drachmer 1 mina

erhålla vi ur ett yttrande av komediförfattaren Eupolis, bevarat hos Pollux 1).

Samtliga dessa uppgifter äro hämtade ur eller gå tillbaka till källor från den förromerska tiden i Grekland. Dessa källor äro antingen historiska eller skönlitterära verk.

Vid sidan av dem möter emellertid en stor källgrupp av en ytterst speciell natur. Den utgöres av de s. k. grekiska vikttabellerna. Dessa härröra från en betydligt senare tid. En av dem Tabula vetustissima innehåller uppgifter, vilka så gott som alla gå tillbaka till tiden före kejsar Nero 2). Alla de andra äro avfattade efter denne kejsares regering. Många innehålla uppgifter om mynt och vikter, vilka ha sin upprinnelse först under den konstantinska epoken 3).

Dessa källor äro av en skäligen torftig natur. Tabellerna innehålla endast korta uppräkningar av exempelvis följande lydelse: I talent är så och så många miner, I mina är så och så många librae, I libra är så och så många unciae, I uncia är så och så många drachmer etc.

Någon källkritisk undersökning ha tabellerna näppeligen varit föremål för. De tilläggas de mest skilda författare; en hänföres till drottning Kleopatra, en del uppgivas ha vissa kyrkofäder till författare, andra åter och de flesta föregiver man ha någon berömd antik läkare till upphovsman).

Att dessa tabeller åtminstone till en stor del varit avsedda såsom hjälpredor i det praktiska livet, torde man väl få anse säkert. Om de lyckats lösa denna sin uppgift, är emellertid bäst att lämna därhän. De motstridande uppgifterna i de olika tabellerna tala närmast häremot. Läkaren Galenus påpekar i sina skrifter de svårigheter, varmed den medicinska vetenskapen kämpade just på grund av omöjligheten att fastställa, vilket viktsystems enhet en föregående författare avser, då han angiver en vikt 5).

Här skall företagas en granskning av dessa källor. De mot varandra stridande uppgifterna skola jämföras och försök skall göras att förklara, huru dessa uppkommit. I detta kapitel blir det givetvis fråga om att undersöka uppgifterna rörande det attiska viktsystemet.

en ny teori. Se bl. a. Hultsch Metrologie s. 200, Lehmann: Zur 'Anvaícov Пoteía (Hermes, 27, 1892 s. 530), Beloch: Griechische Geschichte I: 2 s. 337, ff. Viedebantt a. a. s. 45, Gardner: History of ancient coinage s. 143.

1) Pollux: Пɛpí voμioμáτov: 59 (Metr. scr. rel. I s. 283).

2) Metr. scr. rel. 1 Prol. s. 64.

3) Hultsch s. 149 f.. ssk. s. 150 not 1. Jmfr Metr. scr. rel. 2 Index s. 174: δρακμή: 4, 5. 183: κεράτιον.

4) Se Metr. scr. rel. I s. 180, 233, 259.

*) Galenus: Περὶ συνθέσεως φαρμάκων τῶν κατά γένη V (Metr. scr. rel. 1 s. 213, fragm. 44).

Rörande detta viktsystem möta vi i de grekiska vikttabellerna till synes inbördes motstridande uppgifter. Den äldsta vikttabellen, Tabula vetustissima, uppgiver liksom de ovan omtalade källorna, att den attiska minan omfattar 100 drachmer. Samtidigt meddelas, att på den romerska uncian gå 6 1/4 attiska drachmer 1). Således skulle på den attiska minan gå 16 unciae.

Alla de övriga vikttabellerna ha en annan bestämning av förhållandet mellan uncia och drachma. Icke 6 1/4 drachmer utan 8 gå enligt dessa på uncian. Detta beror därpå, att under kejsar Nero en förändring i denarens storlek, vilken de metrologiska författarna identifierade med drachman, vidtogs, så att 8 drachmer efter denne kejsare räknades på uncian 2).

Dessa tabeller, vilka fota på uppgifter från tiden efter kejsar Nero, och såsom ovan sagts ofta upptaga vikter och mynt, vilka uppkommo under Konstantinernas tid, avvika emellertid sins emellan, när det gäller att fastställa förhållandet mellan attisk mina och drachma. Samtliga i dessa källor förekommande uppgifter rörande förhållandet mellan dessa tvenne viktsstorheter äro sammanförda å tabell III). (Tabell III).

1) Metr. scr. rel. fragm. 29: 2. I s. 207.

Den här förekommande uppgiften. att obolen skulle omfatta icke 8 utan 10 yaλxoî, står i strid med övriga uppgifter i tabellen, och har även rättats av Hultsch i texten.

2) Jmfr nedan kap. 7: 1.

Å denna tabell äro upptagna även uppgifterna rörande de romerska och italiska minerna samt de miner, vilka man icke ansett sig böra närmare bestämma.

4) Siffrorna under denna rubrik avse de nummer, vilka Hultsch försett de olika fragmenten med i sin upplaga av antikens metrologiska skrifter, Metr. scr. rel. 2. 3) Tabellen är något dunkel i uttryckssättet.

En motsättning förefinnes mellan uppgifterna om den attiska minan. Vissa vikttabeller uppgiva, att den omfattar 100 drachmer eller 12,5 unciæ; andra åter att den omfattar 128 drachmer eller 16 unciæ.

Denna motsättning kan förklaras, om vi behålla i minnet siffrorna från Tabula vetustissima, enligt vilken minan omfattade 100 drachmer eller 16 unciæ. Denna tabell grundade sig på uppgifter från tiden före Neros myntreform, då 6 1/4 drachmer räknades på uncian. I de yngre tabellerna räknas däremot i överensstämmelse med förhållandena efter Neros myntreform 8 drachmer på tabellen. Det är tydligt, att författarna gått tillväga på tvenne skilda sätt. Vissa ha menat, att den attiska minan liksom före Neros myntförändring omfattade 100 drachmer, men den kom då icke att längre väga 16 unciæ (100:61) utan 12,5 unciæ (100: 8). Andra författare åter ha menat, att den attiska minan även efter Neros myntreform haft precis samma reella vikt som förut, nämligen 16 unciæ. Men den kom då icke att omfatta 100 (16.614) utan 128 (16.8) drachmer.

De förändrade förhållanden, som råda inom det romerska myntväsendet efter kejsar Neros myntreform, förklara de motsättningar, vilka förefinnas inom forntidens metrologiska litteratur. Det är för tiden efter denne kejsares reform, som två olika bestämningar förekomma rörande det attiska viktsystemet; för tiden mellan Solons och Neros reformer härskar däremot enstämmighet i den samtida litteraturen. Den motsättning, som finnes i de yngre metrologiska tabellerna, löses och förklaras av de tidigare förhållandena. Indirekt kasta därigenom även dessa sena källor ljus över den äldre tiden. Hittills har undersökningen uppehållit sig vid förhållandet mellan mina och drachma. Det återstår nu att granska det attiska syste mets största vikt, talenten, samt att ett ögonblick uppehålla sig vid systemets minsta vikter.

I ett ovan omtalat fragment meddelas, att varje talent omfattar 60 miner1). Samma uppgift återfinnes på många ställen inom den klassiska metrologiska litteraturen ). Slutligen förtjänar anföras, att i de ovan anförda inskriptionerna skatteurkunderna från Messene och räkneurkunderna från Delphi räknas talenten lika med 60 miner 3). Avvikande uppgift har jag mig endast bekant en: den förekommer hos Aristoteles å ovan citerat ställe 1). Här säges, att

1) Se ovan s. 52 ssk. not 4.

2) En sammanställning av sådana uppgifter finnes i Metr. scr. rel. 2. Index

s. 218.

3) Se ovan s. 52 not 7.

*) Se ovan s. 52 not 9.

Solon skapade en talent av 63 miner. Fortsättningen visar emellertid, att Aristoteles icke avsett, att den nya talenten skulle indelas i 63 miner. Ty han säger, att Solon delade upp minerna på stateren och de övriga vikterna. Detta kan endast giva någon mening, om man antager, att han fördelade de överskjutande 3 minerna på minans underavdelningar, så att var och en av dessa ökades i anseende till sin vikt. Så ha också de författare, vilka sysslat med detta problem, tolkat Aristoteles ord 1). Varje talent har omfattat 60 miner, så även den solonska.

Den attiska drachman omfattade slutligen 6 oboler. Denna bestämning meddelas såväl av Pollux som av de flesta vikttabellerna).

4. Den romerska republikens denar.

Viktsystem och myntsystem hängde under antiken intimt samman. Detta förhållande har redan förut omtalats framför allt dock för de romerska kopparmyntens vidkommande 3). Saken förhåller sig emellertid på samma sätt, när fråga är om silvermynten. Drachma be tydde i Grekland dels ett viktstycke, dels det silvermynt, som motsvarade en viktdrachma omyntat silver. Den romerska denaren utgör i detta avseende intet undantagsfall. Den var dels ett silvermynt, dels den vikt, som detta silvermynt hade. Avsåg man vikten, använde man dock helst för denaren benämningen drachma; denna benämning användes dock även om denaren såsom mynt.

Denar och drachma jämställas ofta i den klassiska litteraturen 1). Den i de metrologiska vikttabellerna ofta omtalade drachman till 3 scripula är intet annat än den efter Neros myntreform slagna denaren 5).

Vad beträffar den denar, som före Neros myntreform slogs i Rom, ha vi förut en gång haft anledning att sysselsätta oss med den 6). Vi konstaterade då det egendomliga förhållandet att om vi

1) Av de ovan s. 52, not 10, nämnda författarna anser Lehmann en textändring nödvändig. Viedebantt och Gardner däremot betrakta saken på ovan angivet sätt. *) Pollux: Пɛpí voμioμátov: 60 (Metr. scr. rel. 2 s. 283); Tabula vetustissima: 4 (Metr. scr. rel. 2 s. 208, fragm. 29); Tí 'o oraðμós tí tó μétpov xai aμpotíépov di da oxalía: III: 5-6 (Metr. scr. rel. 2 S. 221 f., fragm. 53) och många andra ställen.

godtaga den härskande uppfattningens vikt på denaren (1/84 av libran), då måste vi antaga, att till grund för utmyntningen av silver legat den tunga libran, under det att inom kopparmyntpräglingen den lätta libran var enheten 1).

Till grund för den härskande uppfattningen ligga vissa uppgifter inom den klassiska litteraturen. Läkaren Cornelius Celsus, som levde på kejsar Tiberius tid, omtalar, att 7 denarer-drachmer gingo. på uncian 2). Den ovan omtalade Tabula vetustissima meddelar detsamma 3). Galenus omtalar bland de tre uppgifter, han känner om antalet drachmer på uncian, även denna 1). Plinius, Cornelius Celsus. och Scribonius Largus avse just detta värde, när de säga, att på en libra gingo 84 denarer 5).

Samtliga dessa källor, vilka härröra från de två första seklen av vår tideräkning och varav några äro skrivna under en tid, då den förneronska denaren var i omlopp, peka alltså i en riktning. Det skulle synas, som hade man ingen som helst rätt att tvivla. Och dock kan man icke godtaga uppgiften, om man ur densamma vill sluta sig till, att varje denar skulle väga 1/84 av en libra eller 1/7 av en uncia. Detta skulle nämligen hava till följd, att denaren skulle väga 3 3/7 scripula — ett i den romerska bråkräkningen med all säkerhet okänt tal 6).

Detta förhållande har sedan någon tid observerats. En lösning av svårigheten har försökts av vissa engelska forskare; några ha antagit, att varje denar skulle väga 32 scripula, en annan, att den skulle väga 31/3 scripula 7). Man har emellertid icke kunnat framlägga något som helst stöd, än mindre något bevis för att dessa vikter skulle vara de riktiga. Man har endast förklarat, att de avvika så litet från den, man med ledning av uppgifterna hos Plinius. m. fl. kunnat uträkna, 33/7 scripula, att myntpräglarna icke behövt fästa något avseende vid differensen.

Det ligger något otillfredsställande över de lösningar man givit frågan om den förneronska denarens vikt. Å ena sidan har man godtagit uppgiften om denarens vikt till 3/7 scripula en vikt, som emellertid icke kan anses möjlig i romersk bråkräkning —, å andra sidan har man på fri hand framkonstruerat närliggande vikter. Det finnes emellertid ett material, som i detta sammanhang icke alls utnyttjats. De grekiska vikttabellerna ha icke beaktats; en

1) Jmfr. ovan s. 50.

Corpus medicorum latinorum I s. 194.

3) Tabula vetustissima: 4 (Metr. scr. rel. 2 s. 208, fragm. 29).

Galenus: Περὶ συνθέσεως φαρμάκων τῶν κατά γένη V : 769. (Metr. scr. rel. 2 s. 214, fragm. 44).

5) Plinius 33, 9, 132 (ed. Ian-Mayhoff 5 s. 150); Scribonius Largus: Compositiones, prol. (ed. Helmreich s. 6).

6) Se ovan s. 47 ssk. not I.

1) Den förra vikten antages av Sydenham a. a. s. 170 (Chr. N. 1918) och Mattingly s. xliv, den senare av Hill s. 48.