men. De rena sestertieskatterna från Hérils 1) och Manage 2) innehålla respektive 36,2 och 44,6 % från tiden före 138, den blandade skatten från Montbavin 20,1 9/03).

Med slutmynt från, Gordianus III finnas följande väl beskrivna rena sestertieskatter: Évreux, Macaire, Guinevolle i Frankrike 4) och Marialmé i Belgien 5). I dem varierar antalet mynt från tiden före 138 mellan 21 och 41,8 %. Med slutmynt från denne kejsare finnes endast en mindre, blandad kopparskatt från Tesniéres 6). Den innehåller från tiden före 138 allenast 5,7 %.

Med senare slutmynt förekommer ingen skatt, om vilken man med bestämdhet kan säga, att i den ingå medelstora bronsmynt i någon betydlig utsträckning. Vi taga emellertid ut de skatter, vilka endast innehålla sestertier, samt räkna ut i vilken utsträckning mynt från Antoninerna ingå i desamma. Resultatet återfinna vi å fig. I. Den korsade linjen utmärker den utsträckning, i vilken den antoninska tidens sestertier finnas för handen i skatterna 7).

Den kurvlinje, vilken visar kopparmyntens förekomst i dessa skatter, har således fått vid sin sida en kurvlinje, som representerar blott sestertiernas förekomst 8).

Denna sistnämnda kurva stiger till att börja med långsamt, gör för skatterna med slutmynt från Commodus ett våldsamt språng uppåt, sjunker därefter hastigt i och med skatterna med slutmynt från Septimius Severus till något över 55 %. Mellan 55 och 65% håller sig därefter kurvlinjen ända fram t. o. m. skatterna med slutmynt från Philippus för att slutligen stiga till inemot 70 % för skatterna med slutmynt från tiden 251-268.

Det är ytterst vanskligt att fälla några omdömen om denna kurva samt av den draga några slutsatser. Man kan väga för och emot i det oändliga. Så länge ännu icke flera fynd stå oss till buds, våga vi emellertid blott låta vår granskning av densamma utfalla i huvudsakligen negativ riktning. Kopparskatternas slutmynt våga vi icke lita på såsom givande säker datering av skatternas nedläggningstid. Denna regel gäller naturligtvis icke de väl beskrivna äldre skatterna från tiden före Commodus, ej heller de itali

1) Se bil. II s. (163).

2) Se bil. II s. (173).

$) Se bil.. II s. (163).

Här liksom i de följande räkningarna uträknas antalet

mynt i av antalet mynt till år 180. Jmfr. ovan s. 99.

4) Se bil. II s. (164).

5) Se bil. II s. (173).

6) Se bil. II s. (164).

Å kurvan har icke medtagits ett sestertiefynd från England. (Se bil. II s. 156). Samtliga andra sestertieskattfynd från tiden efter Marcus Aurelius äro från konti

nenten.

8) Se fig. 1.

enska skatterna, vilka ha en helt annan sammansättning 1). Naturligtvis kan man icke helt se bort från slutmyntens vittnesbörd. Att skatter, vari det yngsta myntet är från exempelvis Commodus, stundom verkligen äro nedlagda under hans regering torde man kunna anse säkert. Att så är fallet antydes av följande förhållande. Mynten från Antoninerna utgöra i skatterna med slutmynt från Commodus egendomligt nog en större del än i skatterna med slutmynt från senare kejsare. Samma företeelse kan konstateras i Österrike (se tab. VIII) och Ostpreussen (se tab. XII).

Ett annat skäl för att skatterna med slutmynt från Commodus ofta äro nedlagda tidigare än skatter med senare slutmynt framlägges i annat sammanhang 2).

Det andra fallet, då vi icke kunna lita på en skatts slutmynt såsom givande en bindande datering, är det, då en skatt uteslutande består av ett visst slags mynt, som man vid en viss tidpunkt upphört att prägla. Innehåller skatten nu mynt gående precis till denna tid, kan man icke lita på att slutmyntet ger en säker datering av skattens nedläggningstid. De skatter, vilka ha slutmynt från Gordianus, måste handhavas med försiktighet, enär han är den siste, som över huvud präglar denarer 3).

Den ringa

1) Angående de italienska skatternas sammansättning se nedan s. grad av säkerhet, vilken tillkommer kopparskatternas slutmynt såsom givande en säker datering av fyndet vi avse i främsta rummet franska och övriga västeuropeiska skattfynd framgår redan därav att i vissa skatter, vilka innehålla både silver- och kopparmynt, stundom det yngsta kopparmyntet är betydligt äldre än slutmyntet (silvermyntet). Följande exempel känner jag. Skatten från Huisseau-surCosson, som är nedlagd under Valerianus I regering, innehåller 900 sestertier från kejsarna Vespasianus-Maximinus. (Se bil. II s. 165). Skatten från Crésaney innehåller 31 sestertier och 1 dupondie från kejsarna Vespasianus-Caracalla men är nedlagd först under Gallienus regering. (Se bil. II s. 165). Den bristfälligt beskrivna skatten i Billy-le-Grand innehåller 121 kopparmynt från Hadrianus, Antoninus Pius, Faustina, Lucilla och Commodus men är nedgrävd först under Gallienus regering. (Se bil. II s. 166). Skatten från Royas innehåller 140 sestertier från kejsarna Vespasianus-Philippus; den är nedgrävd vid samma tid som föregående. Skatten ifrån Chalaine d'Uzore består av 1080 sestertier från kejsarna Domitianus-Decius, men dess slutmynt är präglat av Gallienus. (Se bil. II s. 166). Skatten i Maconcourt, som är nedlagd under Postumus, innehåller kopparmynt från kejsarna Trajanus--Alexander Severus. (Se bil. II s. 167). Så sent som under Tetricus regering är skatten i Pouzat nedlagd, vilken innehåller 80 sestertier från tiden Antoninus Pius-Maximinus. (Se nedan s. 168). Skatten från Montreuil i Belgien slutligen, som daterar sig från Postumus regering, innehåller 400 sestertier, av vilka 197 undersökta gå från TrajanusSeptimius Severus. (Se bil. II s. 173). - Bemärkansvärt är att i ingen väl beskriven skatt av dessa det yngsta kopparmyntet är från tiden före 192, endast i två från tiden 192-211 men i fem från tiden efter 211. Av de väl beskrivna fynden, vari silvermynt ej ingå, äro slutmynten i sju skatter från tiden 192-211, i tio från 211-251.

2) Jmfr nedan s. 107 f.

3) Jmfr. ovan s. 96.

Vidare måste man gå fram med försiktighet, när en silverskatt har slutmynt från Septimius Severus, under vars regering den stora myntförsämringen ägde rum. I motsats till vad förhållandet är med kopparfynden giver emellertid här skattens sammansättning möjlig. het att med en viss sannolikhet avgöra, om skatten verkligen är nedlagd under Septimius Severus eller ej. Det finnes sålunda en skatt från Flonheim, som innehåller 301 denarer 1). Av de 201 denarer, vilka ligga före år 180, utgöra mynten från kejsarna Antoninus Pius och Marcus Aurelius icke mindre än 86,5 %. Mynten från kejsar Commodus utgöra 47,3 överskjutande %. Övriga västeuropeiska skatter med slutmynt från Septimius Severus eller Caracalla innehålla däremot endast mellan 37,2-59,8 % mynt från tiden 138180. De överskjutande procenten, vari Commodus mynt uträknas, utgöra i samtliga övriga fall högst 10,2 %. Först i de skatter, vilka ha slutmynt från Gordianus III och Philippus, börja mynten från tiden 138-180 att överstiga 70 %. Det är åtminstone föga troligt, att denna skatt nedlagts redan under Septimius Severus.

Fyndorten är ett attribut hos skatten, som är nödvändigt att känna, för att skatten skall vara brukbar vid en vetenskaplig undersökning.

Vi måste här ett ögonblick föregripa framställningens resultat. Av bilaga II framgår, som längre fram skall visas, att skatternas slutmynt fördela skatterna högst ojämnt på olika tider. Likaså framgår, att ett visst samband råder mellan en skatts slutmynt och dess fyndort på så sätt att skatter med en viss kejsares mynt som slutmynt ofta förekomma i en viss trakt, sällan däremot i en annan. Förklaringen till dessa fenomen kommer längre fram att lämnas 2). Vi betrakta dem t. v. blott såsom givna fakta.

Av betydelse för oss är även att känna de i skatten ingående myntens metall och nominal.

b) De olika metallernas förekomst i skatterna,

En skatt utgöres enligt vår definition av till förvaring nedlagda värdeföremål. Att i ett land med penninghushällning mynt i stor utsträckning utgöra dessa värdeföremål är naturligt. Till förvaring ha emellertid icke gärna valts andra mynt än de bästa; d. v. s. de mynt, vilka tillgängliga i erforderlig utsträckning närmast motsvara det metallvärde, som de utges för. Kreditmynt böra alltså saknas i skattfynden, för så vitt icke de allena behärska marknaden ).

1) Se bil. II s. (176).

*) Se nedan s. kap. 11.

3) Jmfr. Mommsen a. a. s. 769; Bahrfeldt-Samwer a. a. s. 181.

För att undersöka om så verkligen är fallet, måste vi granska de olika metallernas förekomst i skattfynden.

Å tabell VI ha upptagits alla de skatter av romerska mynt, vilka vi känna från England, Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz samt de til Romarriket hörande delarna av Tyskland och Österrike-Ungern med slutmynt före 270-talet. (Tab. VI).

Av denna tabell framgår följande. Från republikens tid finnas kopparfynd endast i Italien och Österrike (Istrien). Dessa fynd ut göras otvivelaktigt av mynt från den tid, då koppar ännu var värde. metall 1). I Frankrike och angränsande länder finnas endast skatter från republikens slut: silver är den enda metall, som förekommer i skatterna.

Under kejsarna Augustus-Nero förekommer endast guld och silver i skatterna, däremot icke koppar. Nu äro ju mynten av koppar kreditmynt och äro utmyntade till ett nominellt värde, som vida överstiger deras reella 2). Att de icke förekomma i skatter visar riktigheten av vad ovan teoretiskt framkonstruerats; skiljemynt förekomma icke i skattfynd, så länge värdemynt finnas för handen.

Fr. o. m. Nero äro de nypräglade silvermynten kreditmynt 3). De förefinnas visserligen i viss utsträckning i skatterna men dessa bestå till största delen av förneronska denarer. Man kan också förmärka en nedgång till guldets favör. Mot 25 silverskatter med slutmynt från kejsarna Augustus-Claudius stå blott 4 guldskatter, mot 14,5 sil verskatter med slutmynt från kejsarna Nero-Domitianus stă där emot 9 guldskatter ). Mot 11,5 silverskatter med slutmynt från Nerva-Trajanus stå 3,5 guldskatter; mot 41,5 silverskatter från Antoninus Pius och Marcus Aurelius stå 10,5 guldskatter. Med slutmynt från kejsarna Commodus-Caracalla fiunas slutligen 32,5 sil verskatter och 8,5 guldskatter. Efter Caracalla förefinnas så gott som inga guldskatter. Dessa siffror äro emellertid icke av den art, att man ur dem kan draga några detaljerade slutsatser.

Det är att märka, att guldskatterna icke blott äro fördelade över hela tiden fram till Caracalla. De äro ju även fördelade över hela det område av Romarriket, vars myntfynd vi upptagit i bil. II. I England finnas från tiden 54-217 36,5 silverskatter och 3 guldskatter, i Frankrike 15 silver och 16 guldskatter, i Belgien 5 silver- och 2 guldskatter, i Tyskland 8 silver- och 4 guldskatter, i Schweiz 3 silver- och 2 guldskatter, i Italien 3,5 silver- och 1,5 guldskatter samt i Österrike 29 silver- och 3 guldskatter. Guldskatterna äro tydligen förhållan

1) Se ovan s. 69 ff.

2) Se ovan s. 78 ff. 3) Se ovan s. 93.

4) När mynt av mer än en metall i någon större utsträckning ingå i en skatt, uppdelas skatten på de olika metallerna. Bestar t. ex. en skatt av guld- och silvermynt, hava vi uppfört den som en halv silverskatt och en halv guldskatt.

devis minst talrika i Österrike och England. Just i dessa länder äro emellertid de flesta skatterna från tiden 96-180 nedlagda. Den nedgång, som kanske kan förmärkas i guldskatternas förekomst under tiden efter år 96, kan således blott och bart bero på att man först efter detta år börjat nedlägga skatter i länder, som ej voro särdeles rika på guldmynt.

En betydelsefull tendens hos materialet kan man emellertid icke bortförklara. Under tiden fram till Nero förekomma guldskatter endast i mycket ringa skala; under tiden fr. o. m. Nero t. o. m. Caracalla nedläggas guldmynt i skatterna i större utsträckning; fr. o. m. Heliogabalus finnas däremot inga guldmynt mer i skattfynden.

Om kopparskatternas fördelning på tid och rum kunde klargöras, vore mycket vunnet. Men det är i stor utsträckning omöjligt. Vi kunna knappast tala om någon enhetlig bestämd tendens hos materialet. De äldsta kopparskatterna från kejsartiden ligga i England. Från Domitianus finnes således en obetydlig skatt, bestående av 42 ass och i sestertie. I en annan skatt ingå dessutom kopparmynt - i vilken utsträckning är okänt1). Från Trajanus ingå ävenledes kopparmynt i en skatt, från Hadrianus likaledes i en ). Samtliga kopparmynten i denna sista skatt äro ass. Under Antoninus Pius är en kopparskatt nedlagd. Den innehåller i stor utsträckning ass, men därjämte sestertier och dupondier 3). Med slutmynt från Marcus Aurelius finnas fyra skattfynd, bestående av både silver- och kopparmynt. Två av dem innehålla av kopparmynt blott sestertier. Nominalen för kopparmynten i de tvenne andra skatterna är okänd. Därefter förekomma kopparskatter först under kejsarna Alexander Severus och Philippus; de bestå av sestertier.

De franska skattfynden erbjuda de vanskligaste problem. Från Antoninus Pius regering finnes en skatt, som huvudsakligen innehåller sestertier, från Marcus Aurelius två, som uteslutande innehålla ses. tertier, två, som även innehålla s. k. medelstora bronsmynt. Av de skatter, i vilka det sista kända myntet är präglat av kejsarna Commodus Caracalla, innehålla åtta i större eller mindre utsträckning sestertier och medelstora mynt, fyra däremot blott sestertier. Skatterna med slutmynt från tiden 217-268 däremot visa följande fördelning: rena sestertieskatter 28 och blandade skatter 6. Detta pekar i den riktningen, att kopparskatternas slutmynt något så när skulle angiva nedläggningstiden, enär skatterna med äldre slutmynt oftare och det i betydligt större utsträckning innehålla medelstora bronsmynt än skatterna med yngre slutmynt. Å andra sidan

1) Se bilaga II s. (153). 2) Se bilaga II s. (153). 3) Jmfr. ovan s. 101.