnad men där även »naturen samt tillfällen av skogarne, bergen, dalarne och morasen givit vild- och skadedjuren, enkannerligen björnar och vargar, sine näste och läger, så ock bekvämlighet att gömma och uppehålla sig,. En reaktion kan lika litet tänkas som önskas vare sig mot teknikens utplånande av avstånd och fångstsvårigheter eller mot de stigande anspråken på delaktighet i vad vårt land har att bjuda. Och lagstiftningen står på detta område som på så många andra maktlös, om den försöker något mer än att skänka ett allmänt åskådningssätt medel att genomdriva sina krav i fall, som kännas såsom motbjudande och abnorma. Men kanske kan man våga tro, att det efter en bekantskap med tranan sådan som Bengt Berg förmedlar icke skall kunna lätta upp en byteslōs jāgares humör att på hemvägen sätta en kula i den stolta och vackra fågeln.

Har man någon gång legat ett par timmar bland granbuskar eller videsnår i kanten av en myr, dår en tranfamilj trampat omkring, skall Bengt Bergs skildring i bild och ord av tranorna vid boet på en gång återuppliva och rikta ett bland de bästa minnena från skog och mark. Men även den, som saknar en sådan resonansbotten av egna erinringar, kan knappast undgå att taga intryck av denna skildring. Bilderna från den kloka och skygga fågelns bo äro troféer från en iakttagelsens och kamerajaktens triumf, vilken säkert tekniskt» sett överträffar de underbara resultaten av fotograferingsarbetet bland fågel massorna vid Nilen. Skildringen av forskningsfärden uppefter denna flod ger ett nytt vittnesbörd om författarens livliga och konkreta skildringskonst. Man börjar nästan tröttna på varje resenärs och korrespondents obligatoriskt upprepade försök att teckna det allmänna i det enskilda, men Bengt Bergs beskrivningar på vad han sett och hört äga i all sin individuella bestämdhet denna sällan uppnådda förmåga att liksom avsiktslöst suggerera de vida perspektiven, vare sig det gäller mångtusenåriga utvecklingsskeden eller landskapet i dess naturbestämda enhet med allt primitivt liv, fåglars, djurs och människors. Bland de många skildringarna av vår egen och främmande natur tillhör Bengt Bergs senaste bok liksom sina föregångare dem, som man ej glömmer.

>Hjärtlig Med den spirituella formuleringsskicklighet, som är ett franskt brytning. särdrag, har en Paristidnings ledare författare sammanfattat den efter blott tre dagar upplösta senaste skadeståndskonferensens resultat i orden rupture cordiale, »hjärtlig brytning» av det franskengelska samförståndet, vars hävdvunna beteckning ju varit entente cordiale. Ordleken sällar sig värdigt till en tidigare, härstammande från Lloyd Georges meningsskiljaktigheter med de franska förbundsbröderna, då man i Paris för de engelsk-franska relationerna använde uttrycket entente discordiale. Logiskt borde ju också ett samförstånd», som månad efter månad, konferens efter konferens kännetecknades av ständigt växande oenighet, klent beslöjad av officiella enighetsoch vänskapsbetygelser samt täta uppskovsbeslut, utmynna i en brytning, och det beror givetvis till väsentlig del på Lloyd Georges ersättande på den brittiska premierministerposten med Bonar Law, att denna brytning kunnat ens på skämt kallas hjärtlig. Avskedshälsningarnas nyanser äro värda att en smula framhävas. Bonar Law talade om oförsonliga meningsskiljaktigheter i en allvarlig fråga, dår den franska lösningen enligt hans övertygelse skulle sannolikt medföra svåra och t. o. m. fördärvbringande följder för Europas ekonomiska läge». Poincaré anförde, inbiten fransk legist som han är, såsom huvudargument mot den engelska planen, att den innebar >en omstörtning av Versaillestraktaten», men i de avslutande vänskapsorden anslog han, eljes ofta så sträv, en varmare ton ân Bonar Law. Denne hade ordat om »beprövade vänskapskänslor», som förblevo oförändrade; Poincaré använde om meningsskiljaktigheterna ett svagare uttryck (cette divergence de vues) och slöt med en försäkran om att

franska regeringens och nationens känslor för England >förbli ofōrändrat hjärtliga». De bägge andra konferensdeltagande nationernas representanter hade även sina avskedsord att säga. Italienaren Della Torretta uttryckte en förhoppning om att man till sist även i skadeståndsfrågan skulle nå samförstånd (accord), och belgaren Theunis hoppades, att de stora minnen, som förena alla de allierade, skola hindra, att oenigheten blir varaktig eller vidgas».

Den utomstående frågar sig ovillkorligen efter denna historiska afskedsscen: huru långt sträcker sig brytningen och huru mycket återstår av hjärtligheten? Säkra svar på dessa frågor stå knappast att utlāsa ur de mer eller mindre inspirerade presskommentarerna och lära väl först vedervågas efter det fullständiga genomförandet av den franska separataktion, som då detta skrives ännu endast hunnit till de inledande ockupationsåtgärderna.

I själva skadeståndsfrågan tyckes en kompromiss mellan Bonar Laws plan och Poincarés program från början ha varit otänkbar, och den fransk-schweiziske iakttagare har nog rått, som förmodar, att den klyfta, som öppnat sig, riskerar att fördjupas snarare än att igenfyllas. Bonar Laws moratorieplan var alltigenom nyktert affärsmässig, förestavades på intet sätt av något sentimentalt medlidande med Tyskland, men utgick från det ekonomiska axiomet, att man först måste söka återställa en gäldenärs betalningsförmåga, om man av honom tänkte utkrāva avsevärda och regelbundna avbetalningar på hans skuld. Därav det engelska förslaget att göra moratoriet så långvarigt och verkligt, att det hade någon utsikt att stabilisera markkursen och hjälpligt återställa Tysklands kredit. Det föreslogs skola för kontantbetalningar räcka i högst fyra år, men kunna förkortas, om Tysklands finansläge enligt sakkunnigas uppfattning möjliggjorde detta. Sedan skulle kontantbetalningar börja så småningom och progressivt, så att årssumman 31/3 milliarder guldmark först nåddes efter 10 år, och under de fyra moratorieåren skulle varuleveranserna reduceras i omfattning och provisoriskt betalas av de allierade, vilka först längre fram ägde återfordra dessa förskott, som voro avsedda att bespara tyska regeringen den för markkursen farliga nödvändigheten att emittera nya massor av pappers pengar för betalning till de privata tyska leverantörerna. Dessa för Tyskland förmånliga villkor åtföljdes emellertid av sträng finanskontroll och bestämmelser om sanktioner vid uppsåtlig försummelse att fylla åtagna förpliktelser. Sanktionerna skulle, liksom efter franska systemet, bestå i beslagtagande av tyska inkomster och värden samt militär ockupation av tyska områden utanför den nuvarande zonen, men de skulle endast kunna tillgripas efter enhälligt beslut av den övervakande myndigheten och denna skulle utgöras av ett i Berlin sittande finansråd, vari utom Englands, Frankrikes, Italiens och Belgiens representanter skulle inrymmas även två amerikanare, två europeiska neutrala och Tyska rikets finansminister, den sistnämnde, enär denna metod synes vara

den enda, enligt vilken utländsk intervention kan göras förenlig med det demokratiska maskineriet». Tillkomsten av detta finansråd, som

att

-

föreslogs bli fullständigt oberoende av skadeståndskommissionen i Paris, skulle i allra högsta grad minska dennas befogenheter, och i det engelska förslaget lämnades rent av öppet, om man skulle med blott judiciella funktioner» bibehålla denna i Versaillestraktaten stadgade institution eller alldeles avskaffa den. Bonar Law föreslog först, i analogi med Lausannekonferensens projekt om den turkiska finanskommissionen tyske finansministern skulle presidera i det nya finansrådet och, fastän eljes utan rösträtt, få utslagsröst vid paria vota, men inför den franska harm detta förslag väckte tog han det tillbaka under förklaring, att han endast avsett intim kontakt mellan finansministern och det honom övervakande rådet samt att den tyske finansministern naturligtvis ej finge deltaga i beslut, huruvida Tyskland fyllde sina förpliktelser eller icke.

Den franska planen skilde sig från den engelska

utom i fråga

om den tyska statsskuldens fixering väsentligen däri, att moratoriet för kontantbetalningen inskränktes til två år, ingen lindring (eller förskottsbetalning) medgavs för varuleveranserna, produktiva panter> skulle utkrävas, finanskontrollen skulle utövas av en under skadeståndskommissionen sorterande interallierad garantikommission, och skadeståndskommissionens alla vittgående befogenheter skulle bibehållas enligt Versaillestraktaten. Garantikommissionen skulle enligt förslaget få synnerligen vidsträckta befogenheter, exempelvis veto mot tysk lagstiftning och rätt att bestämma vilka skatter som skulle utkrāvas. Den skulle, framhöll Bonar Law andra konferensdagen, därmed bli den beskattande myndigheten och sålunda Tysklands regering och övertaga regeringsansvaret, vilket vore ett mycket farligt förslag».

Som bekant sträckte sig meningsskiljaktigheterna även till den trassliga frågan om de interallierade skulderna, där Frankrike fordrade fullständig annullering av skulderna till England, men engelska regeringen ej ville gå med på att annullera mer än omkring 71 procent och endast på villkor, att England finge gottskriva sig den betydande gulddeposition från Frankrike och Italien för ammunitionsinköp i Amerika, vilken nu upplystes ha redan under kriget overflyttats från brittiska skattkammaren till Förenta staterna.

Det har uppgivits, att den engelska skadeståndsplanen, som vars främsta upphovsmän nämnas sir John Bradbury, lord d'Abernon och sir Philip Loyd-Greame, vunnit livlig anslutning inom den amerikanska finansvärlden och kanske rent av varit i säck, innan den kom i påse», d. v. s. före dess framställande skulle ha i en eller annan

i sina grunddrag delgivits amerikanska regeringen och av vederbörande i Washington mottagits med sympati. De franska invändningarna voro desto skarpare. De gingo ut på att den engelska planen helt och hållet prisgav Versaillestraktaten, att den finansiellt krossade Frankrike, som med egna medel finge gälda tre fjärdedelar av det tyska skadeståndet (enligt 1921 års beräkning till 132 milliarder guldmark) och skulden till Amerika, att de tyska obligationerna av serien B. voro värdelösa och att Tyskland, stärkt genom 4 års mora

torium, förmodligen sedan undandroge sig all skadeståndsbetalning, enär där enligt Poincaré förefunnes en vilja, som systematiskt motsätter sig betalandet av skadestånd», samt slutligen, att England nu ville lägga vantarna på den av Frankrike där under kriget deponerade guldmilliarden just i det ögonblick, då Frankrike skulle förlora hoppet om varje tysk inbetalning inom den närmaste framtiden. Om styrkan av dessa argument må här ej dömas; de föreföllo i alla händelser starka nog i den franska pressens ögon att motivera en nästan fullständig borgerlig uppslutning kring Poincaré, då han nu givit sig in på den militära separataktionens farliga stråt som ett påtryckningsmedel kanske mindre mot Tyskland än mot Frankrikes egna allierade och mot Förenta staterna. Om framtidsutsikterna för denna desperationspolitik är det för tidigt att profetera, men själva utgångsläget, konflikten med England, måste nog konstateras vara redan nu tillräckligt djupgående för att utesluta varje kompromisslösning av den gamla konferenstypens förråd av halvmesyrer. Två huvudriktningar ha angivits för skadeståndsfrågans lösning, en kvasilegal och en strängt affärsmässig. Frågan måste lösas snart nog enligt endera huvudlinjen, och det för hela Europa så tröstlösa är, att Förenta staternas regering, som borde ha förutsättningarna att avgöra valet till förmån för den rationellare metoden, stannat vid blotta antydningar om sin mening och ej beslutsamt ingripit i känslan av ett ansvar, som ingalunda kan bortresoneras genom ideligt åberopande av amerikanska isoleringsgrundsatser från Washingtons eller Monroes tid.

Den engelsk-franska brytningens vidd i skadeståndsfrågan är det lättare att konstatera än att söka mäta graden av den hjärtlighet», som kan tänkas överleva den akuta konflikten. På känslans område är denna hjärtlighet nog ej överväldigande, allraminst i Frankrike, där exempelvis inom officerskretsar känslorna för den forne vapenbrodern länge varit minst sagt svala och där bland den stora allmänheten råder en irriterande uppfattning, att »krāmarnationen» vid fredsslutet tog rikligen för sig för egen del, men sedermera berōvat dem, som buro stridens värsta tunga och hetta, segerns legitima frukter. Bland den brittiska allmänheten finnes däremot nog alltjämt en varm och uppriktig sympati för den franska nationen, men särskilt inom affärsvärlden motverkas denna oreflekterade sympati av växande häpnad och harm över den franska skadeståndspolitikens systematiska ignorerande till Englands och hela Europas skada av elementāra ekonomiska lagar. Därtill kommer ömsesidig misstro och aversion i Orientpolitiken. I England harmas man över den franska politikens direkta och indirekta stöd åt turkarna, i Frankrike vill man ej för främjande av brittiska Orientintressen riskera att mista sin gamla och nyvunna prestige inom den muhammedanska världen. På sistone har det emellertid börjat gå upp för tänkande fransmän, att Angoraturkarnas religiöst nationella chauvinism betänkligt hotar åven de franska Orientintressena och att enda sättet att hålla den inom gränser är samgående med England vid fredsförhandlingarna. På dessa håll harmas man helt naturligt över den stimulerande verkan

« VorigeDoorgaan »